Jag har adopterat en 10-årig kastrerad orientalhona, efter att hon spenderat de senaste åren under en soffa, då hon var rädd för den förra ägarens små barn. Hon kom fram på kvällarna för att äta och leka, men då orkade ingen leka med henne :(

Jag har sedan tidigare en kastrerad hona (en abessinier, som också är adopterad) på drygt ett år, som hoppar på den nya vid minsta tillfälle. Jag tror dock att båda är nyfikna på varandra även om tussar ryker ibland…

Orientalen har nu bott hos oss i en månad och spenderar dagarna under min säng och nätterna med mig i den. Hon är kelig och tycker om att leka en stund i sängen på natten.

MEN hon verkar vara så ledsen och nere. Rasen kanske är sån (?) men det gör ont i hjärtat på mig att se och höra henne på dagarna.

Hon äter, dricker och går på lådan på nätterna - för då drar jag igen dörren och hon vågar sig ner.

Frågor: Är hon deprimerad? Hur får jag henne glad igen? - jag vet inte hur många år hon legat under soffan (minst 2) . Finns det kattpsykologer?

Gjorde jag fel som adopterade henne? Hon kanske skulle ha det bättre som ensamkatt.

Tacksam för tips och råd!