Jag har avlivat en katt som attackerat min son, hon var dessutom livrädd för folk och blev inte det minsta bättre under tiden vi hade henne. Vi hade kattungar under tiden med vår äldsta hona och då började katten som vi avlivade att snutta och ta ungarnas mat och när hon inte gjorde det så tog hon kattungarna och drog iväg med de så att mamman blev näst intill hysterisk… Att omplacera henne gick inte då ingen och absolut ingen ville ha henne och jag kände tyvärr inte att jag fick någon vidare hjälp utav katthemmen i stan.

Nu har jag en till katt som attackerat min son ett par gånger men nu är sonen äldre och jag klokare (för jag blir aldrig äldre ;P ) så nu hoppas jag på att kunna lösa problemet på ett annat vis. Jag har till och med funderat över om kattagility kanske skulle få min hane att bli mer sysselsatt och därmed inte ha tid med dumheter… Så nu försöker jag lösa problemet på annat sätt än att ta bort katten då jag verkligen inte vill göra det. Han har bott hos oss i 5,5 år.

Annars skulle jag väl säga att en katt som är sjuk och inte kan bli bättre ska avlivas och ser man verkligen ingen annan lösning om man har en katt som är helt galen och elak så kanske också avlivning är den enda lösningen… Hemskt men det är ju en tanke.

För att den kissar inne?

Svårt att säga. Om katten är kastrerad och sjukdom, protest etc är uteslutet, och katten fortsätter och kissa. Vem vill ha en sådan katt i längden? Jag skulle inte vilja dagligen torka kiss och få hela mitt hem förstört. Men som sagt, vem vill ta emot en sådan katt? Jag tror att det på något sätt kan bli en ond cirkel. Man blir tillslut trött och irriterad på kattens beteende, och det tror jag inte katten mår bra av heller.

För att den är skygg och inte sällskaplig?

Nej kan jag väl tycka. Fast å andra sidan, jag skulle aldrig skaffa en skygg katt om jag inte visste vad det innebar.

För att den bitit/attackerat ett barn eller vuxen människa oprovocerat?

Åter igen, är sjukdom uteslutet så kanske jag skulle göra det. Jag vill kunna veta att jag kan lita på djuren jag har här hemma på golvet, och mår en sådan katt bra?

För att katten är sjuk eller har obotliga problem?

Inte nödvändigtvis för att den är sjuk. Det beror på hur hur diagnosen och behandlingen ser ut. Om katten kan ha ett fullt värdigt liv trots sin sjukdom.

#2 Skitbra svar. Du skrev så som jag tänkte ungefär. :)

Jag förstår inte att människor tror dom är så oumbärliga att ett djur inte klarar av att omplaceras.. Klarar man inte själv av att lösa "problemet" med sin katt så är väl det minsta man kan göra att låta någon annan få försöka och ge katten en andra chans. Man kan ju inte bara utesluta att någon vill ha katten utan att ha försökt?

Ang katt och barn så förstår jag inte varför man skulle avliva en sådan katt. Finns det inga familjer med katt som INTE har barn? Tycker man tar den "lätta vägen" ut och hellre dödar sitt husdjur än ger den en ärlig chans. Jag vet många, både djur och människor, som inte gillar barn- har inte djuren rätt att leva för det?
Man lär sonika barn att ha respekt för djur och sen undrar jag hur ofta en "attack" eller ett bett är helt oprovocerat.. De allra flesta kanske uppfattar det så trots att katten gett många signaler innan den fått nog….

Jag får ta och inse att inte alla tänker som mig, men det gör ont i mig varje gång någon väljer avlivning utan att egentligen försökt på något annat vis.. :(

#4

Min son brukade dra katterna i svansen när han var yngre. Trots upprepade uppmaningar om att "katten blir ledsen då, och då kan den rivas/bitas".

En dag kom han grinandes och sa "Ragge rev mig" och var förkrossad. Så jag undrade ju då varför han blev riven. "Jag drog honom i svansen" fick jag till svar. Skyll dig själv kunde man väl tänka lite då, men sedan den dagen blev inga fler katter dragna i svansen heller.

Det anser inte jag är en oprovocerad attack och absolut inget jag ens skulle överväga att avliva för.

Skulle däremot jag eller någon annan i famlijen sitta på golvet, vid dator etc och inte ens titta på katten, prata med den, göra något som kan upplevas skrämmande etc, och den då flyger på en utan anledning, först då anser jag att det är en oprovocerad attack.

#5 Hur kan du vara säker på att du inte provocerat/triggat katten till något som du kanske inte har uppfattat som provocerande?

Vår katt som vi omplacerade kom tillbaka igen så den gången var jag väl oumbärlig… Men jag håller med. Den som vi har nu, vår tjocka, lite väl dominanta Felix skulle vi säkert kunna omplacera om det krävdes. Jag ska bara lista ut exakt vad det är som gör att han är så knepig innan jag bestämmer mig. Han kommer inte avlivas i alla fall, så mycket kan jag säga. Han är tack och lov redan lite bättre än han var i höstas. Kanske var det flytten som han reagerade på. Men knepig har han varit i perioder sen han flyttade hit. :) Kanske är det sån han är. Han är tack och lov inte lika knepig som den andra honan vi hade och hade jag haft henne idag så hade jag antagligen gjort annorlunda.

#6

Det kan jag väl egentligen inte veta. Men om jag sitter stilla på golvet och läser en bok i min tysthet och katten flyger på mig, så vet jag inte om jag skulle vilja ha en sådan katt heller.

Jag vill gärna kunna vistas i mitt eget hem utan att vara rädd att få spö av husdjuren.

Visar det sig att katten inte har några fysiska åkommor så skulle jag kanske ta bort den. Svårt att säga när man inte sitter i den situationen. Det är väl alltid lättare sagt än gjort såhär i förhand.

I alla nämnda fall, beroende på omständigheterna.

#8 Så då skulle du avliva före att omplacera?
Tycker det känns väldigt hemskt att du ofta skulle föredragit att avliva en katt som "beter sig fel" om den inte har fysiska sjukdomar eller skador..

Jag står just nu med en sådan katt kan jag ärligt erkänna!

Började med vad vi trodde var UVI i April 2009, hon fick antibiotika och blev bra. Höll i sig ett par dagar innan hon började kissa utanför igen, nytt veterinärbesök och mer prover. Ny antibiotikakur och metacam.

Aningen bättre några dagar och fortsatte sedan, detta pågick med prover, undersökningar, två ultraljud av urinvägar och njurar. Allt utan resultat. Jag var inne på livmodersinflammation men det avslogs.

I oktober sa jag att nej en katt som inte blir bra och har bakterier på det sättet skall oavsett inte gå i avel så vi kasterar henne och bad även om att veterinären skulle notera hur livmodern såg ut och meddela mig.

Fick efter kasteringen meddelandet att livmodern var 0,8-1 cm tjock och full i veck och ärrvävnad, cystor och annat äckel-päckel. Diagnosen blev kronisk livmodersinflammation! Hur i h-vete man nu missade det på TVÅ ultraljud är mig en gåta!

Nåväl kissandet blev aningen bättre nu kissade hon bara någon gång per dag…. och periodvis mer… i Januari ringer fodervärden till mig och säger att katten LÖPER!!! Ringer till vetten som tar på sig fullt ansvar, in med katten och kastrera på nytt hon hade missat hela 1,5 cm äggstocksvävnad :(

Katten läker på nytt men fortsätter kissa, nu börjar det riktiga detektivarbetet. Provar fler lådor - inget resultat, provar avlägsna hanen som bor i hemmet - utan resultat, provar byta sand -inget resultat. Provar byta miljö - inget resultat, provar begränsa ytan - inget resultat, provar rengöra på alla sätt som finns - ingen skillnad. Provar sen lång tid tillbaka feliway inget resultat. Provar homeopatmedel - utan resultat. Vi provar med kompis, utan kompis, vi pratar med beteendevetare, med en tjej som är etolog och som forskar på kattdjurens beteende.

För drygt ett år sen flyttade hon till oss då hon satt igång att trigga sin mamma till att kissa också och fodervärdarna som haft änglars tålamod med henne behövde verkligen inte en till som gick och kissade lite överallt så hon kom hem till oss och har sen dess varit här. De skulle gärna vilja ta hem henne igen men törs helt enkelt inte då hon och hennes mor inte riktigt gillar varandra.

Till slut provar vi Fontex… det FUNKAR… MEN hon blir då ännu mer skygg och tillbakadragen än hon varit och hon blir rent aggressiv i början.

Nu har jag hittat början till en lösning kanske…. vill ju inte ge upp henne! Hon har fått av tvång flyttas ut i vardagsrummet och bo med pojkarna och kastraterna… helt plödsligt började skyggheten ge vika och jag får faktiskt ta i henne vilket jag inte fått på många år, hon kissar fortfarande åtminstone då och då och bajsar då och då men hon hatar hanarna…Hunden däremot reagerar hon inte alls på trots att hon inte träffat hund tidigare.

Men som sagt jag överväger lite ändå att låta henne somna, anledningen? VEM är beredd att ta henne ens på prov?

Här kan hon inte bo hon avskyr våra andra katter och är superstressad, jag TROR att hon skulle sluta i ett nytt lugnt hem men jag kan ju givetvis inte garantera något även om jag aldrig skulle släppa henne innan jag var säker på att det funkar osv. Men ändå vad gör man? Kan också påpeka att damen ifråga verkar vara extremt hundlik, hon är mer personbunden än vad hon är revirbunden vilket är lite ovanligt för en katt :-)

Kom gärna med input….

Kan ta och rabbla snabbt då listan på vad vi gjort och provat

• Låda med huv

• Låda utan huv

• Både huv och utan huv

• Som mest 5 lådor i ETT rum

• Olika sorters sand

• Rejäl städning

• Isolering

• Sällskap

• Olika typer av sällskap

• Homeopatmedel

• Receptfritt lugnande

• Feliway

• Medicinska undersökningar hon ÄR helt frisk.

• Kastrering

• Fontex (Prozac)

• Miljöombyte

• Pratat med kattbetendevetare

• Pratat med en etolog som forskar på kattdjurens beteende

Rent spontant…

För att den kissar inne?
Nej. Inte om det inte är något medicinskt som inte går att göra något åt och katten lider på något vis.

För att den är skygg och inte sällskaplig?
Nej.

För att den bitit/attackerat ett barn eller vuxen människa oprovocerat?
Är det verkligen helt oprovocerat skulle jag ta mig en riktig funderare. Tror jag att katten skulle kunna bli annorlunda hos någon annan eller är det bättre att den får somna in?

För att katten är sjuk eller har obotliga problem?
Inte genast för att katten har problem eller är sjuk. Men om den har obotliga problem eller obotlig sjukdom som den lider av eller som försämrar dess livkvalité för mycket.

När är avlivning en utväg som är försvarbar?? Vad anser ni?
När katten har problem eller sjukdom som gör att den lider. Eller när en katts livskvalité försämras så pass att den inte längre får vara "katt". En katt som bara orkar ligga ned och aldrig kommer orka göra mer än det men ändå inte har ont när den ligger där till exempel, det är inte livskvalité för en katt för mig.

#10

Nu skulle jag ju inte stoppa in katten i buren och åka till veterinären för avlivning på studs vid första attacken. Men om det skulle fortsätta och utredning hos veterinär inte kan hitta några fysiska fel skulle jag kanske göra det.

För vem vill ha en katt där du åker på stryk? För jag skulle aldrig omplacera en katt och hålla undan sådan information att katten kissar/bajsar fel, attackeras etc.

Men en katt som attackerar sin ägare helt plötsligt, hur mår en sådan katt? Jag har ju svårt att tro att en katt som varit helt normal i flera år mår bra, om den hux flux en dag bestämmer sig för att börja attackera.

Sedan vet jag inte vad du menar med att jag ofta föredrar att avliva en katt som beter sig fel, för det har bara hänt en gång, och med den katten kämpade jag med i tre år innan det verkligen inte gick längre.

#13 Jag refererade bara till det du skrivit i tråden ang sjukdomar på katt att om inget fysiskt fel har hittat så skulle du kunna tänka dig att avliva.

#14

Ja det är väl förutsatt att katten inte har ett värdigt liv.

En katt som kanske är frisk fysiskt men inte mår bra psykiskt tycker jag väl på ett sätt är sjuk, och går det inte att behandla det, så behöver ju inte dte betyda att atten har ett fullgott liv bara för att den är frisk fysiskt.

Men jag har ändå svårt att tro, att en katt som beter sig så mår tipp topp. Därför tycker jag att man får göra en avvägning utifrån den situationen man sitter i.

Bara för att jag tycker det är hemskt att avliva friska djur, anser jag att mina egna känslor får hoppa åt sidan ett slag och se utifrån kattens behov och välmående.

kissa inne?Jag tycker att har man provat allt och det inte blir nån förbättring alls så mår inte katten så bra och då är det inte längre ett värdigt liv.

skygg?Puma var jätte skygg när hon kom hit och det tog ett år innan hon ens började spinna.. men med tålamod o kärlek gick det.. även idag  får jag tänka noga på hur jag behandlar henne.Zigge är oxå skygg emellanåt… så avlivning för att katten e skygg blankt nej..

bita oprovocerat? Zorro e en lite elakare katt o kan faktiskt bita oprovocerat, tack o lov anfaller han inte andra utan det e mig han anfaller.. jag har jobbat mycket med honom och han har blivit mycket bättre..jag är inte rädd för honom hade jag börjat bli det så hade jag faktiskt inte vetat om jag hade avlivat honom.. jag tycker inte man ska vara rädd för sin egen katt..o vem vill ta hand om ett "monster"?

har mina katter obotliga sjukdomar som sänker deras livskvalitet mycket så tycker jag att man inte ska vara så ego och göra det som är bäst för katten.. det är inget värdigt liv om den ständigt har ont eller annat, den hade säkert inte velat ha det så..

Om man inte kan komma tillrätta med kissande på något vis, och inte har möjlighet att ha katten ute, svar ja.

Är den extremt skygg, svar ja.

Har katten bitit någon oprovocerat en gång, nej, men upprepade gånger utan provokation, svar ja. Efter att ha gjort en hälsokoll hos minst två vet.

En obotligt sjuk katt, svar ja. Är det obotlig cancer ex.vis, katten mår dåligt, så behåller jag inte den för min egen skull och drar ut på plågan med mediciner, täta vet.besök mm.. Ser man att katten inte mår bra, då finns det ingen anledning för mig att inte låta den somna in.

Jag har lovat mig själv att aldrig sätta mig själv före kattens välmående. Jag håller inte kvar dem i livet till varje pris om de får lida för det.

Vad gäller kissande, skygghet mm, så är det ju så individuellt. Det jag skriver, kanske uppfattas som att katten inte alls är så skygg, men verkligheten kan se annorlunda ut. Det är mycket lätt att döma andras synsätt enbart såhär i text.

jag skulle utan tvekan avliva en katt som attackerar utan förklarlig orsak. en sådan katt har en retningströskel som är alldeles för låg för att jag ska tycka att det är okej. även om katten har reagerat på något jag gjort när jag suttit vid datorn och huggit mig för det (ingen frisk katt attackerar någon som sitter vid datorn utan att personen gjort något) skulle katten i mina ögon ha så låg retningströskel att den skulle kunna skada någon, djur som människa. jag tror inte på något vis att jag är oumbärlig för katten, men att omplacera en katt med så låg retningströskel… nej, det skulle jag inte göra. vem ger sig katten på nästa gång? eftersom katten trotts allt är ett husdjur måste den fungera i förhållandet katt/människa. jag tror dock inte att jag skulle avliva om det hänt en gång. händer det en gång och aldrig mer… visst… men händer det ett par eller fler gånger hade jag valt att avliva. om det står mellan att säkra min och mina näras (inklusive mina andra djurs) säkerhet så ryker katten. att omplacera en sådan katt tycker jag är fel… vem vet vad som händer i nästa hem?

om den kissar inne, ja, om det är helt oförklarligt och inte går över.

vid sjukdom, självklart om katten inte går att hjälpa, eller rehabiliteringen skulle bli för lång och plågsam.

om katten är skygg, ja, om katten inte blir bättre. jag tror helt ärligt inte att en katt som är så skygg kommer må bra i det långa loppet. visst skulle den kunna bli en stallkatt, men där tycker jag också att det finns någon gräns för vad som är ok. en stallkatt ska i mina ögon i alla fall vara så tam att den kan kollas mot skador och sjukdom varje dag och att det inte ska bli ett långdraget och stressande projekt att få den till en veterinär om det behövs. hur länge kan inte en skygg stallkatt gå med brutet ben innan någon inser att det är något tokigt, och hur lång tid ytterligare krävs för att få tag på en fälla och fånga in katten. men som sagt. det förutsätter att katten inte visar några tendenser till att bli mindre skygg.

så ja, jag skulle kunna avliva en katt på grund av alla ovan nämnda fall beroende på omständigheter.

För att den kissar inne? Det skulle ju bero på skälet till att den kissar inne. Jag skulle ta en innekissare till veterinären för att utesluta sjukdom. Sen skulle jag försöka med alla medel att få den att använda lådan. Om verkligen ingenting fungerade efter att jag gjort allt i min makt så skulle jag börja överväga att låta avliva katten.

För att den är skygg och inte sällskaplig? Nej, det är ju en del av kattens personlighet. Jag är inte heller världens mest sällskapliga person.
För att den bitit/attackerat ett barn eller vuxen människa oprovocerat? Ja, om det är något som den plötsligt börjat med och veterinären inte kunnat hitta något fysiskt fel. Självklart skulle jag först försöka få den att sluta, men om det inte skulle gå hade jag avlivat.
För att katten är sjuk eller har obotliga problem? Ja, om katten led och hade ont. Annars inte.

Det jag tänker på är att dem flesta grejerna du skriver är ett tecken på att katten inte mår bra, och kan man inte hitta en lösning så att katten mår bra tycker jag att den nog mår bäst av att få somna in :/

Skulle man dock hitta orsaken och kunna få katten och må bra och leva ett bra liv så tycker jag helt klart man kan behålla katten :)

#20 om den mår dåligt då för att den vantrivs i sitt nuvarande hem? Är det inte värt då att omplacera före att avliva då?

#21 inte om man inte vet varför, då är jag rädd att den kommer fortsätta vantrivas och kanske flytta igen eller tvingas leva livet utan att må bra.

Kan dock omplacera om det är någon jag typ känner osv ;)

Självklart skulle man försöka omplacera hellre än att avliva, men det kan vara väldigt svårt att få någon att ta sig an en "problemkatt". Det är ju svårt även att omplacera helt friska, vuxna katter.

Jag har låtit avliva en katt som blev oprovocerat aggressiv och det mår jag fortfarande dåligt över. Jag känner att det var mitt fel att hon blev som hon blev och jag önskar att jag gjort ännu mer för att få henne att må bättre. Jag älskade min lilla katt även om hon helt oprovocerat kunde hoppa upp och slå med klorna i ögonen på mig när jag satt framför datorn, och mina armar ständigt var helt sönderrivna. Jag tror att hon var understimulerad. Hade velat skaffa en kattkompis till henne, men min sambo tvärvägrade för han var rädd att hon skulle skada den nya katten. Jag vågade inte försöka omplacera henne heller, för jag tänkte att om hon skulle skada något barn skulle det vara mitt fel.

Vi har en katt som kissar fel ofta. Han är en omplacering och det framkom först när hans tidigare familj kom och lämnade honom. Inget de sa direkt utan när jag frågade om det var något mer vi skulle tänka på (precis innan de skulle gå) så sa de att han kan eventuellt kissa om man slänger tvätt på golvet.

Nu har vi haft honom i ett år och jag har förstått mer och mer att kisseriproblemen var anledningen till omplaceringen och inte tidsbrist som de angav. Det framkom att de redan hade gjort en utredning hos veterinären pga att han kissade fel så mycket.

Han har i perioder kissat väldigt mycket fel även hemma hos oss, dagligen när det var som värst. Nu vet jag att han är fullt frisk men kissar fel när han mår dåligt, tex om man skulle säga till honom när han gjort något fel eller när han känner sig utanför eller stressad. Vi måste alltid bädda alla sängar innan vi kan ha öppet till sovrummen och vi har aldrig väskor, skor eller tvätt på golvet.

Nu har han inte kissat fel på flera månader och det känns som att vi lärt oss hur vi undviker att kissproblemen uppstår. Rätt foder och favoritsanden är också viktigt, allt missnöje visar sig i form av nerkissade sängar. Då kan han kissa ner även en bäddad säng.

Nu blev det ett långt inlägg om bara kissfrågan. Men jag säger så här att det var lågt av tidigare ägarna att inte vara ärliga, men jag är säker på att min älskling har det bättre hos oss och de gångerna han kissar fel nu så kan vi alltid härleda det till något vi gjort som fått katten att må dåligt. Väldigt små händelser i vissa fall.

Kan även tillägga att han var ensamkatt de 5 första åren av sitt liv och att han fick en kattunge dom livspartner hos oss och de två är bästa vänner och har levt ihop i snart ett år.

Men jag älskar min katt och hoppas att han blir jättegammal innan vi måste skiljas!

Jag skulle överväga avlivning endast i de fall där inget annat kan göras och då tänker jag på sjukdommar och skador först och främst.

Vet inte om jag håller med om att omplacering är rätt vid problem heller, som med vår katt som vi fick… Vi kunde lika gärna ha gett upp och skickat honom vidare. Vilket hade fått till följd att problemen bara eskalerat. Jag tycker att omplacering ses som en lösning alldeles för ofta. Avlivning tas också för lätt på i många fall, anser jag.