💔😿 Beklagar!

Beklagar.💙
Vila i frid.

Man går vidare därför att det inte finns något bättre alternativ… Ett pytte-bebis-steg i taget….

Det är alltid lika outhärdligt jobbigt, innan det långsamt blir lite lättare igen.

Ta hand om er och tillåt er att sörja. Styrkekramar. 💕

Beklagar sorgen
Det tar tid men man måste klara det.

Beklagar 🩵

Vila i frid, Elvis

#0: så tråkigt…jag hade en katt förut som jag hade så starkt band till att jag vägrade ta in när hon gick bort…jag låtsades att hon var ute och gick…det höll jag på med i månader…det hjälpte en del.

Så ledsamt att läsa att du förlorat din fina Elvis. 😢🐾

Oavsett när och hur det händer är det alltid svårt att förlika sig med förlusten. När förlusten beror på obotlig sjukdom tänker man kanske att man behövde mer tid för att förbereda sig på förlusten eller så känner man helt enkelt bara bottenlös sorg över att allt liv har ett slut.

Jag har mist flera katter p.g.a. obotlig sjukdom och det värsta (förutom själva förlusterna) har varit perioderna innan där jag kastats mellan hopp och förtvivlan. Ovissheten och oron innan utgången är given är fruktansvärd och det är oftast det - och att se katten tyna bort - "mer tid" innebär.

Att allt liv har ett slut innebär att priset för kärleken till en katt är sorg. När du plågas av sorgen nu får du fråga dig om det var värt det.. Var det värt att ha haft katten i ditt liv eller hade du valt bort honom om du visste hur du skulle känna nu?

Inget har gjort mig så ledsen som förlusterna av mina katter - men oavsett det så har jag valt nya katter - trots att jag vet vad det kommer att kosta mig en dag.

Så ledsamt 😥

#7: ja, det är trots allt alltid värt det!

#7: oj vilken otroligt fin beskrivning, den träffade rakt i hjärtat ❤️ TACK! Jag har fått rå om honom i 12 år och hade aldrig någonsin velat byta bort dessa år mot någonting annat. Jag hoppas att jag mer och mer, allt eftersom den första brutala sorgen och förlusten har lagt sig, kommer kunna glädjas åt den tid vi fick tillsammans. När jag ser tillbaka är det trots allt det här som livet handlar om. Relationer och nära och kära. Ren och villkorslös kärlek❤️ Dina ord hjälper mig verkligen ❤️

Ja, det är helt otroligt vad man kan fästa sig vid en katt.
Jag vågar knappt tänka hur det ska bli när min katt en gång i framtiden inte finns längre…
Men det sägs att kopplingen människa/katt är så stark att det till och med förekommer övernaturliga saker efter att en människa eller katt som bodde tillsammans , om någon av dom dör
Alltså spökerier med mera. Någon som har varit med en sånt?

#11 Nej, jag tror inte på sånt och tror inte att mina katter spökar, men jag vet att minnet av dem lever kvar i mitt hjärta och hjärna (i min själ?) för alltid. Jag minns hur de lät, hur de såg ut, hur de kändes och vad de gjorde och kan plocka fram det minnet när som helst. Ibland ploppar minnen upp helt av sig själv.

Jag förstår
En fin sak att göra är att göra en liten gravsten till dom
Jag vet inte om du ska begrava den i din trädgård.
Men man kan välja ut en fin sten och rista in deras namn och årtal

#13: Ja jag har också funderat över det där med vad som händer med själen när man dör. Jag vet inte vad jag tror på, men jag vill så gärna tro att jag kan få känna av Elvis - på något sätt.

Vi kommer att få hans aska i en urna, har inte bestämt om vi ska strö ut den i trädgården eller inte. Min största farhåga är vad som då händer en dag i framtiden om vi inte kommer vi kvar här. Vi kommer dock att ordna med en minnessten som vi tänkte sätta ute i trädgården, på ett ställe där han älskade att ligga ❤️

#11: ja jag har varit med om det ett flertal ggr…fast jag kallar dem inte för spöken eller att de spökar…ett spöke är själen hos en levande varelse som fastnat mellan världarna, dvs inte kommit över på rätt sida ordentligt…djur fastnar väldigt sällan.
så det är själen hos ens katt (eller annat djur) som kommer och hälsar på

#15: jag skulle så gärna önska att jag fick känna av Elvis ❤️

#16: prova med att be honom höra av sig på något sätt. skicka ut din önskan rakt ut i luften bara. :)

#16: jag hade en hund en gång i tiden som jag var superclose med. det var en stor collie, hane. fick honom inte förrän han var 8 år…tog hand om honom för att han var vanvårdad.

jag blev tvungen att ta bort honom när han var 12…höftledsfel…han fick svårare och svårare att gå och till sist vägrade han att gå ut och kissa. han ville inte vara med längre.

så jag fick ta bort honom…låg hela em och skrek och grät och krälade på golvet av sorg.

den här hunden hade ett rikt utvecklat språk, han hade typ ett läte för varje känsla och tillfälle. när han mådde bra kunde han småprata lite…lät som ett lågt tjattrande

morgonen efter att han gick bort så vaknade jag av att hela rummet fylldes av hans småpratade…jag trodde knappt mina öron och vågade inte röra mig. småpratandet höll på i ca en kvart.

jag vet att det här var hans sätt att tala om för mig att han mådde bra. :)

Beklagar verkligen! 🌈