Mitt lejon.

Vart ska jag börja? Jag saknar dig så. Du var där, i princip hela mitt liv. Du fanns alltid där, som en ständig tröst då jag mådde som sämst. Men nu, nu finns du i mitt sorgsna hjärta. Det känns bra på ett sätt, men det är helt otänkbart jobbigt att veta att jag aldrig mer kommer få hålla om dig, aldrig mer får jag somna till ditt ljudliga spinnande. Aldrig mer får jag vakna upp och känna hur du lagt dig som en mössa ovanför mitt huvud på kudden. Du lever inom mig, men jag vill så gärna hålla om dig igen.

14 år. I 14 år var du där för mig. Du satt alltid på infarten när jag kom hem från skolan. När jag närmade mig, så lade du dig ned och rullade runt där tills man satte sig ned för att klappa dig på din underbart gosiga mage. Det är sällan jag har varit så lycklig som jag var dessa stunder.

Morris var en Norsk skogkatt blandis på 7 kg. Han var något överviktig, men inget som han någonsin hade problem med. Han hade tjock päls, som gjorde att han såg större ut än vad han var. Vi har haft besök som faktiskt blev rädd för honom då han var så stor. Han var en konung. Han var kung på vårt kvarter, och spöade alla katter som utmanade honom. Han kom alltid hem utan en skråma. Mitt ståtliga lejon. Han gillade inte andra katter, men älskade barn och alla människor som passerade. Han var riktigt trygg i sig själv, och det fick mig att känna mig trygg de nätter jag somnade gråtandes.

Frisk som en nötkärna var han i hela sitt liv. Tills jag, sommaren 2008, upptäckte en liten knöl bakom örat på honom. Jag blev väldigt orolig och talade om detta för min mor. Hon tyckte inte att hon kände något. Även om jag vet att detta bara var för att inte göra mig mer orolig, och för att hon själv var rädd för detta. Knölen växte och växte, hyfsat fort. Sen slutade det. Vi flyttade från mitt barndomshem i början av sommaren 2009. Efter flytten började knälen växa återigen, och då valde mamma att ta med honom till djurkliniken för att kolla upp det. Det gick inte att operera. Den har vuxit inåt i skallen, och Morris verkade ha blåsljud i hjärtat. Det var inte goda nyheter. Han kom hem igen, och vi började inse att slutet snart är här. Problemen tillkom. Morris har nu börjat få dålig balans till och från. Han har kliat upp ett sår på knölen. Det är uppenbart att den stör honom, och snart kan han väl inte ens gå.

Mitt hjärta gick i tusen bitar, men jag visste att det var dags. Den 16 juni 2010 kl. 14.30 kom vi in i rummet på djurkliniken. Jag och min mamma. Vi hade lindat in honom i en bebisfilt när vi for hemifrån, han satt i min famn hela vägen dit. Sprutorna togs fram och veterinären injicerade den första. Jag tog upp honom i famnen och satte mig ned för att mysa med min älskling. Han ville inte slappna av. Han började klättra på mig, och kämpade emot den lugnande sprutan. Det tog ett tag innan han lugnade sig, men han visste att det var dags. Han ville inte lämna oss, jag kände hur han skrek inombords. Jag grät och grät. Jag la ned honom på bordet, och han fick den dödliga dosen. Han tittade på mig med sina kloka ögon. Han kramade om mitt finger med tassen som han alltid gör. Han tittade på mig samtidigt som han kämpade in i det sista. Till det att han slutade andas tittade han på mig. Jag kände hans sista hjärtslag. Jag kände hans sista sekunder vid liv. Det rusade rakt igenom mig. Han är borta.

Veterinären lämnar oss i fred. Jag och min mamma lutar mot hans livlösa kropp och gråter helt hysteriskt. Jag ville inte lämna honom. Efter 30 minuter där inne hos min älsklings livlösa kropp, drog till slut mamma ut mig därifrån. Jag fick med mig filten han låg på. Det kändes hemskt att gå ut därifrån utan honom. Jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv. Han var mitt allt. Han har betytt så mycket för så många under dessa 14 år. Han förvandlade min mamma från katthatare till kattälskare på ögonblicket då han kom in i våra liv.

♥ Sov i ro mitt lejon. Jag älskar dig så ♥