Åh Mjau! :`C <33
Jag måste skriva!
Idag kom jag hem från skolan, åt lite och gick ut i det sköna vädret. Jag satt med mina 2 kaniner och solade när vår granne sa till mamma att han sett en svart katt som var påkörd. Och sen såg vi att det var VÅR katt! Min lille Mjau! Jag kan inte tro det! :`( Ynka 10 månader gammal… Och jag har haft både hans mormor och mamma, som nu är försvunna… :`( Jag har följt min älskning ända sedan han var i magen! Det är så hemsk! Jag kämpar för att inte gråta, men det går inte! Jag ser knappt vad jag skriver för alla tårar… Jag vet inte hur jag ska klar mig genom det här!! Han var så söt, så snäll, så rolig, så…så… UNDERBAR!
Jag har varit med om att mina älskade dött förut! Rutan och Stampe, mina kaniner och Mini som försvann när vi skulle till veterinären (sterilisera henne…)! Men stampe var inte egentligen vår, vi bara passade honom… Men Mini har jag inte förlorat hoppet om ännu. Jag hoppas hon lever ett fint liv med någon som tog hand om henne… Även om jag helst skulle vilja ha henne!Åh jag saknar alla såååå! Speciellt Mini och Mjau, eftersom det var så nyligen…. Det är inte klokt! Jag har gråtit hela dagen, men jag fortsätter hela tiden! Jag orkar inte gå i skolan imorgon…. Jag skulle gjort läxan men… Jag kan bara inte! Mitt liv… Bara sprillror kvar… Mitt hjärta har gått i tusen biter…. Det tar låg tid att ta upp alla,putsa varje, och måla om, sedan långsamt pussla ihop dom och limma. Och man måste prova sig fram innan det börjar användas igen. Någon gång, då kommer det vara nästan bra igen. Men när Mjau dog, tog han den största biten med sig upp i himlen.
Tack för att du läste… *gråter en störtflod…*
<33
Så tråkigt! :( Vila i frid lille Mjau.
Lilla vän.
Precis 7 månader sedan igår så fick jag akut låta min röde Börje somna in. Det var en traumatisk upplevelse det med. Han tog nästan hela mitt hjärta med sig, men jag lever i tron på att han väntar på mig vid Regnbågsbron och att vi en gång ska vara Börje och mamma forever.
Det gör ONT, jag vet. Det går liksom aldrig över och jag är ändå "vuxen" med vuxna barn. Jag ska snart stoppa ner hans fina urna i dotterns solvarma trädgård. Han slapp kylan i vinter. Hoppas du kan gå vidare. Jag har en katthona kvar men sedan blir det inte mera djur för mig. Det gör för ont.
Fegt men enda sättet att överleva.
Jag tänker på dig i denna svåra tid.
Börjes mamma
Förlorade en katt förra året då han blev sjuk o var tvungen att somna in. Hemskt o jag saknar honom fortfarande mycket. hans urna står i bokhyllan då jag inte har nån trädgård att begrava honom i.
Du kanske skall fråga din familj om det kanske inte är dags för att ha en inne katt med kattgård kanske?
*tröst kramar* Madeleine
Madeleine, ägd och uppfostrad av fem pälsklingar!
S*Luddhuvet´z
tröste kramar till dig
RIP lille misse
tack alla! <333 Det betyder mycket för mig…
#3 - mamma är lite allergisk… Så han kunde inte vara inne hela tiden… Men han kom in när han ville äta och drick och vara med oss… Så det går ju inte…
Men även om det är så hemskt och allt nu… Så vet jag att han var en lycklig katt. Han älskade att vara ute, äta och gosa. Och allt det fick han. Han kom in och åt… Och när han var bebis sydde jag kläder till honom och klädde på honom. Han var den lugnaste av de 5 syskonen. När man skulle leka med honom var det så gulligt, för medans de andra jagde runt som små galningar, satt han mest och tuggade på sakerna, eller la sig ner. Och han älskade att gosa! <3
En lite knäpp sak var att han sög på mitt ena godedjur! Som om han diade. Jag tror det var för att hans mamma slutade ge de di när de inte var så gamla, och Mjau var den första som slutade. Men han var så rund och go om magen.. En riktig liten kula hängde där! Den hade han kvar tills han blev ca 6 månader, och sen började den försvinna efter kastreringen. Han var ju aldrig mager, men lagom! Och så lik sin mamma! Om man såg honom en bit ifrån kunde man definitivt missta honom för Mini (hans mamma). De hade samma ansiktsform, samma storlek på kroppen (väldigt små båda två, även när de var vuxna) och samma ögon… <333 Jag älskar dig Mjau!
beklagar sorg :(
ja sorgligt. MEn det är tyvärr så det ofta slutar, när man har fritt gående katter.Vänta med att skaffa kisse tills du bor så att kissen slipper farorna med trafik….
The Owls are not what they seem
de ska va gôtt å leva, annars kan de kvitta.....
Starta ny diskussion