Jag känner lite din sorg. Har själv en sjukdom som gör det svårt att vilja leva och gå upp varje morgon. Skaffade en hamster som blev min bästis vi gjorde allt tillsammans. Han var alltid vaken när jag gick opp han kunde följa med till mitt sommarjobb och sova där hela dagen.. 

han dog i Juli och jag sörjer honom fortfarande har skaffat en hög med djur efter det men ingen är så bra som han var. Hoppas du hittar styrkan tillbaks.

Att förlora en älskad katt är alltid fruktansvärt, men att göra det på det sätt du tvingades göra måste ha varit otroligt ångestfyllt och chockartat. Jag förstår att du har svårt att ta dig igenom sorgen när minnena av din katts sista timmar plågar dig så.

Jag har själv svåra minnen av oerhört älskade och hastigt insjuknade katter som dött eller p.g.a. svåra andningsproblem avlivats akut på djursjukhuset innan jag hunnit dit. Jag har förlorat många katter p.g.a. sjukdom och ålder, men just de traumatiska avskeden, där jag inte hann med, är fortfarande som öppna sår.

Mitt sätt att fortsätta leva och ändå glädjas åt livet har varit att skaffa en ny katt. Det låter kanske nonchalant och okänsligt att ens komma på tanken, men inget är så livsbejakande som en ny liten vän med fyra tassar. Jag har valt att se mina nuvarande katter som en hyllning till de jag har förlorat och ett bevis på hur mycket jag saknar dem.

Tessen, jag håller med OberonsMatte om att det kan vara det bästa sättet att både minska sorgen men också hedra din vackra lilla kisses minne. Hon hade inte velat att du skulle bli fullständigt nedbruten av sorg. Det är jag säker på. Besök ett bra katthem i din hemstad och se om du antingen kan hitta en lika behövade kisse som din älskade Alice, eller om du kanske kan få bli volontär och göra stor skillnad för många katter. Du hjälper katterna och katterna hjälper dig.

Det finns inget konstigt alls i att sörja djupt. Jag har också förlorat katter på chockartade sätt och även på mer "väntade" sätt. Det är otroligt smärtsamt att förlora en vän. Jag håller med övriga i att det är nog bra för dig att hitta en eller två nya missar. En katt ersätter aldrig en annan katt, men den är en egen ny personlighet att lära känna. Då kommer man vidare även om man aldrig glömmer de som en gång fanns där.

Jag har ingen psykisk sjukdom men sörjer min katt djupt. Han gick bort 14 år gammal i somras och jag sörjer fortfarande. Han skulle somna in fridfullt men eftersom som han hade problem med luftvägarna torterades han i drygt 5 minuter när de gav den lugnade sprutan, innan de gav sprutan som dödade honom.

I ett halvår efter drömde jag mardrömmar om honom jämt. Jag drömmer ofta om honom fortfarande men nu är det inte alltid mardrömmar. Jag berättade inte för alla om min katt eftersom jag vet att de bara säger, men det är ju bara en katt? För mig var min katt en familjemedlem och viktigare än de flesta människor.

Så småning kommer jag skaffa ny katt men inte fören jag har sörjt färdigt, vilket lär ta ett tag till.

Ja alla sörjer vi på olika sätt och det är viktigt att få göra det. När det hände mig en massa  tråkigheter samtidigt som jag förlorade min mor så hittade jag ett jättefint ordspråk som jag sedan ofta tänker på men även delar ut när jag stöter på människor i svår sorg. 

"Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår".

                                                          Kinesiskt ordspråk

Jag kommer, tids nog, att skaffa 1 eller 2 små kissar ifrån något katthem där jag blir lika förälskad som jag blev i min ängel! Men det kommer dröja ett tag, jag känner just nu att jag inte kan ge en liten kisse 100% av allt den behöver just nu när jag fortfarande sörjer så här djupt. Jag skulle aldrig ta på mig ansvaret för ett litet liv om jag inte känner mig ordentligt redo för det och kan ge allt och lite till!

Jag har fruktansvärda mardrömmar än om hennes sista timmar i livet. Hur hon måste ha lidit när tumören sprack och slet hål i tjocktarmen så att hela bukhålan var fylld med elaka bakterier som infekterade henne och gav dödligt hög feber så att hon tvingades kylas ner men hon blödde ju även ut i buken också. Jag har haft dom mest hemska och rent ut morbida drömmarna om veterinärbesök med henne när liknande saker hänt fast en sådär 100 gånger värre. Jag kan även få upp dessa bilder i huvudet helt utan anledning, när som helst, även i vaket tillstånd och det orsakar hemska ångestattacker och oändliga mängder tårar.

Förra veckan så tog jag med hennes transportbur hem, i den låg hennes kuddar och handdukar samt hennes sele med hennes agria försäkringsnummer på. Jag gick direkt av ren vana och ställde den där hon alltid haft det och jag öppnade luckan då hon sov där ibland,
Då fick jag än en gång en hård påminnelse om att hon inte längre finns hos mig och jag trillade handlöst ihop på golvet och låg där i timmar gråtandes och kramade om hennes kuddar.

Jag har pratat med dom på vårdcentralen om att få träffa en kurator där då jag har väldigt dåliga erfarenheter av psykologer och terapeuter inom psykiatrin och jag behöver bara få prata, gråta ut om allt, inte känna att varje ord jag säger analyseras.
Men detta var tvunget att gå genom min läkare, så när jag kommer hem härifrån Stockholm där jag nu är hos en nära vän för att få en paus ifrån allt, då kommer jag be läkaren om en tid hos kuratorn vilket jag tror att han tycker vore bra på flera olika sätt.

Men det enda sättet som jag känner att jag kan hedra minnet av in alltid trogna vän och älskade familjemedlem, det är genom det volontärprojekt som jag är med och startat föratt samla in pengar till några få katthem runt om i landet som jobbar med de saker vi bryr oss om. Som TNR, att skygga missar även dom får en andra chans och att inga katter avlivas så länge de inte är obotligt sjuka och lider.
Allt pysslande till vårt projekt tar upp lite tid som jag som långtidssjukskriven har nästan för mycket av.
Eftersom min ängel också hon var hemlös sina första 2 år och jag hittade henne tilltufsad på ett katthem utan att planerat att skaffa katt utan endast skänka pengar men inte kunde lämna min grönögda skönhet där, det gör att det värmer lite extra i själen då jag vet att dom saker vi säljer kommer inkomsterna för gå oavkortat till katthem för att kunna hjälpa lite iaf.

Vi virkar små bollar med flätor och tofsar på i en massa olika färger och man kan välja om man vill ha kattmynta eller inte i sin leksak. Vissa bollar sitter det även en liten pingla på. Vi virkar även möss som också finns i en massa färger och kattmynta är valfritt. Nu har vi även börjat sy små möss för hand i fleecetyg med en svans av flätat garn, nos och ögon av garn och öron av sammetsband som är ordentligt hårt fastsydda för att missrna inte ska få loss och råka kvävas.

Nu håller vi även på att sätta igång med tillverkning av armband och halsband med berlocker i form av katter eller tassar så att t ex matte kan skämma bort sig själv lite samtidigt som det köps en leksak till missen.

Mycket av materialet har vi betalt ur egen ficka men nära och kära har även ställt upp med lite "startbidrag" för att vi ska kunna köpa in saker och komma igång.
För att vara tydliga med att inget hamnar i egen ficka för någon av oss så redovisas kontot med screen print samt uppskrivet alla gåvor i form av material och detta kommer göras varje månad då vi verkligen vill vara öppna med precis allt och visa att vi är ärliga och att vi tar projektet på allvar då vi brinner för att hjälpa till med det problem med hemlösingar som tyvärr är så stort.

Det känns just nu som det finaste och bästa sättet för mig att hedra Alice minne och allt positivt hon bidrog till i mitt liv! För hon var min räddning då jag många gånger ville ge upp men var tvungen att ta mig ut och handla för att hon skulle få sin mat. Hon gav mig även en anledning att lämna sängen på dagarna, även om vi kunde ligga där och kela i immar vissa dagar.
Det är just när man ska somna samt när man vaknar som saknaden är som störst, är man van vid kurrande, tassande runt i sängen och ibland på magen, att få en mjuk och lurvig tass i ansiktet då det var dags att gosa, dessa småsaker som inte alltid var så roliga när man var trött, det är dem som saknas mig nu!

Jag kommer, förr eller senare, att dela mitt hem med en eller två små kissar igen, jag är inte mig själv utan djur, jag känner mig halv utan dom. Men jag vill som skrivet innan kunna ta hand om missen till 100% och verkligen ge allt, men det har jag inte i mig just nu, så det får vänta med adoptioner och jag jobbar vidare med projektet istället.

Men alla minnen av dom sista dagarna är som fastetsade i mitt huvud, jag har med mig dom vad jag än gör och vart jag än är.

Vårt projekt är relativt nystartat(en månad tillbaks ungefär) men vi har en sida på facebook och ett speciellt konto ifall leksaker skulle vilja köpas eller ett smycke lite längre fram när vi börjat göra dessa också, för det är ju så mycket smidigare att kunna föra över pengarna till kontot och sedan direkt få sin leksak eller sitt smycke hemskickat. Det gör det även enklare för oss att redovisa för inkomster av försäljning samt donationer i form av pengar, självklart redovisas även material som skänkts. Så är ni medlemmar på facebook så snälla, gilla och dela denna sidan för att jag och dom andra två tjejerna ska kunna sprida uppmärksamhet kring problemet med hemlösa katter och få hjälp att kunna hjälpa katthemmen då vi inte längre bara kan stå och se på.

Ni skulle även hjälpa mig att hedra minnet av min vackra ängel, som är en av anledningarna till att vi döpte projektet till Änglakatterna.
Här inne på denna sidan håller vi till och uppdaterar med text om vad vi pysslar med samt bilder på en del av leksakerna vi gör och där kommer även redovisning av kontot och gåvor finnas.
Gilla gärna sidan och sprid den vidare så att vi kan hjälpa mer! Vi har själva redan näst intill trakasserat alla våra vänner med information om problemet med hemlösa katter samt vårt volontärprojekt föratt på något sätt kunna hjälpa.

Det är otroligt terapeutiskt att pyssla med småsaker som att virka leksaker till katter, att sitta och sy lite för hand eller fläta svansar och göra tofsar och annat som ska sitta på leksakerna. Helt ärligt är det till stor del vad som håller mig kvar över ytan sedan Alice somnade in. Vetskapen och känslan att kunna hjälpa andra katter, visst det är inga enorma summor men många bäckar små… Det kommer ju även att spridas med tidenoch nåut till fler människor för detta är något vi tänkt fortsätta med under en lång tid, inte bara något kort impulsbeslut utan vi älskar alla katter och våra hjärtan brister av antalet hemlösa små pälsklädda bebisar som i denna stormblåst letar efter ett skydd för att kunna gömma sig och slippa frysa, desperat metar mat och kämpar emot sjukdomar. Hur kan någon ignorera detta problem egentligen?

Att göra detta är verkligen det enda som ger mig någon form av tröst när det gör som mest ont av saknad efter min ängel!

du är en sån fin människa. ❤️🐱 sorgen efter en katt kan verkligen vara olidlig och det har jag också fått känna på nu efter att Hans dog i november, men min sorg verkar inte vara i närheten av din sorg för din fantastiskt vackra vän.. så jag tänker inte säga att jag vet hur det känns för på sätt och vis vet jag inte det.

Någon gång kommer det kännas lättare, frågan är bara när.

#8 Sorg kan inte mätas. Allt är upp till var och en hur mycket och varför man sörjer så förringa inte din egen sorg.

#9 ? jag menar bara att jag inte kan säga att jag vet hur de känns för henne när jag aldrig känt en lika smärtsam sorg, för det har jag inte.. jag accepterade ganska fort att Hans dog eftersom jag förstod det innan det hände men TS fick ju inte ens vara med och säga hejdå som jag fick.. plus att det som hände hennes katt var mycket hemskare än det som hände min katt.

#10 Jag förstår vad du menar och det var verkligen inte illa menat. Det är bara alltför många som tycker att de inte får sörja för att andra har det värre. Vi måste bara få sörja olika länge och olika mycket oavsett vad som händer oss. Du skriver jättefint till TS så du är säkert också en fin människa. 🙂

#11 Jag som missuppfattade, ursäkta mig :) klart man ska sörja så länge man behöver och så mycket man vill oavsett vad som händer.🐱

Jag börjar desperat undra när sorgen, minnena om undersökningarna dom sista två dagarna när hon gav ifrån sig skrik som krossade mitt hjärta tusen gånger om, minnet av telefonsamtalet den morgonen, chocken, paniken och oförmågan att förstå vad som egentligen hände, när ska allt detta börja mattas av, när ska smärtan lätta och all ångest försvinna?

I onsdags när jag desperat hade åkt iväg till en vän och vari tdär i 18 dagar då jag mår dåligt av att vara här, i denna lägenhet som tidigare var mitt hem, men inte nu längre, nu är det en tortyrkammare fylld med minnen som får mig att sakna, saker som får mig att minnas… När jag kom hem till detta igen så gick det bara inte längre, jag gick raka vägen till hennes favoritkuddar och låg sen i flera timmar och bara grät.

Jag har börjat misstänka att jag inte tar mig ur detta på egen hand. Jag ska till min läkare på vårdcentralen på torsdag pga min värk i lederna, men ska be om att få en tid hus kuratorn där då jag har dåliga erfarenheter av psykiatrin. Ska även ringa den enda läkaren inom psykiatrin som jag har kontakt med, be om att få insomningstabletter utskrivet igen, likaså ångestdämpande och trots att jag dom senaste nästan 8 år totalvägrat alla antidepressiva och liknande så överväger jag att ge det en sista chans.

Jag klarar inte hur mycket som helst, jag har gått igenom mer än dom flesta någonsin behöver under en livstid, men jag trillade över gränsen för vad jag orkar först samma sekund som jag lämnade ifrån mig min älskade Alice på djursjukhuset i Göteborg när hon med ett nästan gråtande ljud höll sig fast med klorna i mina kläder och verkade desperat över att inte överges igen, över att inte lämnas ensam igen då jag hade lämnat henne kvällen innan också.
Ändå gjorde jag just det, jag lämnade henne ensam i en okänd miljö med okända människor som hon var rädd för. Jag lämnade henne ensam där.. bara timmar innan tumören sprack och hennes öde var förseglat. Men först timmar av brutalt outhärdligt lidande och undrande varför hon var lämnad där bland okända människor och i sån smärta.

Nog för att jag haft cancer själv och tumörerna i blindtarmen höll på att spräcka den och jag låg och kräktes av smärta, men det går inte ens jämföra, hennes smärta… hon borde inte haft den. Dom borde ha sett på ultraljudet att det var en tumör dom gång på gång pressade och tryckte på, inte hennes njure.
Jag tror ärligt talat inte att tumören hade spruckit om dom inte hade varit så hårdhänta och bara fortsatte trycka trots hennes skrikande. Eller så hade cancern åtminstone hunnits upptäckas innan tumören rev sönder henne, hon kunde ha fått ett mer värdigt slut, utan hemska smärtor, inre blödningar, infektion, dödlig feber…utan att vara där ensam och undra varför hennes människa lämnat henne ensam där med såna smärtor.

Jag vet att katter inte tänker på det sättet som vi gör. Men med tanke på hur hårt hon klängde sig fast på mig, medan hon inte ville låta sig röras av andra, så tror jag att hon inte ville att jag skulle gå, hon ville inte bli lämnad, och det sliter mitt hjärta i bitar om och om igen.

Volontärprojektet och pysslandet med det hjälper tidvis, men sådär på kvällarna när det är mörkt och tyst, just som ikväll när jag inte kan sova, då kommer allt tillbaks som om ett hav av sorg och ångest sköljt över mig och tårarna tycks aldrig sluta rinna.

Jag önskar bara att jag kunde acceptera det som hänt. Men hon var bara 10 år, hon var sig själv helt, bortsett från att hon inte ville äta torrfoder, ända fram till på fredagen, sen på söndagen var hon borta…

Hon höll mig kvar över ytan genom mycket, men nu drunknar jag istället i sorgen och saknaden efter henne.

#13 jag tycker så synd om dig :( jag har förlorat en katt för ett år sen, en hittekatt som vi hittade ute och vi tog hand om den och gick Till veterinären och allt. Vi hade han i ett år för han var gammal. Jag grät och grät. Idag så när jag tänker på han så kan jag gråta lite för saker som påminner om han. Som den här tråden och självklart kommer det tårar. Nu kommer det kanske låta konstigt men jag brukar faktiskt säga godnatt Maximus (katten) och på morgonen så brukar jag säga god morgon Maximus. :) Jag lider med dig verkligen. Det är synd när sånt här händer.

#13 Jag förstår vilket lidande det var för dig att lämna ifrån dig en ångestfylld Alice till veterinärerna. Men jag hoppas att du inte ger dig själv skuldkänslor nu, för när det begav sig visste du ju inte att det var cancer. Du - och veterinärerna - trodde ju att hon skulle kunna bli frisk. Så du lämnade in henne för kärleks skull, med detta i åtanke. Ett kortvarigt lidande för att sedan bli frisk. Det var ju vad ni trodde då och som det såg ut som. 

Men sen visade det ju sig vara värre än veterinärerna först trott. Men det kunde ju inte du veta när du lämnade in henne. Det är ren och skär otur det som hänt och att ni fick ett sådant tragiskt avslut. Så bort med ev. skuldkänslor nu, du hade ju endast Alices bästa i tankarna.

Men jag förstår att det tar tid att komma över såna här saker, och förstås längre tid om man själv är extra sårbar. Du skriver att du blivit "utslängd hemifrån" och lämnad ensam. Kanske det är detta som ligger och spökar i bakgrunden. Att du har en känsla att du utsatt din katt för samma sak när du lämnade in henne till veterinärerna och att det därför blir så extra smärtsamt för dig? Och din egen tidigare cancer gör kanske att du fått en ännu starkare empati för katten. Och väldigt stark empati gör ont. 

Men oavsett hur det förhåller sig så tycker jag det är jättebra att du bett om kuratorsamtal och ev. mediciner, för det behöver man när man mår så här dåligt och är extra känslig. Jag hoppas att du snart skall få hjälp att börja må bättre. Jag känner verkligen med dig.

Kramar från mig.

Ja, hur går man vidare?

I torsdags gick jag samma tragiska öde tillmötes. Min lilla birmaprinsessa på snart 13 år avled hastigt på djursjukhuset i Malmö. Hon var inlagd för 3:e gången på två och en halv vecka för kräkningar. Under hela den här sjukhusvistelsen har jag varit oerhört noga med att ta in veterinärernas åsikter kring fortsatt behandling eftersom jag alltid sagt att min lilla prinsessa aldrig ska behöva lida för att jag inte ska bli ledsen. Veterinärerna gjorde under dessa två och en halv vecka bedömningen utifrån allmäntillstånd, provsvar och framtids utsikter att det absolut var värt att ge min lilla katt denna chans. Behandlingen gick bra, men det tillstötte komplikationer som ingen kunde förutse. Klockan 17.13 fick jag beskedet att allt gått bra och att hon kommit tillbaka till vårdavdelningen från uppvaket. Klockan 17.42 ringer min telefon och jag får nu ett besked om att min lilla älskling hastigt avlidit och att man trots försök till att återuppliva inte lyckats. Bedövad och i chock kastar jag mig i bilen och kör mot djursjukhuset. Väl inne på sjukhuset blev jag omhändertagen, fick sitta i ett enskilt rum med min lilla katt. Jag lyfte upp den livlösa lilla kroppen och fick en sista gång hålla henne intill mig och borra ner näsan i hennes mjuka fina päls. Jag pratade med henne, jag grät och jag grät. Hon var mitt allt; min baby och min allra bästa vän. Nu är det tyst i hemmets vrå och jag skulle kunna ge alla mina besparingar, bil och allt av värde till den som skulle kunna ge mig en dag till med henne, bara en dag till.

Hur ska jag överleva denna tomhet, förtvivlan och längtan efter denna lilla varelse?

I morgon är min första arbetsdag efter denna stora förlust. Jag sitter på en ledande befattning och jag ska ta många beslut som berör flera människor. Min lilla prinsessas bortgång i torsdags har ställt hela mitt liv på sin spets; varför arbetar jag med det jag gör? är det värt allt slit? vill jag fortsätta mitt liv med en sambo som inte direkt har varit stöttande dessa två och en halv vecka? Någonstans vet jag svaret… Nu återstår att invänta urnan med kvarlevorna av min älskade lilla katt. Hon kommer att få sin sista vila spridd på min mammas tomt på Åland där mina rötter finns och där hon och jag tillbringade mycket tid och där hon trivdes allra, allra bäst.

Många tårar har fällts från mig medans jag läst denna tråd :(
Jag lider med er, även fast jag fortfarande har min prinsessa kvar så vet jag själv att livet utan henne skulle bli oerhört svårt..
Skänker många Styrkekramar! ❤️

#15 Hon var min anledning att fortsätta kämpa mig igenom sjukdomar och smärtor, både psykiska och fysiska. Jag känner innerst inne att jag övergav henne när jag för andra dagen i rad lämnade henne ifrån mig, på fredagen var hon ovetande om vad som hände, men efter att ha fått stanna över natten hos veterinären här, sen bli hämtad av mig, förmodligen i tro att få komma hem till sin mjuka säng, men istället fick en 15 mils tågresa och bli lämnad igen, då verkade hon veta, hon höll sig fast så hårt hon orkade samtidigt som smärtorna gjorde henne svag.
Hennes blick hade förändrats och hennes spinnande var inte detsamma. Pupillerna var utvidgade även när metadonet hade slutat verka, blicken var alldeles matt och tom och spinnandet dovt och ganska lågt men hela tiden där. Nu efteråt känns det som om hon visste, som om hon redan lämnat mig och endast hennes pälsklädda lilla kropp fanns kvar medan själen var på väg att ge upp och lämna jordelivet redan innan på grund av smärtan.

Jag fick 2 veckor på mig att hitta lägenhet när jag var 18 år, min mor ville inte ha kvar mig hemma för jag hade hoppat av skolan för att jag mådde dåligt av anledningar hon då inte visste. Och att jag själv haft cancer gör ju att jag känner med henne då jag minns smärtan som var förlamande, jag låg i fosterställning i baksätet av bilen in till akuten och kunde inte gå in utan fick bäras in och sen få morfininjektioner för att ens kunna prata med sköterskan och läkaren.

Så jag vet hur det är att känna sig utslängd, oönskad, oälskad, ensam och övergiven, jag vet också hur hemskt det är att ha så ont men inte kunna få fram några ord, liksom min ängel inte kunde tala om vart eller hur ont hon hade. Den smärtan hon tvingades utstå, både i början av sitt liv och dom sista dygnen av det allt för korta kattlivet, den får mig att känna mig svag varje sekund jag känner smärta för det är inte i närheten den hon fick utstå.

Jag kommer nog alltid känna skuld i att hon var där helt utan någon hon var trygg med när hon blev som sämst och tvingades somna in för gott.
När jag tog hem den 2åriga, tilltuffsade, nyopererade kattflickan så lovade jag henne och jag lovade även mig själv att aldrig överge henne och att aldrig låta henne lida igen då hon gjort det mer än någon katt ska tidigare i livet. Men ändå så var hon just lidande dom sista dygnen, om än på smärtlindring, men jag hade också övergett henne, lämnat henne ensam med okända människor.

Jag kämpar med livslång sjukdom och smärta, även med kroniskt posttraumatiskt stressyndrom på grund av en hård och svår barndom/tonår och fram tills jag var 22år då jag orkade, med hjälp av min enda riktigt nära vän och vetskapen att min älskade Alice fanns med mig, se till att det helvetet slutade. Men det lämnade djupa spår och har gjort mig svag när det kommer till dom få jag älskar och förändring till det sämre och förlust är mer än vad jag klarar av.

Jag ska till läkaren på torsdag och då be om tid hos kuratorn där. Ska också ringa min psykiatriker för att få hjälp med sömnen igen, både insomningen och att inte vakna upp av minsta ljud eller vakna konstant av mardrömmar.

#16 Samtidigt som jag lider och sörjer min egna älskade ängel djupt så lider jag med dig för det gör ju så ont! Jag vet inte hur man går vidare. Många säger att man ska skaffa en ny liten pälsklädd vän som sällskap och kanske som stöd genom det svåra. Jag är själv dock inte redo att ta mig an ett, eller två, små liv då jag inte ens riktigt kan sköta vardagen i mitt eget liv just nu. Jag kan bara säga att låt dig själv gråta och sörja, jag har gråtit floder och dom rinner fortfarande ned för mina kinder, dom som inte förstår eller stöder dig i din sorg är heller inte värda att finnas där i din lycka.
Men det är bara min åsikt, alla är vi olika.

#17 Ta till vara på var enda sekund du har med din älskade pälsbebis!