Ta henne genast till veterinär! Katten lider ju. Antingen får hon medicin och kanske dropp eller om inget annat finns att göra, så avlivas hon humant med en spruta. Att neka henne hjälp är djurplågeri och olagligt.

Veterinären omedelbart precis som Sagolika säger!

Håller med föregående skrivare.

Veterinären bums!!! 
Tyvärr så ser jag bara en lösning och det är att avliva katten.
Jag hade själv en katt som vart 11 år som hade nedsatt njurfunktion. Och det är inte värt att laborera med katten i den åldern. Hårt men sant tyvärr.

Kram till dej.

Ursch va trist.. *kram* Hoppas allt går bra..

TS: Det är mycket tråkigt att din katt har blivit sjuk.

Jag är bara nyfiken: Hur har du fått reda på att din katt har 25% nedsatt njurfunktion?

Det är tyvärr så att #3, mia-38 har rätt (Bra skrivet, Mia). Det är inte värt mödan och besväret att laborera med mediciner osv. Inte när din katt har levt ett så långt liv redan.

När min Cliff var drygt 17 år gammal, så råkade han ut för precis samma sak som din nu har gjort. Han blev sjuk på några dagar. Jag åkte iväg med honom och min veterinär berättade då för mig att njurarna var i mycket dåligt skick och att det kan ta 1-2 år innan man har fått rätt på medicindosen…

Jag tänkte att det inte var rätt att låta Cliffen genomgå så mycket. För vems skull då? För min? Att jag skulle få ha honom hos mig i 2 år till med mediciner innan något annat slutade fungera… Nej, jag kunde inte vara så egoistisk. Han skulle lida av det.

Åk in med henne och låt henne gå vidare om det är kraftigt nedsatt njurfunktion… Hon mår faktiskt bäst av det…

Det är ju faktiskt ditt val, men jag vill gärna råda och ev. förbereda dig på det värsta…

Jag hoppas verkligen att det är något annat än njurarna, så att du kan få hem henne igen…

Jag håller tummarna och önskar dig lycka till!

Är otroligt förtvivlad…min älskade katt somnade in igår och vi hade en fin begravning som hon fick. Detta var ett otroligt snabbt händelseförlopp och hann knappt ge henne ett avsked. Vi åkte till veterinären igår och det var det absolut bästa för henne.

Det är otroligt svårt just nu, bara någon som själv haft eller har djur vet hur känslorna är. Faan vad jag mår dåligt nu. Jag älskar henne så mycket.

Hon fick en fin begravning på en öppen äng och sen så planterade jag fullt med regnbågs lupiner som kommer att sprida sig och komma upp år efter år. Hon har varit min bästa vän i 13 år…folk tycker väl att jag är knäpp, men det gör så ont… Men nu får hon frid och ro och en vacker äng med lite många färger som hennes liv innehöll. Hon gav mig så mycket glädje som regnbågens alla färger……….

Sänder dig en varm tröstkram. Vet så väl hur det känns, men du gjorde helt rätt som lät henne få somna in. Unna dig att få sörja och gråta ut. Så småningom kommer du att tänka mer på era fina minnen ihop än på det sorgliga slutet. Kram!

Tack kära sagolika….det känns bra att få stöd. Ja det är sjukt jobbigt. Ja jag gråter så myckert jag orkar…faan vad det är tomt. TACK

Kram

Lilla vän.

Jag misste min älskade röda Börje för nästan exakt 6 månader sedan och det var också akut förlopp. Dock lungorna som var helt slut (tumörer). Jag fick panik och hann inte tänka hos veterinären.

ser framför mig den sista hemska timmen.

Jag trodde inte jag skulle klara att gå vidare men man gör det konstigt nog. Fast jag skaffar inte fler katter (har kvar en hona). Sorgen gör för ont och jag är väl feg.

Min Bella som är kvar har blivit underbar men kan aldrig kompensera min förlust. hon har det bättre nu som ensamkatt för de gillade inte varandra.

Läs här om Regnbågsbron och tänk på den så ska du se att det blir lite lite lite lite lättare.

Regnbågsbron
_På den här sidan himlen finns en plats som kallas Regnbågsbron.
När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör, så kommer det till Regnbågsbron.
Där finns ängar och kullar för alla våra speciella vänner så att de kan springa och leka tillsammans.
Där finns tillräckligt med mat, vatten och solsken, och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla djur som har varit sjuka och gamla blir återställda till hälsa och vigör; de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen, precis som
vi minns dem i våra drömmar från gångna tider.
Djuren är glada och nöjda, utom för en liten sak; de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvungna att lämna kvar.
Alla springer och leker tillsammans, men en dag kommer någon av dem att stanna upp och titta i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva; kroppen börjar skälva.
Han springer plötsligt ifrån gruppen, flyger över det gröna gräset, hans ben bär honom fortare och fortare.
Han har sett dig, och du och din speciella vän möts till slut i en lycklig återförening för att aldrig skiljas igen
Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte, dina händer smeker på nytt det älskade huvudet, och du ser ännu en gång in i de tillgivna ögonen på ditt djur som så länge varit
frånvarande från ditt liv men aldrig från ditt hjärta.
Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans…_

Detta håller mig uppe. Jag är vuxen (50+) men ändå så kan jag inte acceptera att min lilla katt aldrig mera kommer att ligga på min kudde.

Tänker jättemycket på dig. det är så hårt, det här med aldrig mer…

 Anne

Tack snälla för din fina dikt och dina fina ord, det känns lite lite lite lite bättre. Jag har precis som du en honkatt kvar och dom har heller inte varit bästa vänner om jag så säger….hoppas hon inte blir för deprimerad utan kanske till och med förstår hur illa det var med Moshi. Även om det inte kommer några tårar hela tiden så gör det så himla ont i själen.

Tänk att våra älskade djur kan sätta såna spår i våra hjärtan och utan att dom ens vet om det. 

Tack snälla söta du

Börje var min första katt. Tog hand om honom sedan han var 11 dagar och han blev sjuk precis på sin 11årsdag. Vägrade äta mer än räkor (var dock lite bortskämd). Bajsade inte och var allmänt slö. Det var 17 hemska dagar med en krasslig katt. Visste dock inte att det var så allvarligt. Var hos veterinären efter några dagar och fick helt fel diagnos utan att de kollade honom närmare. Kanske tur. Då hade jag aldrig klarat det. Han var inte jättedålig då.

Jag har honom på min hylla (en fin låda med hans aska i) ska snart sätta ner den i min dotters trädgård och han får då sitt halsband (Gick ut sidan om mig med sitt halsband på utan koppel) och så ska han få en tuva av sitt favoritgräs under sig. Hade inte hjärta att lägga ner honom i kylan i november när han dog. Har väl vant mig vid tanken men ibland bara längtar jag till Regnbågsbron. Tårarna kommer när jag skriver till dig. Det gör fruktansvärt ont när jag tillåter mig att tänka på den grymma dagen. Fick ett litet barnbarn 3 veckor efter men det känns inte som om jag kan vara glad tillräckligt. Han var mycket speciell, visste nog inte att han var katt. Men han var mitt allt, mitt hjärta.

Och just det där med aldrig mera… blir så svårt. Varför kan jag inte få ha det bästa i mitt liv mera?

Men om någon sagt till mig att det blir bättre så tyckte jag de var korkade. Men litelitelitelitelitelitelite bättre blir det för varje dag.

Men aldrig mera detsamma. Min andra katt har blvit fantastisk, kissar inte inne mera osv. men det kommer inte vara samma smärta med henne. Hemskt att säga men så känns det.

Ha nu tålamod med sorgen. Ögonoen får tåras så länge man vill.

Börjes matte

Vet hur du känner det.
Fick ta bort min Tisse i samma sjukdom. Smärtan är nästan outhärdlig.
Man hinner knappt ta farväl.

Skickar dej en varm tröstande kram. Och gråt, gråt….det måste ut.

Hon kommer att gå bredvid dig… Du kommer att känna hennes närvaro…

Låt tiden ha sin gång och var tacksam för den tiden du fått ha henne vid din sida, vilket jag förstår att du redan är…

Du gjorde rätt som åkte iväg direkt med henne… Nu har hon det bra…

Saknaden kommer alltid att finnas där, men man lär sig att leva med den…

Bandet ni hade emellan er kommer alltid att finnas kvar…

Var inte orolig… Hon kände nog redan innan att det var dags att gå vidare och hon tog säkert farväl av dig vid något tillfälle… …mötte din blick eller fick dig att känna en speciell känsla vid ett kärt ögonblick…

Tänker på dig och känner med dig…

Varmaste tröstekramar till dig…

Blir lite gråtfärdig nu när jag läst alla inlägg. Själv har jag en hane på 17 år, han är frisk men jag vill inte att han ska dö.

Jag växte upp med den här katten. Han är så djupt i mitt hjärta.

Jag lider med dig, kan nästan förstå hur det känns att förlora en kär vän.

Jättestora kramar till dig!!

Tack snälla ni….det är en enorm saknad och jag känner mig så tom….man h åller humöret uppe för sin älskade lilla dotter, men när kvällen kommer går det inte att hålla tillbaka längre. Hon kommer alltid att finnas hos mig, och jag hoppas verkkligen att jag kommer att känna hennes närvaro för jag saknar henne så

Vi lider med dig absolut..

Jadå, du kommer att känna henne tassa försiktigt i sängen på natten, höra henne när hon kallar på dig…

Hon finns hos dig… När du känner henne så kommer du att få en varm känsla i kroppen…

Jag vet inte vad ni andra säger, men så har jag det faktiskt, och jag vet fler som känt samma sak…

Som sagt, Nina, man vänjer sig vid saknaden.

Jag vet inte hur gammal din dotter är, men det är okej att visa att du är ledsen för att er lilla kissekatt är borta. Bara du förklarar varför innan hon hinner reagera på dina tårar… När det gäller sådant så är det viktigt för ens barn att få se det, hon känner det redan utan att du märker det.

När vi åkte hem i bilen, när Ceasar hade fått somna in, satt jag i baksätet med min 3½ årige son. Tårarna rann på mig och han tog då mitt huvud, tryckte det in till sin bröstkorg och sa:

"Mamma, du är så ledsen och jag vill trösta dig, precis som du gör när jag är ledsen. Du får lov att gråta, mamma. Jag är också ledsen för nu saknar jag också Ceasar."

Jag tillät mig själv att gråta ut i min sons armar, tyst… Men jag har aldrig känt sådan trygghet som då… Han grät tyst, han också…

Han brydde sig om mig dagarna efter Ceasars bortgång. Han kom och kramade mig och smekte mig på kinden. Han tittade mig bara i ögonen med all sin kärlek tindrande i ögonen… Det var hans sätt att trösta.

Än idag kommer han, 1 år senare, och säger att han saknar Ceasar. Det stora rummet som Ceasar och kompisarna bodde i (ca 30 kvm), heter numera Ceasar-rummet… Ceasar var den siste att lämna oss…

Ceasar blev 17 år gammal…

Åh det är ju så jobbigt

Jag blir så ledsen för din skull och mitt hjärta snörps ihop vid tanken på mina egna 14-åringar. Plötsligt känner jag också av saknaden efter min egen älskade sängkamrat under tonåren fast det gått snart 30 år sen han dog…

Kram!

Tack snälla för dina ord. Ja det är verkligen tufft. Man har inte så många tårar kvar men jag går konstant och tänker på henne. Det är en stor saknad.

Kram