Jag åkte till USA sommaren 2010 och efter en månad när jag kom hem var jag jätteglad för att jag ville så gärna se vår älskade birmakatt Mozart, jag började ropa på honom glatt men då sa mina föräldrar att han var ute.

En halvtimme gick och vi pratade om hur jag haft det och jag berättade vad jag gjort om dagarna och det var även kul att få träffa min familj igen.
Sedan berättade de - två dagar efter att jag åkt iväg dog han.
Han hade ett förstorat hjärta vilket många birmakatter har lätt att få, jag visste ju om det för några månader tidigare satt jag och kelade med honom när han plötsligt började hosta och hade svårt att andas.

Jag blev rädd och började genast gråta för jag förstod att något var fel.
Jag ringde till min mamma och hon sa att vi skulle gå ner till djurkliniken om det blev värre. Senare när hon kom hem åkte vi iväg med honom till Slöinge djursjukhus och där fick han stanna.

Men i alla fall, när mina föräldrar började berätta så började jag storgråta och kunde inte fatta att jag inte skulle få träffa honom mer.

Mozart var ganska skygg av sig utomhus mot främlingar och han ville inte ligga länge i någons knä, förutom i mitt. 
Kanske såg han mig som ett syskon eller kompis - det gjorde i alla fall jag. Det känns som om jag har förlorat ett syskon och en äkta vän som bara tittade på snällt utan att vara aggressiv eller göra något dumt.

Sen dess har dagarna gått och vi har även två andra birmakatter.
Men jag har absolut inte glömt Mozart och vi köpte inte två andra bara för att ha katt, det är faktiskt Mozarts förtjänst för annars skulle vi aldrig köpt två till birmakatter om vi inte tyckt om Mozart.
Även fast detta hände för över ett år sedan så har jag verkligen inte glömt honom - hela denna händelsen minns jag så tydligt som om det var igår.

Mozart, jag älskar dig. <3

Nu sitter jag här och gråter bakom datorskärmen men det känns skönt att få skriva av sig. Tack till de som tog sig tid till att läsa. :)