Gissar att den största risk ni tar är att Samuel blir stressad av ny katts närvaro, och riskerar att bli sämre i magen igen.

Katthemmen råder ofta att den som tar hem en kattunge ska ha en katt på högst 5 år hemma.

#1: Ja, introduktionen kommer säkerligen att bli ett stressmoment för Samuel men är chansen ändå inte stor att de vänjer sig vid varandra?

Vad är det som gör att man har satt 5 år som tak?

Vi adopterade vår Lakriz från katthem när vår gamlla katt var 11. De var på hembesök först och tyckte det var helt ok. En pigg senior.🙂

#4: Ja, jag tror att det kan fungera. Speciellt när det är en kattunge.
Risken kanske kommer senare då när katten kommer i ungkattsåldern.

Jag har läst till mig att en senior inte gärnainte passar med en högenergisk kattunge men det är ju inte mer än att den äldre inte orkar / vill leka lika mycket som kattungen. Då får ju katt-päronen ta över och aktivera kattungen extra tänker jag.

#5 Här blev det aldrig några problem. De verkade anpassa sig till varandra.

Min katt var 9 år när jag tog hem en kattunge. Hon hade aldrig varit ensamkatt i hela sitt liv och när kompisen dog blev hon märkbart annorlunda. Jag väntade lönge för att jag sörjde. Men när det kom en ny katt i huset blev hon väldigt mycket gladare. Det är 3 år sen nu och dom har varit bästisar sen första veckan.
Jag kände att det nog hade varit mer stress för en äldre katt att få in en vuxen på sitt revir då hon aldrig träffat andra katter än sin tidigare kompis. Annars var det planen först.

#7: Fin berättelse. Ja, om katten aldrig har varit en ensamkatt kan det nog vara extra utmanande för den att vara själv resten av sitt liv.

Jag tror att det är väldigt individuellt huruvida en katt klarar av en nykomling snarare än att spika fast än högstagräns för ålder. En senior kan ju fortfarande vara väldigt pigg och lekfull, medans en annan i samma ålder bara vill ligga och sova. Och en del "medelålders-katter" kanske inte ens vill ha en ny kompis.

Vi märker att Samuel har processat sin sorg nu efter ca ett halvår sedan Nelson dog. Men då och då kan han få för sig att leta efter sin äldre brorsa, som om han mitt i vardagen blir påmind om Nelson och undrar var han egentligen tog vägen.

Jag upplever att de flesta katter behöver en kompis och att introducera en kattunge är oftast lättare med en kattunge ( den kan absolut fungera med en äldre katt men där gäller att personligheten stämmer överens direkt och introduceringen tar lite längre tid).
Så jag tror att Samuel skulle uppskatta en liten kompis (och jag slår ett extra slag för norsk skogkatt😉)❤️❤️🥰🥰

#9: Ja, det kanske bör nog klicka ganska fort för att det ska fungera.
När Nelson blev påtvingad en kattunge i form av Samuel, tog det nog minst en vecka innan han slutade jaga och slå på honom och till slut uppnådde full acceptans. Vi använde inte några avskärmande galler eller liknande.

När vi tog hit en adoptivkatt var Samuel den som var mest nyfiken på den äldre herren, gick direkt och satte sig brevid honom osv. Men adoptivkatten började fräsa och tydligt visa att han ville vara i fred. Det påverkade Samuel markant som började betrakta honom som en fiende den resterande tid som adoptivkatten var hos oss.

Spännande med planer på ny kattkattkompis! Ser man sig som tvåkattägare även i framtiden blir det lite "omlott" ibland åldersmässigt. En kattunge är det lättaste alternativet för själva introduktionen och en honkattunge brukar iallafall vara mindre brottningsbenägen än hankattungar.

När Milou flyttade in som kattunge var det i första hand 13-åriga Moltas hon sökte sig till och hon har aldrig varit intresserad av att brottas med sina kattkompisar.
Skulle det vara så att kattungen absolut vill brottas med någon kan man lösa det genom att bli 3-kattägare. Det behövde jag bli när Moltas var alldeles för busig ungkatt för min dåvarande birmagumma. När Moltas fick en mer jämnårig kompis fick birmagumman mer lugn och ro, så pass att tidigare symtom på stress t.o.m. försvann.

Det är också spännande att låta den som varit "minstingen" hela livet få anta en annan roll och därmed fortsätta utvecklas även i mogen ålder. Att förhålla sig till en annan katt är svårslagen stimulans och ger möjlighet till ny tillvaro med ny nära relation och ny trygghet. Min Moltas som blev 16.3 år genomgick flera kompisbyten under sin livstid och jag tror att det bidrog till han utvecklades från superbusig kattunge till att på äldre dagar bli alla katters idol med stabil trygghet och självklar pondus.

Moltas var norsk skogkatt och när han var 2,5 år flyttade jämnåriga Doris in (också norsk skogkatt). När Doris äntligen accepterade Moltas blev de så småningom väldigt tajta. Så när Doris dog vid 13 års ålder kändes det lite sorgligt för Moltas skull, men desto roligare att se hur lilla Milou sedan tog Doris plats, tätt intill Moltas. När Moltas dog flyttade Lotus in och nu är det han och Milou som är "paret". Milou var bara 3 år när Lotus flyttade in, men Lotus är fortfarande minstingen trots att han är 6 år nu.

#11 #12 - Bra input och tankar!
Trots sin ganska höga ålder kan vi fortfarande tydligt skönja busfröet som han alltid varit. Såpass att jag ibland glömmer att han är en senior. Men den stora åldersskillnaden betyder ju krasst att man får vara beredd på att "ersätta" Samuel den dagen han inte längre är i livet med en ny familjemedlem. Hamnar man där, blir man aldrig kattlös!

Intressant att rolldynamiken mellan dina katter ändrades så tydligt när livssituationen ändrades. Att de liksom tog på sig en roll de inte haft innan. Undrar om det är ett inlärt beteende eller om det är en instinkt?
Iklädandet av en helt ny roll och se hur ens katt utvecklas i denna måste verkligen vara en oförglömlig syn!

Vi har inte bestämt oss till 100%, det är ett stort steg att ta, speciellt i och med Samuels sjukdomshistorik. Men å andra sidan kan man ju inte begära att katten i hemmet ska vara 100% frisk innan man utökar familjekonstellationen…
Sen är det ju icke-optimalt om Samuel präntar in sitt toalettbeteende på kattungen.

Så det är en del funderingar vi har.

#13: Jag tror inte att rumsrena katter börjar kissa/bajsa på fel ställen i första taget. Även med rumsrena katter kan det hända att en bajskorv hamnar på fel ställe efter att t.ex. ha liftat ur lådan genom att hänga kvar i en lurvig svans. Om mina katter upptäcker en sådan korv vill de i första hand gömma den, inte se till att det blir fler korvar på golvet/mattan.

Om Milou har bajs i rumpan kan hon åka på rumpan över både golv och mattor för att torka bort det bajset, så även då kan katterna märka att det finns bajs på fel ställe, men varken de eller Milou skulle få för sig att medvetet bajsa där.

Det viktiga är att erbjuda tillräckligt bra lådsituation och snabbt städa undan det som hamnar på fel ställe.

Katters naturliga beteende är att välja toaplatser med grävbart material och det kommer även en kattunge vara väl invand vid att göra. När flera kastrerade katter börjar kissa och bajsa lite överallt ligger felet i miljön för det krävs väldigt bristfällig lådsituation (och vanligtvis även dålig städning) om det ska blir ett beteende som fler tar efter.

#14: När du nämner det har vi liknande erfarenheter. Katter som råkat trampa i sitt bajs och därefter stämplt golvytan, gnidit av bajsig rumpa på golv osv. När Nelson var med oss, kunde han sitta och titta på när Samuel "grävde", bajsade och "täckte över" bajset i hallen. Men aldrig att han skulle prova att göra likadant.

Har svårt att bestämma oss om vi ska ha skogis eller Birma!

#16: Jag har erfarenhet av 8 norska skogkatter och 3 birmor, så båda raserna ligger mig varmt om hjärtat. Om jag skulle rekommendera någon i det här fallet skulle det ändå bli norsk skogkatt. Alla mina skogisar har i stort sett varit okomplicerade, sociala, nyfikna och vänliga katter som haft lätt för att skapa nära relationer till kattkompisar. Alla har varit gosiga (på lagom nivå) både mot mig och kattkompisar.

Mina birmor (särskilt Miranda och Ruben) har i jämförelse varit mer känsliga och försiktiga och ofta hamnat lite utanför de övriga katternas gemenskap. Väldigt gosiga och mysiga med mig, men lite "utanför", särskilt på äldre dagar. Både Miranda och Ruben var/är även väldigt kräsna med vad, hur och när de vill äta och det känns lite typiskt för deras personligheter. Eftersom försäkringsbolagen hävdar att birmors känslighet även syns i skadestatistiken är en birmaförsäkring även dyrare än en för norsk skogkatt.

#17: Åh, tack för den ingående informationen om de två raserna!
Att det kan skilja sig såpass mycket (även om det kanske är högst individuellt) mellan raserna är väldigt intressant.
Jag tror också att det kan bli en bra erfarenhet för oss att "prova på" andra raser än ragdolls. Med det sagt, skulle jag nog säga att det beteendemönster som vi observerade för våra ragdolls inte alltid var enligt regelboken (förutom att de blev ganska slappa i kroppen när man lyfter upp dem). Vet inte hur mycket vikt man ska lägga vid rasbeskrivningarna som finns på nätet.
Hellre lyssnar jag på ägare av den rasen.

Birmor är säkert jättefina katter men en ras som är känd för att vara orädd, social och nyfiken skulle nog passa oss bättre.

Det förresten en dam vi kikar på.

#18: Ja, det är roligt att prova en ny ras som ändå känns hyfsat kompatibel med den man redan har. Jag har ju i många år även haft ragdoll i gruppen med både norsk skogkatt och birma och tycker att de är tillräckligt lika för att fungera bra ihop. De olikheter som finns blir tydligare, men det är bara roligt tycker jag.

Visst är alla katter (oavsett ras) egna personligheter och mer eller mindre lik de flesta andra av samma ras, men om man väljer en stambokförd kattunge finns det ändå ett förväntat temperament. I min bekantskapskrets har det t.ex. även funnits några burmor och det är en helt annan sort jämfört med mina oavsett om jag jämför med norsk skogkatt, birma eller ragdoll.

Oberon var alltid ensam ragdoll bland norska skogkatter och birma, men han kom bra överens med alla. Han blev snabbt kompis med alla nyinflyttade kattungar och accepterade även Lotus direkt när han flyttade in. Hade inte Oberon blivit sjuk skulle han nog ha blivit Lotus favorit även fortsättningsvis.

Eftersom Samuel är så pass mycket äldre skulle jag ha rekommenderat en honkattunge, just för att hankattungar ofta är extra ettriga och fysiska och oftare behöver en mer jämnårig kompis. Jag har inte upplevt att några av mina honkatter har varit så.

Min allra första norska skogkatt var en hona född 1987. Hon var helt underbar och det är tack vare henne jag föll pladask för den rasen. De skogisar som kom efter henne och de jag har nu har visat att det jag föll för inte var en tillfällighet.

#19: Åh, då bör man kanske inte avfärda rasbeskrivningarna. Tyckte att väldigt många av dem är rätt generiska, nämner snarlika beskrivningar t ex "är social", "tillgiven", "passar med barn" och liknande. Men just burman hade många unika egenskaper läste jag nyss. Verkar vara en väldigt rolig ras ^^.

Har följt och läst en del om din fina katt Oberon. Han var en stabil, pålitlig och stadig kille! Väldigt unik.

Jag var mer inne på att skaffa en grabbkatt men min fru tyckte att det är för många grabbar i huset. Så det passar ju att ha en honkatt för Samuels skull och att vi som aldrig haft en honkatt får uppleva hur det är att ha en. Jag tror att det kan bli mycket bra.

Som parantes - min fru letade på nätet och hittade en söt "norsk skogkatt". Varningssignal 1) Blocket. Varningssignal 2) pris 5000 kr.
Fick upplysa henne om att det finns lurendrejare överallt, i synnerhet på Blocket. Folk som ljuger om katternas rastillhörighet, föder upp huskatter och säljer dem som rensrasiga.

#20: Ja, det mesta som annonseras som norsk skogkatt (eller "skogskatt") är huskatter, så det gäller att läsa annonserna noga och försäkra sig om att kattungarna faktiskt är stambokförda. Gör man det kan man även leta på Blocket för att inte missa någon.

Mina första 3 katter var honkatter, men efter det har jag alltid haft minst en av varje sort just för att det finns en extra skillnad då både i hur katterna är och hur de uppfattas.

Att de är av olika kön kan även minska risken för revir- och statuskonflikt eftersom katter främst konkurrerar med katter av samma kön (även bland kastrerade katter).

#21: Tack för input. Har noterat att del uppfödare inte har en hemsida vilket kanske ligger i den modernare tiden att istället vara aktiv på sociala medier.

Skogisar är högt upp på listan. Jag har fastnat för en tjej med enorma öron ^^
Frun har även tittat lite på MC som också tycks vara en stabil och lugn ras. Men de är så stora!

#22: Jag har också sneglat på Maine coon ibland, både för att de är fina och för att de är lite "samma sort" som de raser jag redan har och som jag vet passar mig.

Det är roligt och spännande, men också lite jobbigt att söka ny katt. För att begränsa urvalet brukar jag sikta in mig på en ras i taget, annars skulle jag bli helt överväldigad av alla val.

#23:

Ja, det är svårt att landa i ett beslut. Alla raser är ju så otroligt bedårande. Ungen vår vill ha en russian blue… Men det har vi förklarat som en svår kombination.
Jag resonerar som så att katten måste passa med Samuel, att vi först skaffar en skogis och senare om möjligheten uppstår, kikar på MC.

Det kan gå fort!
Det blev en Maine Coon (orange).
Leverans november.

Vi siktade oss in på en hona men till slut landade vi i hanen. Går tvärtemot alla goda råd här i tråden… beklagar detta.
Uppfödaren menade att hanen är väldigt lugn jämfört med deras honor.

Men jag tänker mer på ev revirtänk som kanske uppstår senare.

#25: Grattis!! Vad roligt!! Ska bli kul att följa Samuel och hans lillebror!! 🥳🥳❤️❤️🥰🥰🥰

#25: Grattis, vad spännande! Nu blir det lååång väntan.. Jag väntade 5 veckor på Lotus och det kändes som en evighet, men desto roligare när det äntligen är dags.

När det gäller vad man siktar in sig på finns det alltid utrymme för ändringar och en "lillebror" blir säkert också jättebra. Även om det finns risk för att han växer om Samuel kommer de förmodligen få sina fasta roller redan från början eftersom åldersskillnaden är så stor. Det man kan tänka på är att kastrera i god tid före könsmognad för att undvika att relation och temperament störs av hormoner.

#26 Tack! Yes vi är supertaggade! Ska spamma sönder trådarna med bilder 😅

#27 Tack! Ibland blir det inte som man planerat från början.

Uppfödaren kommer att kastrera innan leverans / eller om det redan är utfört så det är skönt att inte behöva tänka på det.

Jag var även lite orolig över MC rasens generella hälsa som kanske drabbas av diverse sjukdomar lite oftare än andra raser men föräldrarna är iaf testade och skannade för HCM och höft.

Det är en megastor ras! Sedan tidigare har vi en bautastor kattlåda utöver en som är i vanlig storlek, och vi har gott om klättermöjligheter men får nog skaffa en större bur så småningom. Mycket grejer att tänka på.

Dum fråga men, med tanke på rasens storlek, är det främst efter kattungens storlek som den befintliga katten bedömer huruvida nykomlingen är en vuxen inkräktare eller är det dofter, beteende och andra saker som fungerar som underlag?

#28: Jag skulle säga beteenden och doft men jag har upplevt att mina äldre fattat det är en kattunge som är inkräktare, inte en vuxen individ.

#28: Mycket bra att uppfödaren testat avelskatternas hjärtan och höfter och att kattungen säljs kastrerad! Även om man inte kan gardera sig mot allt är det positivt när uppfödare känner ansvar för avel och hälsa.

Är båda föräldrarna stora kommer han förmodligen också bli stor, men det finns mer "normalstora" (och t.o.m. ganska små) individer också inom Maine coon. Jag vet inte vad Samuel väger, men ragdoll brukar inte heller vara så små.

Jag tror att vuxna katter förstår att även en storväxt kattunge är en kattunge. När t.o.m. vi människor känner igen "kattungeutseende/ungkattutseende" (även i blick och beteende) känner förmodligen katter det ännu tydligare eftersom de uppfattar ännu fler signaler.

#29, #30

Det kanske är subtila kattungesignaler som den vuxna katten uppfattar. Om det bara vore storleken som avgör är det ju lite jobbigare om kattrasen är stor. Kattungen är nu 4 veckor och vid lev 14 veckor gammal och jag förstår det som att det är en långsamt växande ras.

Ja, jag uppfattade uppfödaren som väldigt seriös, en som brinner för katteriet och utställningar osv. Fanns inte heller en tingningsavgift utan det är gentlemen's agreement som gäller!
Betryggande att veta att medicinska tester gjorts på avelsföräldrana. Inga garantier förstås men ev minska risken.

Stora katter som nästan ser ut som små lejon är ju rätt häftigt i sig men sen är det kanske så att stora katter lever ett kortare liv?
Nelson och Samuels idealvikt låg på ca 4,8-5,0 kg.
Samuel väger ca 4 kg idag. Så han ser mycket mindre ut än han gjorde under sina glansdagar.

Vet faktiskt inte om föräldrarna är stora.

#31: Har ni varit där och träffat kattungen? Har ni skrivit på något tingningsavtal? Tänkte så att det inte blir något missförstånd mellan er och uppfödaren om hur pass bestämt det är.

#32: Nej, vi har inte varit där eller skrivit något avtal. Har haft en del kommunikation via email, bilder och videoklipp som skickats.

De sa att det är ett löfte att katten får komma till oss (om vi blir godkända såklart). Köpteavtalet skrivs på plats såklart.

De ville gärna träffa oss innan, vilket är förståeligt, men de bor långt bort, nästan 4h resa enkel väg… så vi kom överens om att ha ett online/videosamtal så får vi pratas vid och även se katten.
När det är dags för upphämtning kan de ordna så att vår resa inte blir så lång.

Det har framkommit att pappa katt väger ca 7,5kg och mamma katt,ca 5. Så det blir förmodligen en fullvuxen katt på ca 7-8 kg 😀

#33: Ok, jag förstår. Då blir det extra spännande när ni väl får träffa honom i verkligheten! Att inte lova något skriftligt innan det är dags är säkert en trygghet både för er och för uppfödaren, särskilt med tanke på att kattungen är så liten ännu.

Jag tror jag vet vilken kull det handlar om .. 😉 (allt verkar bra vad jag kan se).

När jag fastnade för Oberon fanns han 60 mil bort, så jag träffade honom först i samband med köp och hemleverans, men jag och uppfödaren hade såklart haft kontakt innan både genom mejl och telefon.

Lotus som är norsk skogkatt väger 7 kg och ja, han är ganska tung att bära på, särskilt i bur. 😅 Birman Ruben väger ganska precis hälften så mycket nu (3.5) och det är en lite behändigare storlek, men det är roligt med olikheter också.

#35:

Tingningsavgiften som jag hade frågor kring betraktades som en förskottsbetalning inte som en bokningsavgift (som man inte får tillbaka ifall köparen ångrar sig). Det beror nog på vad man kommer överens om med uppfödaren, men jag trodde att en förskottsbetalning normalt gick hand i hand med bokningsavgiften.

Hehe, ja, det blir lite av att köpa katten i säcken ;-)
Men för oss spelar det ingen roll att vi inte får träffa honom innan köpet. Under ett besök är ju alla kattungar gulliga och skapar ett villhöver behov. Det brukar ju tipsas om att man ska välja en kattunge som verkar vara nyfiken och "tar för sig" lite, men det är nog ganska svårt att bedöma sådant på plats.
Jag tror också att en duktig kattuppfödare känner sina kattungar avsevärt bättre än den korta stund som presumtiva köpare får uppleva med kattungarna när de hälsar på.

Åka 60 mil för att hämta Oberon!
Då är man verkligen dedikerad. ^^

7kg är ju en hel del minsann, har du en extra stor kattbur?
Hur lång är Lotus?
Vår Wilson vägde 8kg när han var som tjockast men det var ju bredden som var problemet. Han fick plats utan problem i en kattbur av standard storlek. Kanske måste börja kika på en större bur för nykomlingen så småningom.

#36: Jag försökte mäta Lotus, men han är galen i måttband så det gick inte så bra.. 😅

Han är inte direkt smal nu, men han har ganska lång kropp också. Det blev extra tydligt innan han fick sin "vuxenvikt" (och vuxenpäls), för då såg han väldigt gänglig ut.

Jag har plastburar i två storlekar, men vanligtvis använder jag en "vanlig" transportväska även till Lotus (samma storlek och liknande modell som hans älskade "sovväska", men transportväskan ska tåla vikt på 10 kg). Den är i minsta laget för Lotus, men ännu har ingen veterinär påpekat det iallafall. Jag tänker att han trivs i den sortens väska och ändå sitter ihopkurad under transport. Att bära en större bur när katten sitter ihopkurad i ena änden eller rör sig så att viktfördelningen ändras blir extra besvärligt när katten är tung. Är det plasthandtag kan handtagen lossna om man har otur.

För att inte få ont i axel och arm brukar jag dra bur eller väska på en liten bagagekärra (särskilt om det är Lotus som ska med).

#37:
En tjock päls kan kraftigt förstärka synvillan, yes.
Tror det kan vara lite lurigt att bedöma storleken på en katt om pälsen är väldigt fluffig och lång.
Samuel har fortfarande ganska tjock päls och har alltid sett lite överviktig ut. Men känner man efter idag är han som en nakenkatt under pälsen, pg a sin långvariga tarmsjukdom.

Åh, jag har inte ens tänkt på att det finns transportväskor. Tack för insikten. Har sett väskor i mjukt material som i formen påminner om transportburar.
Jag betraktar mig som ganska stark för min ålder men en bred kattbur som man oundvikligen måste hålla med en hand är bökigt. Ska kolla lite närmare på väskor!