Mamman är nog rätt nöjd, det är rätt naturligt för de att ungarna försvinner, de ska stötas bort och stöts bort också. Pappan skiter nog i vilket om han inte råkar bli riktig kompis med nån av ungarna. Annars är ett gäng kattungar söta och goa men ena riktiga paun in the ass skulle jag kunna tänka mig att de äldre katterna tänker. De är ju vilda och helt galna… Mina katter hade inga problem när ungarna flyttade. Jag tyckte att det var svårt att hitta seriösa kattägare dock. Ena ungen kom tillbaka, hon fick sen flytta tillsammans med sin syster. Ena ungen behöll vi och har kvar. Nu säljer jag en unge jag fått hem ifrån min mamma. Det var rejält svårt att bli av med henne till någon seriös vill jag lova… Det är fixat nu men var jättesvårt tyvärr.

Jag har ju bara haft jourhems-kattungar så det har aldrig varit någon pappa med i bilden så att säga.

Det är ju oftast inte så att hela kullen flyttar samma dag, och skulle det vara så att många skulle vilja hämta samtidigt så brukar jag sprida ut det så att det inte blir helt tomt på en gång.

De flesta gångerna har jag också haft någon som blivit kvar lite längre pga att den kanske inte hittat sitt alldeles egna hem riktigt ännu, och då får de ju vara tillsammans lite längre.

Man kan ju aldrig vara säker på att ett hem är jättebra och att katten får stanna där resten av livet. Men man kan ju göra förarbetet så bra som möjligt.

Själv börjar jag med mailkontakt, sorterar bort de som inte passar mina kattungar, men är väldigt noga med att maila tillbaka och förklara varför. Vill inte att någon ska tro att jag struntar i dem. Efter mailkontakt kommer telefonkontakt. Vill veta mer om familjen, dagsrutiner, osv. Har de katt sedan tidigare får de berätta om den, gärna vad den äter osv.

Har de ingen katt sedan tidigare betyder det att de måste ta två av mig, eller en av mig och en av någon annan då jag aldrig låter någon katt flytta till att vara ensamkatt.

Då får de gärna berätta om de har haft katt tidigare, tidigare djurerfarenhet, tja allt möjligt helt enkelt. När man väl sitter med folk i telefon som man gallrat ut genom mail då brukar man prata om allt möjligt:)

Sen tar man de bästa och bjuder hem på besök. Mina djur brukar ganska snabbt tala om vad de tycker om folk. Var t.ex en familj som lät helt perfekt på mail och i telefon. Hon hade berättat att hon hade en 8-årig son och det är ju helt ok, är ändå en bra ålder för att ha djur.

Men oj, vad fel jag hade. Han hade inte en aning och mina djur flydde för livet. Så det blev inga katter där och de förstod faktiskt när de såg hur mina djur reagerade på hans rörelsemönster. Men vi var överens om att hålla kontakten och kanske nästa år.

Oftast när folk kommer hem till en så känner man ifall det är rätt eller fel. Eller jag går på min magkänsla iallafall.

Sen vet man ju ändå inte vad som kommer att hända sen. Jag brukar få uppdateringar ganska ofta om mina utflyttade, men det blir ju mer och mer sporadiskt rent naturligt ju längre tiden går, men brukar fortfarande få julhälsningar iallafall:)

Det viktigaste man kan göra är väl att säga att man tar tillbaka katten om någonting inte fungerar. Så att man verkligen är tydlig med det. Om man nu vill det såklart, annars är det ju dumt:)
Men jag ser hellre att katten kommer tillbaka till mig och så omplacerar jag vidare isåfall.

Jag fick tillbaka en katt häromdagen, hon fungerade inte alls tillsammans med husets andra katt. Hon hade legat under soffan i en vecka, och så ska det ju naturligtvis inte vara. Under tiden har vi haft kontakt och till slut var det inte snällt längre, den andra katten lät henne inte vara när hon försökte ta sig fram utan hon skulle slåss helt enkelt. Så Lynx kom tillbaka till mig.

Hon verkar ju nöjd och glad med att vara tillbaka igen men jag vill ju att hon ska få ett alldeles eget hem.

Hur man känner det själv när bebisarna flyttar? Ja, en del fäster man ju sig så himla ruskigt vid. Sen är det väl så att ju längre nån blir kvar hemma, desto svårare är det att skiljas från dem.

Tack för fina svar. Nu känner jag mig lugnare :)