det är då man får låta hjärnan be hjärtat hålla tyst!

Jo, som sagt, säger inte att man ska. Undrar bara vilken folks sådan katt är/har varit :) De flesta borde i alla fall ha haft en :)

det är klart, har du en raskatt som är ett lovande ämne, så kanske man har köpt den just för att ta en eller ett par kullar på den. Givetvis med en av samma sort….

Nej.faktiskt inte.

Miljoner kattungar dödas för att det inte finns hem åt dem.Inte skulle en kull kattungar som jag skulle ta vara finare än dem

Alltså, känns som att folk missförstår mig :) Frågan är bara ifall ni har eller har haft en katt som ni tycker har varit såpass fin att även om ni inte tänker ta kull, och kastrerar/steriliserar, ändå undrar hur kattungarna skulle ha blivit. Det är inte en 'ni vill så ni ska' tråd, det är en 'vad söta dom ändå hade blivit även om det aldrig händer' tråd :)

De flesta av mina katter har varit underbara men det behövs något helt speciellt för att jag skulle vilja att just min katt skulle gå i avel.

Jag har förmågan att se utöver min egen existens och just mina egna katters värde. Alltså förstår jag att det finns tusentals härliga människor här i Sverige som också älskar sina katter och tycker att de är helt underbara. Men steget till att ta en kull bör ha en lite djupare förankring än så.

Min tanke var att det här skulle bli en tråd fylld med bilder på vackra katter, inte mer baktanke än så. :)

#7 Ok, då missförstod jag det hela. Är väl lite skadad av att ha sysslat med avel tidigare.

Men helt ärligt så passar väl typ alla katter här i så fall. Finns väl inte en enda kattägare i det här landet som inte tycker att ens älskling platsar i den här tråden 

Jo, men vissa har ju det där lilla extra ;) Som sagt, kommer alltid gå och undra hur Seraphims bebisar hade sett ut om han fått chansen att bli pappa. Felix är å andra sidan väldigt vanlig svart-vit, så det är inte svårt att tänka sig :)

Men hur katten är mentalt och utseendemässigt så finns inget som säger att kattungarna ärver något av det.

Av etiska skäl vill jag inte ta kul på någon huskatt, även om den jag har är jättego i mina ögon. Men hon är väldigt speciell och passar inte alla.. hon kräver tålamod.. Just därför skulle hon nog inte heller anses ha den "rätta mentaliten". Men som sagt.. den etiska biten väger så tungt att även om hon vore "perfekt" så skulle jag inte ta en kull.

Min coonis däremot är svårare.. Hon är väldigt vacker och hennes personlighet är helt underbar. Några små "skönhetsfel" men då får man ju matcha hanen efter det. Dock anser jag mig inte ha rätt öga för att kunna avgöra "avelsmaterial" ännu, så det vore fel att hoppa på det bara sådär. Ska boka tid för kastrering här snart. Det tar emot. Men jag vet att jag inte heller kommer kunna samla in den budgeten som krävs för att ta en kull. Om något skulle gå fel så har jag inte heller tiden att stödmata just nu. Tycker inte heller jag har rätt kunskaper för att ge mig på avel ännu. Tänker antagligen ta en honkatt på foder i framtiden och på så vis vara med vid kullar.. men inte ha heeela ansvaret själv. Så man får lite erfarenhet först innan man ger sig på det helt och hållet själv :)

Nu tror jag dom flesta här inne vet varför man inte bör ta kattungar på sin katt, oavsett hur underbar den är, om man inte pysslar med seriös rasavel.

Men tråden handlar inte om att man ska ta kattungar på katten. Utan att man ska berätta om katten man känner att man innerst inne ändå skulle vilja ha en kull ungar efter, om det inte vore för att det redan fanns för många katter.

Jag känner (känner, eftersom hon faktiskt inte är min) en sån katt. Jag startade t.o.m. en tråd om henne här inne. Min föräldrara kattflicka, Elina. Hon är en svartsköldpadd med (massor av) vitt, och det inderbaraste jag har stött på i kattväg på mååååånga år. Hon hittades som liten kattunge sittandes i en snödriva förra vintern och blev kvar när vi inte kunde hitta någon ägare. Hon är så fruktansvärt busig, ett riktigt litet monster, men slappnar av direkt och vill kela om man plockar upp henne. Hon älskar allt och alla, och alla älskar henne tillbaka. Det händer ofta när man sover hemma hos föräldrarna att man vaknar upp med en spinnande liten Elina under täcket. Det är hennes sätt att visa gästfrihet.

Fast näe, det går ändå inte att beskriva henne så speciell som hon är. Men jag har mött mååååånga katter i mitt liv, och bara en enda skulle kunnat jämföras med denna tös. Så visst, i en annan värld hade jag lätt tagit en kull på henne.

Och snälla, jag tycker dethär kunde bli en rätt mysig tråd. Så förstör den inte med en massa argument om varför man inte bör ta kattungar på sin katt. Dom finns redan överallt här på forumet. (För den delen tycker jag att argument som "Men hur katten är mentalt och utseendemässigt så finns inget som säger att kattungarna ärver något av det." är rätt så dumma. För i sånna fall borde man ju lägga ner raskattaveln också…)

(Bild tagen strax efter att hon hittades)

Själv har jag 3 raskatter och 2 huskatter. De två senare har jag räddat från ett obestämt öde. Ingeb av dem har jag kännt att jag behöver ta en kull på.

Kan man åtminstone lite om genetik så vet man att huskatter inte kommer att se ut som mamman eller pappan nödvändigtvis. Dessutom du har ingen aning om vilka sjukdomar dessa kan ha.

Samtliga manniskors djur och barn ar alltid de mest speciella och underbara som finns for dom manniskorna, det ar for att alla djur och manniskor ar speciella och oftast underbara pa sitt eget vis och nar man lar kanna nagon, djur i det har fallet blir dom dubbelt sa vackra for att deras personligheter speglar sig ut.

Jag har en huskatt som folk aven stannar upp pa gatan for om vi ar ute eller om han sitter pa balkongen da han speglar ett fint sjalvfortroende och ar varldens finaste saklart men nu ar han kastrerad och aven om han inte var kastrerad skulle jag inte skaffa kull pa honom av rent vett da jag inte har en aning om hans slakt pa mammanssida och jag vill inte foda fram fler huskatter.

Jag skulle aven kunna ta en kull pa min ragdoll som aven nar upp till rasens avelsstandard och har en personlighet som bara den men nu ar hon kastrat sa det fungerar inte och jag ar inte intresserad av att skaffa mig kattungar "bara for att min katt ar sa underbar och speciell" men klart jag tanker pa det ratt ofta speciellt om jag skulle skaffa kattungar mellan min huskatt och ragdoll men som tur ar de kastrerade. ;)

# 14 Sa du det till den som du köpte ragdollen av?

#15 Sa vad?

Jag kan en hel del om genetik, men kanske inte så mycket om just katters gener. Men jag vet att om jag skulle para lilla Elina med en rödfläckig hankatt så är chansen ganska stor att jag skulle få en unge som liknar henne i färgen. Är han dessutom lika underbar som henne så är chansen iaf större att ungarna blir det också. Men det kan man ju iofs aldrig veta. Men det kan man faktiskt inte inom rasavel heller, bara det att riskerna är mindre eftersom man har bättre koll på stammen. Men argumentet faller iaf, iaf i mina ögon.

Och testar man katterna så vet man ju vilka sjukdommar dom har. Eller förhoppningsvis inte har.

Men nu handlar det ju inte om att någon här faktiskt skulle ta en kull kattungar på sin katt. Utan om ifall man har en katt som man känner att det skulle ha varit trevligt att göra det på. Jag säger att jag tyckte det skulle vara trevligt med en kull kattungar på Elina. Men jag skulle inte ta en kull ungar på henne för det. Lika lite som jag skulle ta ungar på mina råttor, marsvin, möss eller ens hunden (som faktiskt har en fins stamtavla och allt). Men drömma kan man ju. Det vill säga om inte folk kommer med sina ack så tråkiga kommentarer om varför man inte ska ta en kull. Som att en fantasikull skulle göra någon skada…

Jag har aldrig haft känslan att jag skulle velat se ungar efter en speciell katt men däremot haft egenskaper hos katter som jag verkligen önskat att fler haft.

Jag har haft en katt som jag önskade att hans temperament skulle funnits hos fler katter: min Ludde. Han var katten som förstod när man behövde tröst och som kom och satte sig i knät och la en tass på min haka, tittade mig i ögonen och tycktes säga -Hur mår du? Jag finns hör när du behöver mig. Saknar honom något otroligt. Det är han som finns på min Avatar.

Om mina (kastrerade) katter här hemma skulle fått ungar och deras egenskaper gått vidare skulle de nog blivit så här ;-):

Frasse: Något korkade men snälla och matglada
Pontus: Vackra men reserverade
Safir: Keliga som sjutton och otroliga balanskonstnärer.

Sussie (som bor hos mina föräldrar): Egensinniga, självcentrerade och tjocka. :-)

Förstår vad du menar ts :) Man får speciella band till sina egna djur.

Av mina 3 (kastrerade) katter skulle jag bara kunnat tänka mig kattungar efter den ena och det är mitt senaste tillskott Stella. Hon har (enligt mig såklart) en otroligt vacker färg (svartsköldpaddssmoke med vitt), underbart temprament och mentalitet, ja det går inte att riktigt beskriva det där som får tankarna att vandra ibland men det finns där.

Att jag inte känner så om Spencer eller Sizzi är för att de inte riktigt har "det där". Sizzi är för självcentrerad och avskyr kattungar och Spencer är för krävande och bångstyrig, inget av det skulle jag vilja se i ett gäng nya katter även om jag älskar mina djur mer än allt annat, speciellt Spencer som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Det är ju helt okej att drömma och tänka "tänk om" sålänge det stannar i tanken. Att det sen i verkligheten inte är säkert att ungarna skulle bli som föräldrarna har ju ingen betydelse i ens tankar för där kan ju allt hända

När mina första katter kastrerades kunde jag känna ett stänk av vemod när jag tänkte på att de inte skulle få några avkommor, men det har jag "vuxit ifrån" för länge sedan. Ju fler katter jag har haft desto mer har jag märkt att alla katter har något alldeles extra som bara de har, och jag gläds åt att dela mitt liv med dem här och nu. Jag har också med tiden skaffat mig alldeles för mycket kunskaper om vilka risker avel innebär för att våga utsätta mig själv och katterna för det.

Med tanke på utseende och temperament skulle nog min skogis Moltas och min ragdoll Oberon ha kunnat passa till avel, men jag är helt säker på att dessa populära raser kommer att leva vidare ändå, utan deras bidrag.

Jag kan också visa upp min skogishona Doris, som är väldigt vacker, men som jag inte tycker skulle passa för avel. Dels har hon en lite för svag haka för en skogis, men framförallt har hon ett ganska lynnigt och oberäkneligt temperament (däremellan är hon dock världens gosigaste och mysigaste). Lite intressant i sammanhanget är att hon faktiskt har samma pappa som min min harmoniska Moltas (i inlägget ovan).

Några som förstod min tanke med tråden i alla fall ;)
Tack för dom fina bilderna! Otroligt söta små varelser ni har där :)

Här kommer då en bild på min pojke Seraphim. Han är mysig, busig, snäll, och otroligt söt, och har väldigt många kvaliteer som jag tycker hade passat bra för avel.
Dock är han ju 'bara' en huskatt, och det finns så många underbara huskatter där ute redan som behöver hem, så han kan passa hur bra som helst, han ska ändå in till veterinär och kastreras ;)

(Här låg han och sov på min bröstkorg :) )

#23 Så fin han är! Hans namn passar honom perfekt tycker jag

#24 Tack! :)

Jo, jag tyckte också det. Han förra ägare döpte honom till Tiger (Fantasilöst much? ^^; ) Men det kände jag passade inte alls. Så, jag bytte namn direkt.

En kvinna på veterinärkliniken frågade om han var en siames. Tror det har att göra med hans stora öron, haha ^^

Jag förstår tanken med tråden, men däremot har jag aldrig förstått tanken bakom att vilja ha en kull på sin katt. Det blir ju ändå aldrig samma katt, varje katt är ju speciell. Så att vilja ha en kopia på sin egen katt har jag lite svårt att förstå. Och det är ju inte ens säkert att kattungarna blir som den egna katten, kattungarna kanske ärver drag från den andra kattföräldern istället. Så då kan det bli katter som inte alls liknar den egna katten.

Så de som har eller haft sådana tankar, får gärna upplysa mig om vad det egentligen är som vitsen med att ha en kull på sin katt.

Det är klart att det inte blir samma katt. Vem vill å andra sidan ha en exakt likadan katt, oavsett hur underbar den är? Jag får t.ex. rysningar av min ena råtta som är så lik en annan råtta jag haft i både utseende och personlighet att det är skrämmande. Det blir freaky helt enkelt. Men själva iden med avel är väl att försöka föra vidare föräldrarnas bra egenskaper och kanske t.o.m. få fram något bättre. Det är vad uppfödare gör. Och det är väl i viss mån vad BYB sysslar med också, bara det att dom inte alltid har så bra föruttsättningar eller kunskap. Eller ens intresse av att skaffa sig det. Sen finns det ju även dom som tar kattungar bara för att det är så himla gulligt, men då har man ju kommit ifrån dethär med att "jag vill så gärna ha kattungar på denhär katten för den är så speciell".

#27 Jag tror inte att tänket "jag vill ha en kull på min hona" är vad som ligger bakom raskattsavel. Så har inte jag uppfattat det iallafall. Raskattsavel för mig är snarare ett tänk á la "Den här rasen är jag intresserad av, den vill jag utveckla och förbättra". Dvs mer ett tänk på rasen än en specifik katt.

#28 I grund och botten är det samma sak. En BYB som tar en kull på sin hona för att hon är "så underbar" eller "så vacker" och man vill ha fler av den sorten. En uppfödare tar en kull på sin hona för att hon har egenskaper, bra egenskaper, som man vill föra vidare. Man vill alltså ha fler av den sorten. Skillnaden ligger inte i tankesättet, utan i förfarandet Medan en BYB sällan har någon kunskap alls och inte tänker på/vet vilka risker man tar så gör en uppfödare många slags tester, väljer partner noga och vet vad dom gör.

#29 Men raskattsavel och BYB är inte samma sak enligt mig. Tänket "jag vill ha en kull på min hona" tror jag mycket väl att BYB-are har. Men jag tror fortfarande inte att det är det som är rådande hos raskattsavlare. Där är det nog rasen som är det viktigare, inte den enskilda katten i första hand.

Jag är dock ingen uppfödare så jag skall nog inte svara för dem egentligen, men det är så jag har uppfattat raskattsavel iallafall. Och det var sådana mina egna tankar var när jag själv hade funderingar på avel. Att det alltså var att utveckla rasen som kom i första hand och inte att den enskilda katten var så fin.

#30: Aveln hos varje ras bör väl ändå börja med varje enskild hona och hane? Det är ju, som #29 skriver, ett nogrant val för att få fram de bästa katterna, då bör ju moder och fader djur vara viktiga också? :)

Also; Tråden spårade ur. Borde ha förväntat mig det, men jaja. Fick lite söta bilder på vackra katter iallafall. :)

BYB tänker i första hand att de kan tjäna pengar.

Måste fråga, vad står BYB för? :)

#33 BYB = Backyard breeding, vilket betyder oseriös och oregistrerad avel (blandrasavel och "raskatter" som säljs utan stamtavla är exempel på detta).

#34 Ah! Tack :) Alltid bra att lära sig nya saker.

#31 Visst börjar även en seriös raskattsavel med en hona och en hane som ser ut som rassstandarden och har passande temperament. Men jag tror inte att den specifika katten är vad man tänker på i första hand. Jag tror att uppfödare tänker så här (jag är som sagt inte uppfödare, men så här har jag uppfattat det hela):
1. "Jag är intresserad av ras … och vill gärna utveckla den. Mitt mål är …"
2. "Den här honan och den här hanen verkar vara bra för att uppnå mitt avelsmål, dem använder jag".

Och inte:

1. "Den här honan är jättefin, henne avlar jag på".

Hoppas att någon förstår vad jag menar!

OJAAA flera gånger…

* Piper - köpt till avel kastrerad pga grad 2 på ena höften.

* Silvia - köpt till avel kastrerad pga övergångskota och livmodersinflammation

* Triton - köpt till avel kastrerad pga grad 2 och 3 på höfterna

* Pigalle - Importerad från danmark till avel kastrerad pga HCM

* Beka - sparad till avel testad fri - kastrerad pga temperamentsproblem och en kronisk livmodersinflammation i samband med kastreringen.

* Athena - inköpt till avel kastrerad urvacker kastrerad efter bara en kull pga N/HCM

* Maya - Min vackraste tös någonsin kastrerad pga N/HCM efter bara två kullar

Många, många tusenlappar som bara swischat ner i avloppet där… så visst kan man känna att åååååhh vad man hade velat ta kull på den katten.

Nja, av dem jag har nu är det ingen som känns lovande för avel.

Båda är korthåriga svarta så tillför inge utseende mässigt.
Honan är ganska matte kär och osocial i övrigt så ingen att tillföra mentalt
Hanen är ganska jobbig och slö så inget att tillföra där heller :P

Dock hade jag gärna haft en unge efter min gamla hona, hon var helt underbar mentalt och enligt mig fanns det inga brister hos henne :)

Klart jag älskar mina andra 2 katter, men dem har sina brister som nästan alla individer har ;) PS: Alla mina katter har kastrerats när dem är könsmogna

Min Tut som är huskatt (britt/mco) är den katt jag tycker kommit närmast den "perfekta" katten av alla katter jag haft. Hans enda nackdel är att han "pratar" hela tiden så man nästan får ont i öronen

Men han kastrerades vid 5 månaders ålder för att undvika nån olycka eftersom jag då hade en fertil skogis-tjej samtidigt

#39 Vilken skönhet!

# 39 Åh så vacker