Hej alla. Håll i er, för det här blir långt!

Min dag som sjuksköterska inom hematologi nödgar mig att möta människor i nöd och sorg. Sällan får jag möta solsken i mitt arbete då mina patienter ofta befinner sig i slutet av sina liv.
Det är tungt.
Länge har jag undrat hur mycket mer jag ska orka, trots att jag älskar mitt arbete och är glad att jag får vara en del av deras sista tid. Att jag får en chans att göra deras förfärliga dag lite enklare att ta sig igenom.

Så för 3 veckor sedan kom de äntligen, de två energiknippena jag längtat efter så. Innekatter skall de bli och omhuldade som inga andra.

De två bröderna, Brorsan och Jaxon, som vi döpte dem till är inga raskatter, men rask-katter. De studsar mellan väggarna och väcker oss i ottan även de dagar vi har sovmorgon.
Och jag ler mig genom varje dag.

Jaxon, visade sig ganska snart inte alls vara en kattbroder utan en kattsyster. Vilket har renderat i en del ångest och omplanering i kastreringsplanerna. Så Jaxon döptes om till Kerstin och nu i efterhand fattar jag inte hur vi kunde tro att hon någonsin kunde vara grabb. Allt hon gör är så pimpinett och prinsesslikt. =)

Brorsan är kelen och tillitsfull. Han är nyfiken på allt som går att vara nyfiken på. Jag fick fånga honom i språnget här om dagen när sambon öppnade ugnen. 
Det går inte ta ögonen i från honom.

Blomkrukor går i golvet, tvättställningar ramlar. Sambons skosnören finns inte mer.
Men vi ler oss genom varje dag.

Mitt liv är bättre idag än för 3 veckor sedan trots att det nu är fyllt av ångest och rädsla och hypokondrisk nybliven kattägar-oro.
"Han nyser, älskling? Ska han verkligen nysa tror du?" 
För genom allt "besvär" de ställer till med så ler jag.

Jag ler mig genom varje dag.

Jag undrar inte längre hur jag ska orka med min redan så råa och hårda vardag. För hemma väntar två klumpiga, kelsugna och fullkomligt bedårande gnuttar.

Jag vet varför jag väntade så länge med att skaffa katt igen.
Jag har väntat på Kerstin och Brorsan. 

Krama varandra där ute!