Klart att vissa katter gillar sällskap, såsom vissa andra katter föredrar att vara enda katten. Utav alla katter jag har haft är det endast EN som inte gillar andra katter, samma gäller den ena hunden.

En veterinär som inte har så mycket egen praktisk erfarenhet av katter, utan bara läst i böcker.

Jaa jag satt bara och gapade av förvåning och undrade om jag verkligen hörde rätt… Kände inte för att gå in i någon diskussion med henne dock…

#2 En väldigt mysig bild som visar motsatsen :)

Det är faktiskt i viss mån sanning. Katter är ensamdjur och trivs ofta själva. Sen finns det ju katter och katter. En del kan tolerera andra katter och en del tycker om andra katter. Jag har haft två katter den ena tolererade den andra katten men trivdes bäst ensam, den andra katter trivdes med katter, dock inte så många.

Däremot har flera 100års avel förändrat katterna en hel del, speciellt raskatterna. Vi människor har valt ut de katter som trivts bäst med andra katter och djur, därför tycker många katter om att ha sällskap av en annan katt.

En människa som månar om sina katter märker rätt snart vad det är för katter hon har :)

Din veterinär har inte fel men har väl inte 100% rätt heller. Man kan inte bara generalisera, man måste se till individerna och personen som äger dem också.

Veterinären har absolut en poäng. Katten är i grund och botten ett solitärt djur, men solitära djur kan aktiveras av sällskap. I djurparker har man ganska ofta solitära djur (tex. tigrar eller björnar) i små grupper som en form av social miljöberikning. Problemet är ju att problem lättare uppstår mellan solitära djur än mellan flockdjur eller kolonidjur. Tigrar i fångenskap kan döda varandra och att det skär sig mellan tamkatter som lever tillsammans är inte ovanligt.

Raskatter har ju både direkt och indirekt selekterats för att vara mer sociala än huskatter som förökar sig fritt. En uppfödare måste har fler än en katt för att kunna bedriva avel och kattgruppen måste fungera. Om det uppstår problem i en kattgrupp omplaceras katter så de katter som inte funkar i grupp kommer få färre avkommor än de som fungerar i grupp.

Stressrelaterade hälsoproblem och beteendeproblem är vanligare hos innekatter som lever i grupp än hos utekatter samt innekatter som lever ensamma.

Man ska dessutom vara väl medveten om att katter kan lida av en inre stress under väldigt lång tid utan att ägaren märker av det och det kan påverka hälsan negativt. Alla katter är inte utåtagerande och det är de som inte är det som reagerar att fara mest illa eftersom det är svårare att se tecken på missnöje hos dem.

Nej det är väl en del sanning i de, MEN jag tyckter fortfarande att hon uttryckte sig helt galet och drog alla katter över en kant när hon bestämt sa att det är som om att be om problem när man skaffar fler än en katt… Bara attityden hon hade hade om att "såhär här de, kattägare som tror något annat har okunskap"

Hon pratade inte om katter långt tillbaka då det var mer solitärlevande utan hon pratade om dagens katter.

#6

Dagens katter är fortfarande i grund och botten solitära djur. Även om vi med några decenniers selektiv avel har fått lite mer sociala raskatter är de ändå solitära i grunden. Katter jagar inte i flock, deras immunförsvar är inte anpassat för ett liv i grupp. Faktum är att katter väldigt snabbt förvildas och återgår till sitt solitära liv om de tillåts. Kolonier uppstår bara kring födokällor. Precis som björnar kan samlas i hundratal runt forskar när det råder god tillgång på lax. Det gör inte björnen till ett mindre solitärt djur.

#7 Jaa det är jag medveten om, och har inte antytt något annat.
Men det hör inte till ämnet riktigt tycker jag :)
Ämnet handlar om en veterinär som menar att inga katter trivs i sällskap med andra utan att det bara står ut med varandra och inte har nytta av varandras sällskap egentligen.

Jag är väl medveten om att katten är solitärlevande och det var inte inlägg huruvida katten är solitärlevande eller ej och hur det fungerar som jag efterfrågade när jag startade tråden.
Utan jag blev mest irriterad över hur galet denna veterinär uttryckte sig…

Edit: Jag tar inte illa upp vid ditt inlägg, bara de att jag tycker att ämnet tar lite fel riktning än vad som var tänkt och jag ifrågasätter inte kattens ursprung som solitärlevande och att mycket av det självklart finns kvar.

MEn veterinären kanske HAR rätt.

Då vi inte kan prata med våra katter så kan det ju vara så att dom egentligen inte gillar andra katter men för husfridens skull så accepterar dom det.

Här är det sällan några katter som ligger ihop utan de ligger oftast o myser med hundarna eller med någon av oss människor.

Sen finns det ju alltid undantag.

Här är det en 9 veckors kattunge som lämnat sina syskon o lagt sej att sova hos en av mina hundar. Det är en vanlig syn hemma.

Min erfarenhet är att mycket av det solitära beteendet försvinner om katterna kastreras tidigt och får växa upp med andra katter. Ofta skiljs en kattunge från mor och syskon vid 12 veckor och får växa upp som enda katt, och lär sig då inte det rätta samspelet katter emellan. Och självklart vaktar fertila katter mer på sina revir än vad kastrerade katter gör.

#2 Eller så har veterinären bara dålig erfarenhet, få sy ihop katt som slagits, avliva katter då dem inte funkar med familjens andra katt och inte går att omplacera, osv, ser man mycket sånt så förstår jag att det är lätt att bli lite "blind" :P

Finns katter ja som inte trivs med andra katter men det är långt i från alla. Se bara på vildkatter som inte är kastrerade ändå lever de i fred med andra katter (för utom vid parningstider då kan det bli livat värre med några) 🤫

#11

Självklart är det alla som kommer i kontakt med problemen som osämja leder till som kommer uppmärksamma problemet. Veterinärer, beteenderådgivare, etologer, katthem… alla är sådana som kommer i kontakt med problemen eftersom katter som inte kommer överens skadas, utvecklar beteendeproblem eller behöver omplaceras. Det är ju något att tänka på för vad gör man när man sitter där med två huskatter, 5 år gamla kastrerade korthåriga hanar som har vanliga färger (tex. svart eller bruntabby) och de vill inget hellre än att döda varandra. Du har försökt att få dem att acceptera varandra men det går inte. Någon måste omplaceras. Hur lätt är det? Vilka är det som lider om inget nytt går att finna? Det här är ju sådant folk måste tänka på och planera för. I synnerhet idag när det så lättvindigt rekommenderas att ha minst två katter. Har du inte det är du en dålig människa.

#12

Under förutsättningen att det finns en god födokälla och även om kolonilivet kan se fridfullt ut så är det ganska väl studerat att hur väl katterna i en koloni mår beror väldigt mycket på vad de har för ställning. De katter som lever längst ut i periferin (och därmed inte har lika god tillgång till mat) mår betydligt sämre rent fysiskt. De drabbas av infektioner oftare och deras ungar har sämre möjlighet att överleva.

Finns ingen födokälla kommer inte katterna spontant att bilda kolonier utan födokällan är en förutsättning. Precis som laxrika forsar är en förutsättning för att björnar i Kanada ska samlas i hundratal och "leva i fred med varandra". 

Inom forskningen har man också dokumenterat att osämja oftast uppstår när katterna (okastrerade som kastrerade) blivit socialt mogna vid 2-4 års ålder. Föga förvånande egentligen. Det är ganska givet att ungkatter har bättre förutsättningar att trivas tillsammans. I det fria lever ungarna med sin mamma tills de är 6-12 månader gamla dvs. de lever i sociala grupper så länge de är unga. Därefter övergår de successivt till det solitära livet.

Jag hittade ett hem åt en av hittekatterna jag hade,som ensamkatt.I en vecka låg hon nästan hela tiden under en soffa och ville knappt äta.Jag hämtade hem henne ,hon gick ut ur transportburen med svansen i vädret och jamade efter sina kompisar.

Hon saknade sina kompisar.