Jag har inte haft svårt.När hinden/katen inte mår bra och vill längre då är det dags.

Visst är det jobbigt men att se hunden/katten fara illa är jobbigare tycker jag.

Personligen hade jag väntat tills han börjar bli dålig igen. Tills han själv visar att det är dags.

Kan du inte be vetten ta lite prover på honom för att få en hint om det skulle vara njurarna? Tänk om katter kunde prata

Jag har själv tagit beslutet liiite för "tidigt" på mina sjuka illrar, men då har det rört sig om sjukdom som jag vet skulle göra dom kraftigt sämre på bara ett par månader.. För mig har små beteendeförändringar gjort att jag har satt stopp för då har jag vetat att något har försämrats.

Vi hade en katt när jag växte upp. Den blev blind, hade det tufft när den spann och magrade av. Vi började tro att han skulle "ge upp" redan vid 16-17 år. Mina föräldrar tog honom till veterinären och en veterinär och sköterska tyckte att han fortfarande levde ett bra liv. pratade med annan veterinär som sa samma sak. Han levde bra, fick extra omvårdnad men så ganska ful ut i päls och att han magrade. Pappa gick upp varje natt när han jamade och tog med honom nedför trapporna och satte honom på lådan och gav honom mat.
Missa blev 19 år då han inte längre ville gå upp från sin filt.
Då var det dags.
om beslutet hade varit idag och jag hade tagit det hade det inte gått så långt som det ändå gorde. Jag vill inte behöva åka in och akutavliva något djur… Men samtidigt- är det ett gammalt djur måste det ju få åldras också..

Jag tycker du ska låta honom gå därhemma och förgylla din tillvaro ett tag till, och att du förgyller hans. Du vet ju att han är gammal och du är förberedd på det. Du ser på honom när han inte vill längre. Håll bara koll på att han inte dricker för mycket. Gör han det så är det antagligen njurarna och då är det bäst om du tar honom till veterinär och tar beslutet därifrån. Eller om han börjar kissa runt överallt. Han är en gammelmisse som lunkar på trots sin Blindhet.

Du ser när det verkligen är dags.

Min ena katt, den första till att bli 17 år gammal, magrade av på 14 dagar och åt inget, han drack bara. Han fick också ett sår i munnen, så jag åkte in med honom, var fullt beredd på det värsta. Vetten sövde honom, drog ut några tänder som var dåliga, tog prover på lever och njurar som då visade att njurarna var i mycket dåligt skick. Såret i munnen var faktiskt ett tecken på dåliga njurar. Vi hade kunnat experimentera med medicin, men det kan ta lång tid att få rätt dos, så det var inte värt att ens försöka. Jag ville inte att han skulle leva sin sista tid med att prova doser med medicin hela tiden, så jag lät honom sova. Jag fick 17 år med min Cliffford S*Magajans. Jag köpte honom som unge när jag var 17 år, så han förgyllde halva mitt liv.

Jag hade också hans son. Samma sak hände med honom 1½ år senare. Han magrade av snabbt, 17 år gammal. Det var inte lönt att fundera på att ta prover ens eftersom det var exakt samma symtom förutom att han inte hade sår i munnen. Han fick somna in direkt.

Som sagt, låt honom vara med dig ett tag till… När det är dags så känner du det inombords.

ja om du tänker, att varje dag över 10 år är bonustid och att det är under kattens värdighet att ine kunna äta själv elelr sköta sina naturbehov rätt  elelr tvätta sig, när det inte funkar, låt kisse få komma till de sälla jaktmarkerna.