Om din mammas pojkvän är pälsdjursallergiker så är det inte en sån bra idé att skaffa katt. Tål han din brors marsvin?

Katten kommer ju alltid att ytterst vara de vuxnas ansvar, så länge som du själv inte är vuxen. Kanske tycker de vuxna att de inte hinner/orkar med det ansvaret? Att ha katt är ju också förenat med en hel del kostnader, blir katten sjuk kan det kosta tio-tusentals kronor med alla veterinärbesök, undersökningar etc… Dessutom tror jag att många vuxna upplever det som jobbigt att ha katt när man ska iväg på semester och liknande.

Vad jag vill komma fram till är att man måste tänka igenom noga INNAN man skaffar katt så att man verkligen vet vad det innebär. Det är ett stort ansvar som kommer att finnas kvar - varje dag och natt - i kanske 15-20 år framöver. Och det är förenat med en hel del kostnader.

Diskutera mer med din mamma och de andra vuxna omkring dig så att du får veta lite mer om hur de tänker kring det här.

Varken sphynx eller cornish rex är allergi fria katter men det finns allergiker som klarar dom bättre än andra katter. Har en familjemedlem som trots allergi har cornish och det funkar okej. Men har hört om oroväckande många tillfällen där det inte funkat. Det är väldigt viktigt att pröva ordentligt och flera gånger innan och det finns många uppfödare som bjuder på "provnosning". Raserna du pratar om är också krävande men otroligt roliga och charmiga raser men det väldigt viktigt att veta vad det är man ger sig in i. På cornich rex i fokus kan du prata med dom som har stor erfarenhet av rasen. Om man inte är hemma väldigt mycket är cornish rex en katt som behöver sällskap av en annan katt. Många uppfödare säljer inte cornish som ensam katter just för att dom så många gånger upplevt att det blivit ett problem. Sphynx har jag ingen erfarenhet av men det är viktigt du läser på och pratar med folk som har erfarenhet och kunskap om rasen.  Och en otroligt viktig och stor sak är att aldrig köpa en utan stamtavla. Det här sakerna är väldigt viktigt att du diskuterar med din mamma.

Du får prata med din mamma igen och ni får försöka diskutera er fram till en överenskommelse och lösning. Efter som du är 13år är det din mamma som kommer ha huvudansvaret och jag gissar även det ekonomiska ansvaret efter som det blir många kostnader runt en katt men sand, mat, leksaker, försäkring, vaccinering osv. Trots försäkring kan veterinärbesök bli väldigt dyrt. En katt är inget man skaffar, ha en period, tröttna på och skicka vidare utan det är en katt du ska leva med i upp till 15-20år. Du kommer med stor sannolikhet hinna flytta hemifrån under kattens livstid och då måste du anpassa dit boende och din vardag efter kattens behov och du ska då också ha ekonomiska förutsättningar att försörja en katt. Det är enormt många bitar att tänka på innan man skaffar katt så fundera ordentligt, gör en lista över saker du behöver ta upp och diskutera i lugn och ro med din mamma.

Tänk också på att cornish kostar runt 7000 och sphynx ännu mera(kattunge). Vem kommer betala det? Sparar du ihop till det eller blir det dina föräldrar som får köpa? Cornish är väldigt sociala och krävande och inte alla vill bo ensamma så risken finns att ni måste skaffa en kompis till den.

okej, jag vet att sphynx och cornishar är väldigt krävande, men om jag sparar ihop till en, då? Jag får mitt barnbidrag nu, så det blir nog inget problem med det. Och vi har haft 2 katter förut så jag vet hur man tar hand om dem, och jag kan ju betala för dem själv, eller iallafall maten och kanske leksaker. Och mammas pojkvän är inte allergisk mot marsvinen. Jag tror nog att vi inte behöver skaffa en till katt ännu i sådant fall, eftersom min mamma kommer vara ledig i ett halvår snart, och mammas pojkvän ska vara ledig i ett och ett halvt år efter det. Och jag slutar tidigt i skolan. ÅHH!Ni har säkert rätt, jag kommer nog inte kunna skaffa katt:( Men tack iallafall, jag ville bara veta om det var möjligt.

- För det första så är det ingen bra idé att skaffa katt om någon i familjen är allergisk mot katter. Det är långt ifrån alla allergiker som tål sphynx och cornish rex.

- Raskatter är dyra i inköp, vem betalar? De ska dessutom ha mat, försäkring, vaccinationer, Kattsand och annat som kostar pengar. Vem betalar? Min och min mammas deal  var att jag fick betala (med min månadspeng) för mat och sand. När katten blev sjuk eller skadades delade vi på kostnaderna vilket innebar att när katten bröt ett ben fick jag betala 6000 kr i veterinärvård (av mina egna sparpengar).

- Att din syster fick en katt vid 13 års ålder och inte klarade av det ansvaret kanske har lärt din mamma något. Hon kanske har insett att det trots allt krävs ganska mycket av ett barn att ta ansvar för ett eget djur.

- Vill du visa att du är tillräckligt ansvarsfull är det inte övertygelse som krävs utan det är att faktiskt visa det med handling. Jag fick min första katt när jag var 12 år. Då var jag uppvuxen med hund, fågel och fisk och jag hade fått lära mig att ta ansvar för skötseln av djuren. Jag skötte akvariet helt själv. Jag motionerade hundarna, gav dem mat, städade hundgårdar och skötte deras pälsar på eget initiativ. Det är att visa att man kan ta ansvar. Det är när mamma inte behöver säga åt dig att det är dags att tex. städa marsvinsburarna, fylla på matskålarna, byta ut vattnet, aktivera dem osv. När man självständigt kan ta hand om djuret är man redo för sitt eget djur. Sedan måste man veta att det alltid är föräldrarna som är ytterst ansvariga för djuret. Om det skulle visa sig att barnet inte klarar av ansvaret ligger det på den vuxna att antingen ta över ansvaret eller omplacera djuret. Inget av det behöver vara särskilt roligt.

Jag önskar jag kunde säga att du absolut ska skaffa en katt, men det är faktiskt ett väldigt stort ansvar… Du är också på väg in i en period av ditt liv när det händer väldigt mycket och en katt lever som många skriver upp till 20 år. Din mamma måste isf gå med på att ta ansvar för katten framförallt ekonomiskt men även ifall du inte längre kan pga förlorat intresse/för lite tid. Om ett par år ska du börja gymnasiet och vad som händer efter det vet du säkert inte än :) Att ha en katt som "fattig" student är inget jag skulle rekommendera, det kostar att ha katt och man blir låst till sitt ansvar vilket man inte vill i den åldern då det är viktigt att fokusera på framtid och karriär, vi vill ju inte att katten ska "komma i vägen" för det :)

Det är jättesvårt att ta ett sånt här beslut när det handlar om levande varelser med lång livslängd och det är svårt att stå emot små ulliga kattungar! Men att inse att det kanske inte går är ett stort tecken på mognad :) 

Vad tycker du om tamråttor? Det är ett djur jag varmt rekommenderar! Helt underbara och blir otroligt tama, de är intelligenta och kan lära sig massor av trix. De lever dock bara 1,5-3 år men det kan vara en lagom start så kan du skaffa dig en egen kissekatt när du är klar med dina studier :) Jag har haft massor av råttor genom min uppväxt, det är många som har svårt för dom men ger man dom en chans så är det lätt att man fastnar för dom :) Ta reda på om det finns någon som föder upp råttor till sällskap där du bor och åk och hälsa på så får du se själv vilka fantastiska djur de är :)

Sen om du är 13 så har du bara ett par år kvar till gymnasiet. Hur kommer livet se ut då? När jag var i din ålder skaffade jag min första kanin, ett djur jag kämpat i flera år att få skaffa. Jag planerade inte alls inför gymnasiet dock och det låg flera mil bort och när jag bodde hemma fanns det inte mycket tid över efter allt plugg och ansvaret hamnade på min familj som inte ville ta hand om nån kanin. Flyttade ju sen dessutom ihop med min allergiska kompis så ja, kaninen fick flytta och det är något jag ångrat hela mitt liv att det blev som det blev. Och funkar det att kombinera med gymnasiet, hur ser livet ut efteråt. Ska man plugga vidare? Kan man då ta med katten? Så eftersom det är du som vill ha katt och inte din familj skulle jag rekommendera att vänta tills senare i livet :) Det är så mycket som händer i tonåren, förändringar, olika val mm och katter lever 15-20 år. Det är lite att tänka på i alla fall :)

Skaffar ni katt nu är det din mamma som måste vilja ta det ansvaret. Vill hon inte skaffa katt och ta det ansvaret, kan ni inte det.

Även om du själv känner att du är mogen och både kan och vill ta ansvar för kattens omsorger just nu är det orimligt att ge en 13-åring ansvar för en katt som förväntas behöva dessa omsorger varje dag i 15-20 år framöver.

För de flesta människor sker det stora förändringar när det gäller intressen och aktiviteter i början av tonåren. Det du gör på fritiden nu kanske inte alls är detsamma om ett par år.

När jag var i din ålder (och lite yngre) tjatade jag dagligen om hur mycket jag ville ha katt, men det fick jag inte. Min pappa sa retsamt: "När du flyttar hemifrån kan och får du skaffa så många katter du vill!"

Nu i efterhand när jag vet hur lite jag var hemma under tonårstiden förstår jag att det inte hade varit så lyckat om jag hade haft ansvar för en katt då.

När jag flyttade hemifrån skaffade jag dock katt, och nu vid 48 års ålder har jag 4!

Borde inte vara helt omöjligt om du verkligen vill.

Det enda problemet kan bli allergin.

När jag var 13 hade jag ett gäng gnagare och när jag börja gymnasiet hade jag en liten uppfödning av chinchillor, då valde jag gymnasiet efter djuren = så jag kunde pendla, åker kl 6-7 på morgonen, kom hem mellan 17-18 på kvällen, för mig var det värt det  för att få ha kvar mina djur :)

Att va borta 10-11 timmar per dag och ha en ensamkatt är ingen bra kombination. Cornish rex (och säkert alla andra raser också) mår dåligt av att va ensamma så många timmar per dag och därför behöver man i så fall ha 2 katter så dom har sällskap av varandra. Att ha 2 katter istället för en kräver både dubbelt så mycket kostnader men också tid av en själv med 2 gånger gos, aktivering osv. Att sen välja bort universitet eller annan utbildning och skaffa jobb för att ha ekonomisk möjlighet med försörjning av katter, tillräckligt stort boende och liknande vet jag inte hur klokt det är men är självklart upp till var och en. Självklart har vi alla olika tankar om utbildning, framtiden, jobb och liknande och långt ifrån alla vill plugga vidare men det är ett stort steg och ett stort val att göra när man är 13år.