För ca 1,5 år sedan kom det en totalt utmärglad katt till oss, vi hade aldrig sett honom innan och vi vet att ingen i närheten har en katt som ens liknade denna det minsta lilla. Jag minns, som om det vore igår, när han låg där på vår altan, på en stolsdyna. Så lik en av våra andra katter, Lucas. I vanliga fall hade vi inte tagit in denna katt, man vill ju inte att andras katter ska flytta hit. Inte för att vi inte gillar katter för det gör vi verkligen! Men börjar man väl mata en katt så är "risken" att den stannar och då förlorar ju den rätta ägaren sin lilla fyrbenta vän.. Men med Morriz var det annorlunda. Det var höst och väldigt kallt, och med den magra lilla kropp som Morriz då hade så hade han inte kunnat överleva länge till. Jag bar in honom i min famn och la honom på en kudde av dun. Jag gav honom vatten och mat, i väldigt små portioner men ofta för att han inte skulle få ont i magen. Jag såg att han hade mask och extremt mycket öronkvalster, men i det skick han var då vågade jag inte behandla för detta. Stackarn var så svag att han hade svårt att stå på benen. Efter några dagar hade han fått mer energi och var inte lika svag längre. Han fick komma till veterinären där det konstaterades att han inte var id-märkt men däremot kastrerad. Han blev behandlad för sina öron och vi fick ordination om att avmaska honom när han fått lite mer hull, ifall han skulle bli lös i magen av medicinen och förlora vikt. Det hade varit väldigt farligt för honom..

Tiden gick och Morriz blev starkare och starkare. Han blev avmaskad och sedan fick han börja träffa våra andra katter. Han och Lucas blev allra bästa vänner och sedan dess gör dom allt tillsammans. Trots alla efterlysningar hörde ingen av sig om Morriz, och det var heller ingen som själv efterlyste honom. Han verkade vara hos oss för att stanna. Det hade vi inget emot, en gosigare och snällare katt är svårt att finna. Vi skaffade en försäkring åt honom ifall något skulle hända.
Vi satte på Morriz ett halsband med vårt telefonnummer ifall han mot förmodan skulle vandra tillbaka till sin rätte ägare. I somras började han vandra iväg och kunde vara borta i flera veckor åt gången. När han sedan kom hem igen var alltid halsbandet borta. Vi trodde han fastnat någonstans och tappat det. Men en dag träffade pappa en person genom sitt jobb. Det visade sig då att hennes son ägde denna katt, han hade sett vårt namn och vår adress i halsbandet. Men han vågade tydligen inte ringa!! Killens mamma ville inte att vi skulle ta kontakt med kattens ägare av någon anledning. Detta verkade väldigt misstänkt, hade den rätte ägaren varit seriös hade han väl ringt upp oss när han såg vårt nummer i halsbandet!! Det hade ju liksom jag gjort om en av mina katter varit borta och sedan kommit hem med ett halsband med ett telefonnummer i. Något konstigt är det med detta, verkar så oseriöst. Han bor en bit bort i ett annat samhälle och vi vet inte vem han är och exakt vart han bor. Men vi undrar - varför var katten i så dåligt skick när han kom till oss? Och varför bryr sig inte ägaren om sin underbart snälla och gosiga katt? Det är för mig en gåta. Nu är det dock flera månader sedan Morriz gått tillbaka dit och han är numer alltid hos oss.

Imorgon är det en vecka sedan det knackade på dörren. En ung man var helt förkrossad, han hade kört på en svart-vit katt på vägen en bit bort ifrån vårat hus. Katten hade sprungit iväg och vi gav oss ut för att leta. Vi sökte i flera dagar, men det fanns inte ett spår efter vår älskade katt. I diket bredvid vägen där olyckan skett fanns spår efter att något skadat djur släpat sig. Men sedan försvann spåren.
I torsdags morse kom Morriz hem igen, hoppandes på tre ben och i svår smärta. Trots detta var han lika glad som vanligt och gosade. Vi kastade oss på telefonen och därefter åkte vi till veterinären. Det såg inte alls bra ut.. Hans tass var väldigt svullen och han hade dessutom ett stort sår vid "sidoklon" längre upp på tassen. Eftersom det gått 4 dygn sedan olyckan var såret väldigt infekterat och vävnaden runt såret hade börjat dö. Han sövdes och såret gjordes rent. Man var även orolig att skelettet skulle vara svårt skadat så han blev röntgad. Det fanns en fraktur på ett av de små benen i tassen. Som tur var så låg benbitarna väldigt bra så det borde läka utan hjälp. Tur det, för någon operation hade inte gått att göra med tanke på infektionsrisk från det infekterade såret.

Nu är det bara att hoppas att infektionen lägger sig och att det börjar läka. Det fattas flera cm med hud på tassen så det går inte heller att sy. Det ska läggas om 2ggr/dag och bland annat smörjas med en bakteriedödande och smärtstillande salva. Han går även på smärtstillande medicin och antibiotika.
Nu har det gått 2 dagar sedan operationen. Såret ser bättre ut men varar en massa och blöder lätt. Det märks att det gör ont men ändå är Morriz så snäll och låter oss fixa med hans tass. Precis som om han förstår att vi bara vill hjälpa honom.

Morriz, min lilla kämpe, du måste bli bra igen! Skulle aldrig klara mig utan dig i mitt liv. Min lilla "hittekatt" som står mig så nära, du är ALLT för mig! ❤️