__Det började…

_…1998 då kom du till mig, jag var 5år och hade ett stort tomrum som aldrig lyckades fyllas trots många försök. _Du kom som en liten svart boll med stora busiga och skarpt gula ögon, du fyllde hela mitt tomrum med värme och jag blev helt plötsligt glad.
Jag minns då vi hade samling i skolan, vi skulle berätta något roligt som hänt.
Sebastian började skratta och sa: Haha, tänk om man hette Tusse!
Jag ler fortfarande när jag tänker på det, jag kollade på Sebbe och sa med ett stort leende: Jag fick nyss en kattunge, han är kolsvart med stora skarpt gula ögon och han heter Tusse.
Sebbe log åt mig och jag kände hur stolt jag var, det är jag än idag.

_Något speciellt var det med dig, det var det inga tvivel om. Du var ingen vanlig katt! Enligt gammalt skrock så för svarta katter otur med sig, du kom med mycket. Du kom med otroligt mycket, men allt annat än otur. Du kom med glädje och gav mig ett ljus att blicka emot. Åren gick, vi växte upp tillsammans och var ofta med varandra. Du satt och kollade på när man lyckades ta sig an läxor, du hoppade alltid upp till en när man var ledsen och nere, du gav mig värme. _När folk frågar mig vad jag har för minne sedan jag var liten så svarar jag bara en sak: Tusse, han är mitt minne.
De minnen jag har sedan jag var liten är fyllda av bråk, smärta, misshandel och skräck. Men när du kom fick jag plötsligt ett minne att le för.

Jag vet inte vad glädje är, jag har aldrig känt det.
Men när jag är med djuren så försvinner jag i en annan värld, jag kommer bort och hör ingenting runt omkring mig. Jag ser ingenting.
Det är bara jag och djuren.
Jag kan sitta och le, gråta eller bara stirra.
Men oavsett vad så tänker jag alltid tillbaka på de få gånger jag fått skratta det mest ärligaste skratt jag någonsin skrattat, de gånger jag är med djuren. 
De gånger jag är med dig.
Jag har alltid känt sorg, aldrig skrattat ärligt fullt ut men de ärligaste skratten kommer när jag är med mina djur eller tänker på de.
Men de som är ärligast är och kommer alltid att vara minnena med dig, stunderna vi delade tillsammans.

När jag var 12år kom mina första självmordstankar och jag gick in i depression, men vem fanns där och stöttade mig och fick mig att blicka framåt? Tusse.
Djuren har alltid varit en viktig del i mitt liv, jag skulle inte klara av att inte ha djur. De har hjälpt mig med så mycket så många gånger, de har räddat mitt liv flertalet gånger. Men den som hjälpt mig mest är Tusse.

Under 2010 gick jag in i en ännu värre depression och blev manodepressiv. 
Där finns inget mellanting, antingen är man på topp eller så är man längst ner. Jag är aldrig på topp så jag är glad, när jag är "på topp" så är jag hög och flummig. Men aldrig glad oavsett hur mycket jag skrattar…
Jag får ångest efter jag skrattat och har alltid fått det, för det är inte äkta.
Jag klarade knappt av att åka hem, fick panikångest bara av tanken.
Inget blev bättre under 2011, bara värre. 
Det var även nu de fastslog att jag var manodepressiv då min mamma drog upp det på ett möte, men det startade 2010.
Under senare delen av 2011 så var Tusse enda anledningen till att jag kom hem överhuvudtaget. Jag mådde så sjukt bra med honom, kunde ligga och gosa med honom i flera timmar.
Få borra in näsan i hans mjuka, glansiga och fina päls och känna hans lukt.
Skratta till någon gång då och då när han hade smugit in i ladugården som ligger 1km ifrån oss, han luktade så mycket ladugård så man kunde omöjligt mista sig även om man aldrig känt doften förr.
Knäppa lilla Tusse…
Dock var det ingen som förstod hur mycket han betydde för mig, jag kunde säga det gång på gång men ingen förstod ändå.
Nu förstår de nog, kanske.

Enda sedan Tusse kom till oss så har han och jag haft en tradition som kan verka grym men som Tusse faktiskt tyckte om.
Varje år när snön uppnådde 60cm-1m nivå på gräsmattan så öppnade jag balkong dörren, plockade upp Tusse som alltid satt och väntade.
Sedan gick vi ut på balkongen och där kastade jag ut honom i snön, det yr snö och när han tittar upp så ser man de absolut svartaste ögon man kan tänka sig. Hans gula färg syns ingenting, man ser knappt hans ögon tack vare att hela han blev kolsvart.
Sedan flyger han upp och hoppar i snön och har jätte roligt, får något fnatt och springer runt en stund eller två med de absolut busigaste ögon man kan tänka sig. Det var något jag och Tusse gjorde varje år i 13år.
Trots sin ålder så har Tusse alltid betett sig som en kattunge, han har aldrig blivit en dag äldre i psyket eller fysiken.
En klok, tokig och gammal kattemiss som alltid gav oss något att le åt.

Onsdag den 4 Januari 2012
Jag kände på mig hela veckan att något var fel, speciellt denna dag.
Pappa ringde vid 19:49 och berättar att Tusse är sjuk, han hade sprungit in och ut hela dagen och varit orolig. Sedan hade han kommit in och sedan hade det bara smällt till, jag tror han föll ihop men jag hörde inte riktigt vad pappa sa och ville inte fråga.
Mia är på väg till veterinären med honom, berättar pappa sen.
De fick tag i den enda vettiga veterinären här omkring och de fick åka dit.

Klockan 21:22 ringer pappa och berättar att det varit en trafikolycka vid Hoverberg och att vägen var avstängd.
Mammas ex, Staffan, var där (han är polis från Krokom) och hade träffat på Mia i bilkön. Mia hade gråtit ut att Tusse är sjuk och kanske kommer dö och att de måste till veterinären så fort som möjligt.
Staffan ordnade så Mia, Elias och Tusse fick köra förbi hela kön trots att egentligen ingen fick åka på vägen eftersom den var helt avstängd.
De kommer till veterinären.
Veterinären (nämner inget namn) konstaterar då att Tusse blir allt mer och mer förlamad i bakpartiet och att han inte kommer bli bra.
Ingen vet vad som hänt, bara en timme innan så sprang Tusse på alla ben även om han hade lite problem som kommit samma dag.
Vi tror han slagit sig ordentligt på något sätt eller att han blivit attackerad av något.
Klockan 21:20 somnar Tusse in för alltid…

Tusse
1998 - 4 Januari 2012
13½år gammal med sinne som en kattunge somnar han in för att aldrig mer vakna._
_