usch jag förstår att du lider.. styrkekramar till dig

Nu har jag hämtat hem BörjeBus. Han rymdes i en liten ask!

Han som i sina bästa dagar var lång och vägde 8,5 kilo!

Han slutade på 6,8 kilo. En matchvikt vi eftersträvat, men inte på det viset.

Vad hårt det känns och så definitivt. Hjärtat blöder. Detta är min första verkliga förlust i livet och jag är ändå 52 år! Jag har haft tur antar jag. Just därför så känns det så hårt att det var min älskling som skulle bli sjuk.

Fast jag har alltid fasat för om det skulle bli så och tänkte att jag aldrig klarar det. Men det gjorde jag! Det absolut starkaste jag någonsin gjort. Knappast något i världen kan bli värre.

Trist när inte sambon riktigt förstår. Han har mist flera djur förrut och sörjer visserligen min älskling, men jag tror inte han tänker på Börje typ 50 ggr om dagen som jag gör. Varje stund jag kunnat "glömma" har varit en lättnad. Fast glömma vill jag ju inte men tänka på annat kanske ibland. Mitt första barnbarn är på väg att födas snart mycket snart och jag hoppas att han kan gå igen i henne. Hon är redan busig i magen. När han vilar i hennes trädgård så kanske man kan se det med frid. Men inte ännu. Hans sista blick och mina skräckkänslor den 2 november när dt var dax, överglänser än så länge allt annat. Jag vill må bra igen men det lär ta tid. Han var mitt hjärta, mitt liv och mitt absoluta ALLT. Ingen katt skulle kunna ta hans plats. Jag vet att många säger att det får man ta för all glädje. Jag kan hålla med men nu har jag fått den glädjen en gång och även den fruktansvärda sorgen. Nu vill jag ha frid och inte sörja flera katter. Ingen ingen kan någonsin få mig att sluta sakna just honom. Min lille bebbe. Vila i fid min älskade Börje.

din mamma forever, vi ses i vid Regnbågsbron.

Tänker på dig i den här svåra tiden. Låter som att din Börje hade en väldigt fin matte i dig.

Min älskade Börje! nu har det varit nyårsafton utan dig. Du älskade från början alla raketer. En tung dag istället för en glädjens dag var det. Många tårar kom vid tolvslaget. Livet är sig inte likt och blir det aldrig mera. Jag vill borra in mitt huvud i din underbara röda päls och snusa på dig. Jag får snusa på lilla Elise, mitt nya barnbarn. Hon kan ge mig lite tröst. Henne fick du inte träffa tyvärr. hon föddes någraveckorefter att du fick somna in. Men ingen, ingen kan ersätta förlusten av dig. Lilla Bella har blivit en duktig katt, lova att du är snäll mot henne när hon kommer upp till dig. hon tröstar mig mycket. Sedan ses vi i himlen och vandrar vidare tillsammans en gång. Ha dt bra sålänge mitt hjärta. Jag är din mamma forever.

Numera hatar jag måndagar. Jg minns den 2 november som världens hemskaste dag. Hoppas att du tyckte att det var en välgärning jag gjorde. det var det iallafall inte för mig. När vårsolen kommer ska din fina lilla låda komma ner i Sofies trädgård. Tills dess finns du på min hylla och får vara varm och god.

mamsen

Saknaden är så stor… Den gör så ont… Man känner ingen glädje alls, och vill inte göra de sakerna som ens "andra halva" varit med på, tex vattna blommorna eller annat.

Jag kom på att dessa sakerna KUNDE göras ändå. Jag fortsatte prata och diskutera med min "andra hälft", som om han vore bredvid mig. Jag gör det fortfarande. Det hjälper… Det tar inte bort saknaden och smärtan, men det hjälper… Man får ett inre lugn, och en inre styrka… Kanske det är "den andra hälften" som också är där och ger en den styrkan…

Många kramar till dig Tuditudi, hoppas 2010 ger dig lycka och glädje igen! Om inget annan, så med ditt nya barnbarn…

Nörje - Mitt hjärta -  mitt allt. Nu har det gått 13 evighetslånga veckor, 3 månader imorgon. Varje måndag är så hemsk. Den påminner mig om den ödesdigra dagen den 2 november. Jag gråter inombords. Ingen vet att jag fortfarande är djupt olycklig. Bara du.

Men hoppas att du vet att jag var tvungen att ta det hemska snabba beslutet för ditt bästa. Om några månader ska vi lägga ner din fina låda i trädgården och du ska få lukta på ditt gräs. Tills dess så finns du här hemma i värmen och vakar över mig och Bellakatten. Hon saknar dig mycket men är så tillgiven och god. Hon ska kompensera mig för allt. Men tyvärr går det inte att göra det. Du var så speciell.

Jag har svårt att sova utan din goa päls på kudden.

Vi ses en gång vid Regnbågsbron min älskade Börje.

Jag klappar den fina tavlan som Sofie målade, varje dag.

Du ser så sorgsen och allvarlig ut.

Mitt liv har också blivit dystert min lille kissemisse.

kram från mamsen