Åh… Blir ledsen när jag läser det du skriver… Det tar tid att bearbeta, det tar ju så olika tid för oss alla när det gäller sorg, oftast så brukar det ju liksom ebba ut, sakta, sakta…

Jag vet hur det känns. Jag har också en grav…

Ja. jag vet också hur det känns. Det var några månader sedan vår Rasmus blev påkörd o dog. Det är ju en tragedi när någon dör och det är inte konstigt om du är ledsen. Var det! Gråt och skrik, få ur dig sorgen.. Den känslan som du har kommer att gå över och Karren kommer att finnas med dig överallt även fast du inte ser Karren med blotta ögat. Jag har med mig Rasmus vart jag än går, han finns i min själ. Min vän, det gör ont att sörja och det är sunt att det gör det. Gråt och prata högt med Karren. Det gjorde jag med Rasmus, har även förstorat ett fotografi på Rasmus som lyses upp av en lampa. När jag går förbi honom pratar jag med honom eller ger honom en varm blick och talar om att jag saknar honom. Hur länge sedan är det Karren dog?

Kan inte annat än att helt hålla med i vad Ankie säger här….översänder de varmaste kramar..

@nn@: Jag vet också hur det känns. I början gick jag till Mirans grav flera gånger om dagen (hon dog i slutet av juni). Sedan blev det glesare och glesare mellan besöken. Hon ligger ju begravd här på gården under körsbärsträdena.
  Fast det konstiga är att när vi begravde henne så hade jag inga tåtar kvar. Kände mig bara tom (gör det ännu). Fast de sista tre dygnen hon levde, då grät jag floder. Konstaterade fakta, att "nu är det dags"
  Trodde aldrig att jag skulle komma över det - men nu efter 3 månader - känns det bättre. Fast, nää, har nog inte kommit över det ännu. Tittar fortsättningsvis efter henne. Förväntar mig en gråsvart-vit katt på bergena, men ser en sköldpaddsfärgad.
  Hjälpte väl kanske att vi skaffade ny katt efter 6 veckor som fick namnet Vimsan (så längre klarade jag mig utan).

Din kisse finns i minneslunden på min hemsida nu.

tröstekram frän Jenna

Karren dog den 20/9….

Det är som en smärta som aldrig tar slut. Jag trodde den skulle lindas in med tiden, men om jag tänker på Julia så gör det lika ont nu som för ett år sedan då hon dog. Hon har ju liksom alltid funnits där, hon har alltid varit den som stått mig närmast i min familj.

hur dog hon?

Helenal: Vem av oss frågar du? :)

jag har inte varit med om någon katts död än iaf, och ser inte fram imot det heller, min barndomskatt är gammal, så vet att hon inte lever så många år till! hon har alltid varit min katt, tills jag flytta hemmifrån! =( fast hon är ju lika god, men saknar henne! tycker så synd om alla som har gått igenom något sånt,

Jag har också varit till graven idag. Min dotters grav. Jag vill inte förringa någons sorg, men…

tänker på alla er som förlorat någon… själv förlorade jag min tryggaste punkt här i livet för 7 månader sen.. min mormor… på mindre än 4 år har jag förlorat tre som jag älskat o saknar..

Min farfar min mormor o min kanin Kim… det var lika svårt när alla dog…

Vissa säger att det e hemskare när människor dör. men jag e inte så säker på det…

Jag var helt knäckt i flera dagar när Kim dog. jag hade haft henne i 10 år mer än halva mitt liv….

Både Farfar o mormor dog hastigt så det var ju en stor chock för kroppen o jag grät många ggr o gör fortfarande i Pumas o Zorros pälsar… de skänker trygghet o jag fasar för den dagen de ska vandra iväg från mig

Jag lever nu med visheten att mitt marsvin e döende i cancer men ska inte avliva henne förrän hon börjar lida säger vet…..

så låt alla sörja…man kan älska ett djur lika mycket som man älskar en människa…

Destany: Kan bara hålla med dig.

Jag har upplevt samma sak:( min kära katte Fia försvann en dag, vi letade efter henne varje dag. från attjag kom hem från skolan till att det belv mörkt, men hon fanns inte=( sedan fick vi höra att en kvinna hade tagit hand om en katt som var blind inärheten av oss. Vi visste inte om det var hon men vi ringde ändå til henne. Det visade sig att de hade tagit hand om våran Fia. Hon hade blivit blind och förlamad i bakbenen och skatorna hade hackat på hennes bakben:( Hon åkte efter någon dag till vetrinären för att ta lidandet ifrån henne. Vi blev så glada när vi fick höra det! Att hon inte hade fått ligga så i flera dagar! Dagen efter gav vi henne en stor bukett blommor och tackade henne! Men saknaden var fortfarande stor. Vi fick inte tillgång till Fias kropp men vi gjorde en minnes sten dit jag gick varje dag. Lade blommmor och tänkte på henne. Jag kan tänka på henne även idag, trotts att det var flera år sedan, och jag kan inte ens kollar på skator, det får mig att tänka på henne!

Jag vet att det känns som att det aldrig går över! och det gör det väl egentligen aldrig. De kommer alltid att finnas med oss! men en dag så tänker man tilbaka på de med en viss glädje. Jag hoppas att det snart kommer att kännas bättre! och kom ihåg att det inte är någon fara att inte tänka på honom. Du gör det innerst inne!

Tänker på dig!
Kramar i massor!!

Destany, bra uttryckt!

Sorg är sorg, oavsett vem som dör, människa eller djur, alla kan vara högt älskade och betyda lika mycket. Och vi har alla olika sorters band till våra husdjur och/eller människor i vår närhet.

Stackars er mina kusiners katt blev 21år i människoår!

Jag känner igen er sorg.

Jag fick själv ta bort min älskade katt den 4 Juli.  Hon hade en Juvertumör pga p-piller, vi bekostade en operation av henne, hon klarade sig bra, veterinären såg inget alvarligt i detta. Sen i maj blev hon väldigt trött. Sen under Midsommarhelgen ville hon inte äta, hon hade problem att andas. Vi avaktade en vecka sen ringde jag till veterinären. De trodde först att det kunde vara en lunginflammation, så de skickade oss till Blå Stjärnan i Skara, där röntgade de henne och konstaterade då att hon hade en tumör som var lika stor som lungan. Hon hade max 1 vecka kvar att leva..så vi hade inget annat alternativ,om vi inte ville se henne dö utav andnöd. Dagen efter bokade jag en tid hos veterinären och tog bort henne..Det tuffaste beslutet som jag har gjort.

Vi fick begrava henne ute hos mina föräldrar, så jag har en gravsten att gå till. Nu ska jag köpa en ljung och tända ett litet ljus till alla helgona helgen. Trots att det nästan gått 4 månader så saknar jag henne, känner att hon är hemma och går och stryker runt benen, ser henne i en väska, höra henne tassa fram och tillbaka..så jag tror att de finns kvar och vakar över oss så länge som vi behöver det…
Sörj din katt så länge som det behövs…det är ju som vilken familjemedlem som helst….

Skickar tröstande kramar till dig
//Anki

Välkommen till Katter, Anki!

Oh, det där scenariot känner jag så väl igen, med juvertumören, en första peration, andningssvårigheter, ganska akut avlivning…:( Min första britthona, en alldeles fantastisk katt med stor personlighet och jag saknar henne ännu, det var snart 5 år sedan…

Scilla.ja frågade dig:)

Jag har fortfarande inte kommit över min lille Sidde och det är tre år sen i år. Låt det ta den tid det tar och det är aldrig fel att sörja och minnas. Jag försöker att tänka på alla de minnena som vi fick tillsammans …

JAg lovar, att det blir bättre. Just pysslet med graven hjälper. så här ser Pyssas grav ut, hon dog för 4 år sedan

Det är något av det värsta man kan uppleva, när en nära anhörig (djur som människa) går vidare.

För mig har det tagit många år att ta mig igenom min barndomsväns, hunden Luddes, död. Han lämnade oss i stor sorg och saknad efter att en tid ha haft cancer. Det är ett svårt beslut, men det måste tas. Det har plågat mig många år nu… men för Luddes skull, blev vi så illa tvugna. Usch. Jag skickar dig en kram och hoppas att det känns liiite bättre idag. Det är hemskt, jag vet. Men man kan inte mkt göra än att försöka tänka framåt och gå vidare… de finns med oss i hjärtat, för alltid ändå. Jag har försökt börja tänka på glada minnen och jag tycker att det hjälper, tror jag fokuserade på den tid han var sjuk, alldeles för mkt efter hans bortgång. Vi fick ändå 10 underbara år med honom. Han var helt fantastisk.

Kram på dig och hoppas att sorgen bleknat lite åtsminstone!

jo det är inte samma sorg längre.nu under dom månaderna som snön har legat så har jag inte varit vid graven nånting,var där och kollade bara för ca 2 veckor sen.men sen beror det även på vilket humör jag är på.vissa perioder så är jag så depp så då räcker det att jag bara tänker på honom så grinar jag,då ser jag denna lilla kattunge som är blodig och hostig och bara skriker.vissa dagar tänker jag inte alls på honom.

Blev han överkörd?

Vi hade en gammal kanin, över 8 år.  när han inte orkade längre så tog vi med honom till vetten så att han fick somna in. Han ligger nu begravd på vår tomt, där hans bur stod. det är snart 2 år sedan han dog. Han hette smutten och var en dvärgvädur madagaskafärgad.

Usch, vad hemskt. Det är hemskt nog att behöva ta ett beslut då ens älskade husdjur fått cancer… men vid en olycka och… ja usch, vilka plågor. Jag grät oxå bara vid tanken på min bortgångne hund… men jag hade nog haft väldigt väldigt svårt att sluta gråta om jag sett honom eller något annat djur heller för den delen, helt blodig skrikande av smärta… kan inte göra annat än att skicka en kram till dig. Vad stark du är som tagit dig igenom det…

nej han blev inte överkörd.min hund kira var vid mat skålen och åt mat…..så var karren där och då slog kiras huvud emot karrens lilla huvud och spräckte gommen,svaljskador,käkarna hade spruckir.sprickorna var på nån mm stora.så då fick han automatiskt ett överbett också som inte var normalt.så han blödde ur näsa och mun,hade svårt att andas då blod var i halsen.jag hade kunnat låtit honom överleva men då hade det övergått i djurplågeri då han skulle ha varit tvungen att sondmatas.alltså med slang och det hade tagit hur lång tid som helst.och innan alla skador hade läkt.så jag vet att det var rätt beslut att göra detta.men det är hårt ändå eftersom han bara blev 8 veckor gammal.och det gör inte saken bättre av att jag ser hunden här varje dag.det var en olyckshändelse men det är sånt som inte får hända.

Alltså, har jag förstått det rätt att hunden RÅKADE komma emot kattungen, eller blev den biten?

I vilket fall som helst förstår jag att det måste kännas skitjobbigt. Hoppas det plågar dig mindre i sinom tid…

Sålänge man inte tar ut det på hunden så… inte för att jag tror att du gör det, jag bara påpekar faktum.

nej veterinär kollade igenom hela katten.röntgade med.det fanns inte ett enda bitmärke på honom.så veterinären sa det till mig att du behöver inte varar rädd att hunden har bitit utan katten fick sig ett slag av hundens huvud.när katter bara är så unga så håller inte benen i kroppen för smällar,utan det går sönder direkt…

hojj, vad hemskt! usch, stackars liten. Och stackars matte.

det spelar ingen roll om det är en människa eller djur. Det är ändå en familjemedlem som går bort. Det är en så stor saknad ett stort hål i kroppen som inte går att fylla Det kommer alltid vara ett hål men det blir mindre och mindre med tiden. Men jag tror aldrig att det kan växa igen helt.

nej det tror inte jag heller att det gör.hål i hjärtat efter sina älskade går aldrig bort helt

Hej vi förlorade ju vår lilla Tiger 26/1-06 det va hemskt men vi va ju och hämtade lilla Kenzo 4/2-06 hos Annica S*Greyclouds i Norrköping och det va det bästa jag kunde gjort han är världens mysigaste kisse men ibland tänker man ju på Tiger ändå. Jag ser graven varje dag han fick ligga i min rosrabatt i trädgården och jag har köpt ett kors till han. Jag lider med dig Kram Tove

Här kommer ett kort på Tiger när han va kattunge.

Här kommer ett kort på Tiger när han va vuxen.

Nu har vi ju Kenzo och det är jag glad över det är min lilla misse. Är väl lite väl överbeskyddande mot honom men det skiter jag i. Vill inte att det ska likadant med honom. Kenzo är ju inne katt vågar inte släppa ut honom lös bara med halsband och koppel och han älskar att gå ut och gå eller bara i trädgåden. (Men saknaden av Tiger finns fortfarande fast det är över 1 årsen han blev överkörd.)

Dom sötaste blåa ögonen… Är så svårt tycker jag skule gärna släppa ut mina kissar dom är vana med det från förra hemmet. Men jag är så rädd för bilar som åker och elaka grannar. Ibland har katter svårt att vara rädd för det dom borde vara rädd för

Det kommer aldrig gå över och man glömmer aldrig men den värsta känslan försvinner sakta och byts istället ut till saknad. Jag var tvungen att avliva min katt som jag haft sen jag var 3 år gammal för 3 år sen. Jag gråter fortfarande ibland senaste gången var för en vecka sen. Så för mig kommer nog aldrig saknaden släppa.

usch jag vill inte ens tänka på den dagen då Lucas måste gå till himelen. Han är 17år nu och jag vet att han inte kommer att leva för alltid.. men han är ju så pigg…

jag vet inte vad jag skulle göra om min katt gick bort. Jag blir nästan helt gråtfärdig av att läsa om era katter. men eftersom dem är så underbara och oskyldiga djur så hamnar dem i katthimlen…..

jag har lagt min katt i minneslunden.http://www.gunsparadis.me.uk/minneslunden.htm