Här hemma har jag två jätte gosiga kastrat honor, två mindre gosiga fertila honor och en jätte gosig fertil hane. =) Har genom åren haft både och när det gäller gos. Tror man får se på individen, en katt som även gosar mycket som kattunge blir nog oftast gosigare som vuxen än en som inte är så gosig som kattunge.

Hos mig har de varit om man har utekatter så har honorna varit gosigas har man inne katter så har hannarna varit gosigast:):P

myt..

En stor myt.

Här hemma så e de gosiga på olika sätt, Zorro e mer fysisk och ska ligga hos mig och är allmänt "mammig" och har alltid varit det, Puma (honan) vill gärna kela när det bara e hon o jag dvs hanarna inte är i närheten eller här e andra människor, hon vill inte sitta i famnen. Lille Zigge är inte så kelig av sig, e ingen knäkatt men han gosar gärna när jag går fram till honom.. så det sitter mer i deras personlighet än deras kön.

Som tidigare sagts är detta en stor myt. Det är ungefär lika sant som att man skulle påstå att bara pojkar och män är sociala och keliga medan flickor och kvinnor inte är det. Personlighet har ingenting med kön att göra skulle jag säga. Har själv haft flera katter och kattungar av honkön som slagit de flesta hanar i att vara sociala och keliga.

Tack för alla svar.

Jag själv tycker att detta är en myt och att alla katter är olika oavsett kön.

Detta tar jag med mej om ämnet tas upp igen för här finns det minsann svar på tal!

Behöver jag ens nämna att de som påstådde att hanar var keligare inte själva har honor (fniss)

Jag har en tanke på detta med hur kattungar blir som vuxna. visst borde de bli gosigare om man ägnar mycket tid o kelar med dem som små? Jag menar ej skygga nu.

Menar om de är så sociala , gosiga o spinner jämnt som min, inte växer det typ bort?

#8 Det är helt riktigt, ju mer tid man ägnar åt kattungarna, desto mer sociala / keliga blir de.

#8: Nja mina två fertila honor har fått gos sedan de ploppade ut så att säga men inte är de keligare för det. Min yngsta hona kommer bara o gosar om någon annan har kommit först och då skall man bara klia under hakan.

Ok är väl olika förstås o beror väl på gener också kanske.

Kommer ihåg vid ett tillfälle då jag o en kompis var o hälsade på en annan kompis som hade 2 huskattungar(var några månader) . De var oerhört gulliga o gosiga, låg i famnen som bebisar mm. När vi var där flera månader senare så var det som bortblåst, helt annorlunda o nästan lite rädda .Hur kommer det sig?

Intressant det där att de skulle bli keligare om de fick mer uppmärksamhet som ungar. Jag tog ju hand om Satan när han var mellan ett halvår och ett år och vi vet inte riktigt vad han har varit med om innan förutom att han bodde i min kompis garage ett par månader innan. Han är inte alls kelen, tillgiven visst men inte så han kommer och lägger sig vid en eller vill sitta i knät. Findus däremot vad jag vet har haft en "normal" kattuppväxt och han är riktigt kelen och ligger gärna och gosar med en i sängen och spinner.

Socialisering av kattunge måste göras fram till 9 veckors ålder när deras hjärna utvecklas som mest och då får man katter som inte är rädda för människor. Hur personligheten är brukar man se redan på riktigt små kattungar, är det en extra kelig en så syns det redan när den är liten och är det en extra lugn så syns även det osv. Sen är det klart om kattungen hanteras på fel sätt och skräms under sin uppväxt eller liknande så kan även det sätta spår. Man ska alltså vara noga med att hantera kattungar på bästa möjliga sätt för att de ska känna sig trygga med människor och ty sig till tvåbenta.

Min Sibirunge är ju helt underbar o uppfödaren har gjort ett kanon jobb.Vore kul att träffa syskonen nu o se om de blev likadana. En del skriver ju på ifokus o undrar varför deras kattunge är så skygg o då kan de ha köpt en raskatt o då undrar man lite. Det släpper säkert  med tiden om den en gång blivit socialiserad men min var helt cool från början. Hon gick bara ur buren o hälsade på den äldre katten sen var hon hemma. Han är jättesnäll så jag vågade göra så.