Hoppas att kvinnan inte gör sig av med sina katter utan istället blir särbo och behåller sina katter.

Usch idiotiskt enligt mitt tycke.
Göra sig av med katterna för en relation med en man är bättre ?
betvivlar jag.
själv skulle jag aldrig inleda en relation med ngn som inte fattar att katterna följer med på köpet.
Även om detta inte är likadant men hade jag haft barn så hade villkoren varit desamma, gillar du inte barn försök inte inleda ngt med mig då.

Nu vet jag att jag antagligen låter fullkomligt galen, men mina katter är här för att stanna. JAg har inte valt dem ,dem har valt mig.

Att ens inleda en relation med ngn som är allergisk, då vet man ju risken att man blir kär och antagligen vill flytta ihop kasnke. Då är det väll inte ens ngn mening att inleda ngt för man måste väll ha tänkt på det redan från början ? men alla kanske inte är så logiska utan lever bara i nuet ?
Hoppas det ialla fall löser sig på det ena eller det andra sättet för dem där två

Konstigt att en psykolog avfärdar katterna så lätt när personen dessutom skrivit att katterna gett henne så mycket när hon varit ensam? Den psykologen skulle jag då inte gå till inte som inte ser till hela bilden och ens mentala hälsa

Jag håller nog med psykologen.. man väljer inte vem man blir kär i, om denne sedan har någon sjukdom eller allergi, så tycker jag att man inte kan strunta i dem, utan man måste försöka hitta lösningar. Om man verkligen har hittat den Rätte, ska man då avstå från denne?

Sedan kanske en ev. omplacering kan ske inom familjen, det vet man inte.. Men inte tror jag hon blir lyckligare av att vara särbo, eller förbli singel för katternas skull.

ja jag har redan gjort valet mellan en kärlek o katterna, det blev klart katterna,  Men tycker folk för göra som de vill så länge de inte avlivar utan omplacerar till bra hem

själv resonerar jag att katterna lever längre än ett förhållande plus att jag kan inte va utan katt, never,,

#5  Måste fråga.. varför kan du inte vara utan katt? Har du haft det hela livet? Jag kan tänka mig att vara utan katt, men då ska det vara väldigt speciella skäl till det..

Och självklart så försöker man väl omplacera katterna och inte avliva dem hur som helst..

Själv skulle jag tycka att det vore hemskt att inte kunna leva ihop för att sjukdom/allergi finns.

#6 ja jag har alltid hafft katt sen jag föddes för 32 år sen, var utan i ett halvår en gång, o det vill jag inte göra om,,, katterna är det enda som känns positivt i mitt liv så nä,

ja allergi är hemskt,

Psykologens syn på saken: "Husdjur är viktiga men kan aldrig gå före en bra och kärleksfull parrelation!"

Allt är väl relativt, men om det var jag som var i dom kläderna hade det fått bli en särborelation. Behöver inte alls vara fel. Särskilt inte när man träffar någon i mer mogen ålder och båda har sina egna inrutade liv. Tycker nog att psykologen är lite väl svart-vit i sin rådgivning.

# 7  Då förstår jag dig..

#8  Om jag var i de kläderna och verkligen hittat Mr. Right, då hade jag faktiskt omplacerat katterna. Därmed inte sagt att första intresserade skulle få ta dem..

Hade det varit samma sak om det gällt råttor, illrar eller andra husdjur som reptiler? Hade de också gått före kärleken?

Levethia, du är inte alls galen! jag resonerar exakt likadant. Och jag resonerar dessutom precis tvärtemot prykologen, jag säjer att: Ett förhållande kan aldrig bli så viktigt att jag prioriterar bort mina katter! Åtminstone inte för mej. Djur är mitt liv, och skulle jag tvingas leva utan mina djur skulle det vara som att bli rejält amputerad, typ! Jag skulle inte ha nån livskvalitet kvar.

Skulle ALDRIG sätta mej i den sitsen bara för en karls skull!!!!

Och det där med "den Rätte" är ju överreklamerat! Det kan aldrig vara Den Rätte om man tvingas göra uppoffringar för hans/hennes skull!

Nej precis, sen förstår man ilemmat också, han är verkligen allergisk. Så det är inte hans fel. Men att anse att det är mer hälsosamnt med ett förhållande än förhållande till sitt djur ??

Jo tills den dagen han lämnar en, eller tills han är otrogen??  Nu e det iofs väldigt drastiskt, chansen är större att mannen bryter hjärtat på en än vad katten gör.

#9 Jag tror jag skulle ha samma åsikt oavsett vad det är för djur.

Men hade jag haft en ödla och gubben sa gör dig av med den så flyttar vi ihop ?

han behöver inte va i samma rum som ödlan bara för att vi flyttar ihop eller gå i närheten av den. Det är skillnad på reptiler och pälsdjur, för det är mer försoligt för en fobi och lättare att bli av med än vad det är med pälsdjur.

för mig skulle alla djur, barn vad som helst gå före kärleken. För den starkaste kärleken är ovillkorslös kärlek som man bara får av ett djur eller av sina barn.

En man kommer aldrig älska mig ovillkorslöst, eftersom dem alltid har krav och villkor för allting ( och japp det kommer till mig med)

Skulle aldrig be gubben att göra sig av med någonting bara för att jag inte tycker om det. Men sen är det skillnad på allergier och fobier och ja andra åsikter så klart.

#10  Överreklamerat? De flesta här verkar tro/förutsätter att förhållanden spricker ganska snart.. Om "Den Rätte" har sina sjukdomar/allergi, så varför inte underlätta för denne?

Det jag upplever som allergiker är att folk som inte har dessa bekymmer tar så lätt på allergin, "tål du ingenting" typ.. Är man doftkänslig, så struntar folk i det, utan parfymerar sig hej vilt, det finns ingen förståelse. Förrän de själv råkar ut för det..

Det finns faktiskt förhållanden som varar länge länge.. och ibland måste man kompromissa (oftast rättare sagt) för att det ska fungera. Särskilt då om det gäller sjukdomar. Visst, man kan ju börja med särboende, men i tio år? Nee..

Hur skulle man göra om partnern plötsligt blev superallergisk, skulle man kasta ut denne till förmån för husdjuren om man hade dem före partnern? 

Nej, så länge det inte handlar om att "man inte tycker om djuren", utan sjukdomar, då tycker jag att man kan kompromissa. Djuren behöver väl inte få det sämre av en omplacering?

#2  Har du inte valt katterna, utan de valde dig? Förklara gärna för jag förstår inte.. *ler*

Att träffa "Den Rätte" betyder, åtminstone för mej, att man, förutom att "allt annat" känns rätt, även  har i stort sett samma intressen. Att "den Rätte" för mej skulle vara en snubbe som inte gillar/är allergisk mot/inte är ETT DUGG intresserad av åtminstone katter, nej, det finns bara inte! En sådan människa skulle man ju aldrig från början inleda nån relation med, just därför att jag inte skulle ha mkt gemensamt med honom.

Och vad #2 anbelangar, det är väl inte svårt att förstå vad hon menar? Katterna litar på henne, dom har "valt" henne därför att dom, på djurs vis, kunde känna att hon aldrig kommer att svika dom. Precis som mina katter, varav många av dom har farit mkt illa innan jag tog hand om dom, litar på mej. Skulle jag då bete mej så illa mot dom att jag kanske tom. avlivar dom bara för att de råkar dyka upp nån som "kräver" att dom ska stryka på foten för dennes skull???? Sällan pinkar tuppen!

Och mitt eget liv, sen då? Om man har djur som största intresse och hobby, och har haft de så länge man kan minnas, och man tvingas avstå från det, vad har man då kvar för EGEN del??? jaja, man har ju alltid "Mr Right" att klänga på…..

#14  Tydligen så var det svårt för mig att förstå… man väljer katten, köper/får den, katten flyttar inte bara hem till folk hur som helst och bosätter sig. Alltså väljer man katten.. Dessutom så frågade jag #2..?

Ja, om den Rätte, då menar jag den stora kärleken.. Man behöver inte ha samma intressen (gud så tråkigt..)  Jag och min sambo har många olika intressen, men hållt ihop i snart 24 år.

Och jag har aldrig talat om avlivning, däremot omplacering om förhållandet fungerar, och sjukdom/allergi finns mot djuren.

Vem har sagt att du tvingas avstå från katter? Det är var och ens eget beslut. Vill man inte avstå från dem, så gör man inte det.

När jag läst inläggen på Aftonbladet låter en del som karlhatare.. men jag hoppas jag missuppfattat dem..

Jag menar inte att man måste ha PRECIS samma intressen, det blir nog drygt, som du säjer. Men att den ena av parterna tvingas prioritera bort det som ligger en varmast om hjärtat,  det kan knappast vara någon bra grogrund för ett förhållande!!

Håller med dig Gipzy, katterna kommer före en man. Skulle jag träffa nån o bli storm kär ja då är han inte allergisk. Och skulle han senare bli det ja…då får han bo själv tills de hittar en bot! Kan se mitt liv utan kärlek till en man men inte utan kärlek till katter.

Hehe har varit borta ett tag, kan bberätta hur min hon katt valde att stanna.

Mina två äldre katters mamma hade jag innan så dem är uppväxta här hos mig. När min nuvarande hon katt va runt 14 veckor hade alla andra fått ett hem utom hon.  Men runt 14 veckor fick hon ett hem hos en jätte gullig familj, men hon varken åt eller drack under fyra dagar, inte så konstigt i vissa fall .. men hon jamade och jamade och gömde sig dem kommande dagarna, och dem stog inte ut längre s¨å dem ringde upp mig igen och frågade om jag kunde ta tebaka henne. Och så fort hon kom igenom dörren så hoppade hon ur famnen på kvinnan som hade tagit henne och sprang upp för mina ben och klängde sig fast, Och vägrade släppa dem kommande två timmarna. Hon är idag en liten dam med säregna behov och helt underbar.  Så där anser jag att hon valde mig och inte tvärt om.  Han katten däremot valde jag mer eller mindre att behålla då deras mamma rymde ut fgenom ett vädringsfönster och blev på tjocken. Finns rolig historia bakom det haha men den e för lång att ta här just nu. Men hon fick flytta tillbaka till min mamma för det va ingen ide att ha 6 katter i en etta och det får jag inte för hyresbolaget jag hyr av heller. Så då fick jag ta mammas han katt för att inte riskera inavel eftersom hon hade tagit en av ungarna från första kullen Och lilla katten var väll mer elle rmindre omständigheterna som gjorde att jag fick honom.  Prövade att lämna tebaka honom när allt va lugnt hemma hos min moster som hade hans mamma, han skulle bara va hr tillfälligt men det gick inge vidare så han fick flytta hem .. Så under omständigheterna så har väll jag och katterna valt varandra är väll bättre sagt. Oj oj då nu blev det långt :)

#17, exakt!!! Kärleken och gemenskapen till mina katter är något som jag aldrig skulle kunna avstå ifrån, men förhållanden med karlar (eller fruntimmer, om ni så vill..) klarar jag mej galant utan!

Man kan vara lycklig i ett särboförhållande också. Jag skulle inte välja bort mina katter.
Katterna lever inte förevigt och har man skaffat dom tycker jag inte man så lätt ska omplacera dom för att man träffar nån som är allergisk.

Som sagt. Man kan vara särbos och ändå vara lyckliga.

#20, exakt! Och dessutom är särboförhållande att rekommendera även i andra fall. Jag har själv levt i ett sådant. Inte pga. katterna, utan att vi tyckte båda två att vi ville ha vårat eget, kunna stänga våra egna dörrar och vara ensamma när vi ville. Och jag lovar, att det föhållandet höll bra mkt längre än vad det gjort om vi bott ihop och tvingats att skava på varann för jämnan!

Och det är ju i regel så det blir, efter att det första "fjollstadiet" gått över och vardagen hinner ikapp, så vill man ha sin egen rymd emellanåt. Även om man har barn så fungerar  särboföhållande alldeles utmärkt!

Personligen skulle jag inte vilja ha ett särboförhållande.. Om man älskar varandra, varför inte vilja vara tillsammans? Man har egna liv ändå, om man har varsitt jobb m.m.. Man kan ha sina hobbyn och intressen ändå. Och varför inte kunna dela kostnader som boende mm… och kunna resa och göra andra saker med. Att stänga dörren om sig emellanåt är väl inga problem?

Nej, detta med särbo, det begriper inte jag.. om det nu inte är absolut nödvändigt. Jag resonerar att, kan man inte bo ihop med allt vad det innebär, så varför vara tillsammans.. Och nu menar jag typ flera år, resten av livet.. Att vara särbo i början för att inte flytta ihop för snart, det kan jag förstå, men inte i längden.. Men det kanske är yngre människor eller singlar som tänker så? Jag vet inte..

Och är man över 40, så tror jag inte att "fjollstadiet" existerar, man står med fötterna på jorden..

Alla är vi olika, och det är jätte intressant med alla olika åsikter!

Skulle aldrig göra mig av med katterna på grund av en kille, så är det bara. Mina katter får mig att må bra och ger mig så otroligt mycket så jag skulle aldrig svika dem på det sättet.

Läste artikeln och en av kommentarerna var att dumpa katterna för mannen annars var hon egoistisk. Egoistisk? För mig är det egoistiskt att dumpa katterna för att HON ska kunna bo med mannen, inte tvärtom.

Undrar om karlar tänker likadant? Han bor ensam med sitt husdjur och sedan träffar de en kvinna som de vill leva med, men hon tål inte hans husdjur, och då väljer han att dumpa henne istället..

Jag tror att kvinnor är mer blödiga med djuren, och mer beroende av dem, än vad djuren är av sina ägare. De kan få det minst lika bra med en omplacering.. Vad säger att de mår sämre då, jag tror att en del får dåligt samvete om en omplacering pga ett förhållande kommer på tal. Ibland måste man omplacera även av andra skäl, barnen kan bli väldigt allergiska..

nu bor inte min kille själv, vi skaffade katterna tillsammans, men när vi satt och pratade om vad som skulle hända om någon av oss blev allergiska satte han bara ner foten. katterna åker inte ut. vi får medicinera eller flytta isär, men katterna stannar.

själv hade jag nog haft svårt att flytta in med någon som inte hade älskat djur. eftersom det är en så stor del av mitt liv och betyder allt för mig har jag svårt at se mig själv i ett långt förhållande med en snubbe som inte delar det intresset. nu har jag en som älskar djur precis som jag så jag har inga behov av att byta. skulle nog helldre välja ett särboförhållande också. själv vet jag många sådanna med mogna personer över 40. tror i ärlghetens namn att det är vanligare då än i unga år. jag och min sambo har ju byggtvår självständighet tillsammans, flyttat från föräldrar och direkt ihop, lärt oss hur det funkar med försäkringar, betalningar, lägenhetsköp, renoveringar, stora förändringar, gått igenom varandras familjekriser tillsammans och byggt vår nyvuxenhet runt varandra (är ju inte mer än 23). däremot har t.ex. sambons mamma på över 50 år valt att leva som särbo eftersom hon tyckte att det blev för jobbigt att böja om från början. hon har sina rutiner, och han har sina. när de flyttade ihop ett tag fortsatte båda att leva enligt sina rutiner, och det gick ju åt skogen, så de blev särbos igen och det funkar kanon trotts att han bor i Stockholm och hon i Göteborg. jag känner ingen under 40 som skulle vilja leva som särbos, efter däremot blir de fler och fler.

Det är skillnad mellan Barn och en nyfunnen kärlek.

Skulle jag i framtiden få barn som är allergiska skulle jag se till att omplacera mina katter. Så där e det inte ngt tal om vad man skall göra.
Men eftersom jag lever särbo me en man som är allergisk, dock inte så allergisk. Gäller bara att städa och kamma katterna ordentligt när han är här. Så där är det inga större problem. Jag står starkt på mig att jag gör mig inte av med katterna ifall vi mot all förmodan skulle flytta ihop ( betvivlar det starkt).

Däremot om jag får barn i framtiden har jag väll inget annat val.

#26 Håller med. Stor skillnad på nyfunnen kärlek och barn. Om man blir tvungen att omplacera katterna för barnen blivit allergiska då är man ju inte egoistisk. Men jag anser att man kan vara lite egoistisk om man anser att den nyfunna kärleken är viktigare än katterna.

Jag gör klart på tidigt stadium var jag står i förhållande till mina katter så det är bara att respektera det.

#22 men det jag menade är att man kan vara särbo tills katterna inte finns längre. Sen får man väl ta beslutet själv om man kan leva utan katter eller inte.

Jag vet ett äldre par som varit särbos så länge jag kan minnas. De bor ihop på helgerna. Och dom är lyckliga ihop. Så det kan funka.

Jag skulle heller inte vilja vara särbo egentligen. Men hellre det än att omplacera katterna.

Jag skulle inte överhuvudtaget inleda en relation med en pälsdjurallergier om personen i fråga inte blir bättre av t.ex Clarityn. Men nu finns det ju sprutor man kan ta som hjälp också.

Jag skulle inte låta sjukdomar hindra mig att kunna vara med den jag vill leva med..

"Nej, eftersom du är allergiker vill jag inte ha dig.." ?

Nu undrar jag.. ni som är väldigt emot att inleda ett förhållande med en allergiker, har ni själva några överkänsligheter? Jag har det, och det är nog det som gör att jag den enda avvikande åsikten här..

#22 Att bo ihop på helgerna kan ju vara svårt med om man är väldigt överkänslig…

Lite OT: Omplaceringar behöver inte vara så illa, det finns ju många uppfödare som gör så. Men det kanske är så att man mår bättre mentalt av katterna..

#30 Men man får se till att ha rena kläder och duscha innan man träffas. Om man skulle hamna i en sån situation bör man bor nära varann för att det ska funka.

Jag är en aning överkänslig mot vissa parfymer. Luktar det för mycket kan det bli jobbigt. Jag är uppväxt med att det finns allergiska människor runt mig.
Men jag tycker ändå att när man tagit ansvaret och skaffat sig katter ska man inte omplacera dom så fort man träffar någon.

Mina två äldre bröder och en broson är allergiska mot katt men det hindrar inte att jag kan spendera min tid hos dem. Själv har jag ingen direkt allergi men är känslig mot laktos.

#31  Nej, nu menar jag inte "så fort man träffar någon"! Utan man ser ju först om det funkar med denne, man behöver ju inte bli sambos direkt.. men efter en tid så kanske man vill bo ihop. Kanske bor man långt ifrån varandra och vill flytta ihop efter ett halvår, eller ett år.

När man skriver att "har man skaffat katt så omplacerar man inte dem", gäller det uppfödare med? Efter att de gjort sitt i aveln, och kastreras så är det många som omplaceras, men det är väl kanske inga känslomässiga band där.. Det tycker jag är värre än att omplacera en katt för hälsoskäl. Att få bo och umgås med sin partner, är väl nog så hälsosamt. Katter får en att må bra, absolut, men det räcker inte alltid..

#33 Mm det förstår jag att man säkert kan vilja. Men personligen skulle jag aldrig omplacera mina katter av en sån anledning. Då borde jag ju göra det nu när min mor verkar ha blivit allergisk mot mina katter. Men jag anpassar situationen och jag får helt enkelt hälsa på henne istället. Nu blir det inte riktigt samma situation. Men skulle min sambo bli allergisk skulle jag först be honom testa medicin. Funkar inget sådant skulle jag kunna välja att vara särbos för jag skulle inte vilja omplacera mina bebisar. Det skulle inte gå.

Jag tycker inte om när uppfödare omplacerar sina katter av dom skälen. Och jag tycker nog att det är värre än att omplacera pga hälsoskäl.
Men det är väl därför jag aldrig skulle kunna bli en "stor" uppfödare heller.

# 33 Som uppfödare kan man inte bara ha kastrater, därför omplaceras katterna och ofta följer de med som sällskap till en såld kattunge,ofta hamnar de hos någon släkting.   Känslor har uppfödare det kan jag lova och då talar jag inte bara om mej själv, för det är stor jobbig separationsångest bara att sälja sina kattungar, att göra sej av med en trotjänare för att kunna fortsätta sitt avelsarbete är det svåraste man gör. Man kan inte som jag, spara alla kissarna som gjort "sitt" Då har uppfödningen snart gjort sitt.

Till tråden.   Jag skulle välja mina katter

#30 och jag skulle inte låta någon annans sjukdom hindra mig från att göra det jag älskar - umgås med mina katter.

Jag vill inte vara tillsammans med någon som hindrar mig från att leva mitt liv och utföra mina intressen. En kattallergiker gör det, den hindrar mig från att ha och föda upp katter, som är mitt största intresse i livet.

Hade jag haft något annat intresse.. säg… måleri, ja då hade jag inte velat ha en partner som hindrar mig från att måla.

Nej, en del kanske passar bättre att leva ensamma med sina katter..

#36  Inte NÅGON annans sjukdom? Det tolkar jag som alla människor, även nära släktingar.

#37 Jag vet inte vad du vill få fram med nära släktingar, men om du syftar på barn är det varken något jag har eller har tänkt att skaffa, så det är ingenting som är aktuellt att fundera över ändå.

Men ja, skaffar jag barn gör jag väl förhoppningsvis det för att det är något jag drömmer om, att det är ett stort intresse i livet och något jag vill ägna åtminstone mina närmsta 18 år i livet till att "ha som intresse". Således är det mitt största intresse och inte längre katterna och prioriteringsordningen ändras helt logiskt.

Jag ser barn som något man måste ha ett stort intresse i om man ska kunna ta hand om dom på ett bra sätt i flera år framöver. Jag måste ta hand om barnen, min partner kan klara sig själv och ligger således lägre på prioriteringslistan.

#37 Att välja katterna eller snarare att välja att inte omplacera katterna pga en kille/tjej betyder ju inte nödvändigtvis att man ska leva ensam.

Jag hade valt katterna.. jag har dejtat killar som inte tyckt om mina katter o då har de fått gå ut genom dörren.. det funkar inte att träffa nån som e allergisk eller katthatare… ett förhållande kan ta slut o då står man där o gjort av med det käraste man har..

#37 Man behöver inte vara ensam för att man inte väljer bort sina katter.. det finns många killar o man kommer hitta nån som inte e allergisk o vad det handlar om barn så finns de med i min framtidskarta o skulle de bli allergiska (gud förbjude) så hade jag ju omplacerat katterna  för barn stannar hos en hela livet det gör inte killar iallafall inte de jag mött….

jag är själv allergisk o jag vet att min hälsa hade varit bättre om jag inte haft dem.. min fysiska hälsa alltså min psykiska hälsa hade inte varit bra o jag hade inte levt idag om jag inte hade haft dem…

Om man verkligen älskar någon, så skulle jag omplacera mina djur om det visade sig att min man var allergisk.

Mina djur är jätteviktiga för mig. Men min familj kommer faktiskt först!

Nu bor ju jag på landet med stall hemma, så då är det ju lätt att ha de ute som stallkatter.. men om jag bodde i lägenhet eller hus utan stall, så skulle jag omplacera!

Att bara leta killar som inte är allergiska, det låter hemskt.. är det inte deras personlighet man faller för?

#35 Man har som uppfödare också ett val.. hur många katter ska ingå i katteriet m.m.. är hobbyn så mycket värt att omplacera katter för att införskaffa nya avelskatter? Det tycker jag är värre än att omplacera pga sjukdom..

#38  Men nära släktingar menade jag också barn, ev.. barnbarn. Om det visade sig att mitt barnbarn var allergiskt så skulle jag omplacera. Jag vill kunna umgås med barnbarnet dygnet runt, vara barnvakt m.m.. Sedan om du skaffar barn eller inte, det är en annan fråga.. Detta är även hypotetiska frågor. (Jag skulle inte heller ha barn när jag var ynge, men saker och ting kan ändras tack och lov..)

Men om din partner skulle utveckla allergi eller astma, hur gör du då med katterna?

Tyvärr (från min sida) så har mitt barn en nära släkting som hade hund när hon var liten, det blev inte mycket umgänge där, vilket är väldigt synd idag.

#39  Leva/bo ensam då. Men för mig är det samma sak.. Man lever ensam i sitt hushåll.

#41  Ja, kan man bo som du är det ju toppen!

#42, man kanske inte LETAR killar! Det finns faktiskt dom som överlever utan en partner, som inte tycker att det är det viktigaste här i livet! Jag tycker att det är skrämmande, att vissa här tycks se sina husdjur som slit o slängartiklar…..

Och vad tycker du att din släkting skulle ha gjort, då? Tagit bort hunden, bara för ditt allergiska barns skull? Det kan man väl ändå inte bara begära!

#43 Slit och slängartiklar? Vi är två hittills som kan tänka oss att omplacera, att ankläga oss för att se husdjur som det, är lågt.

Då tycker nog jag att stora uppfödare som omplacerar ständigt är värre.. Är verkligen hobbyn så viktig, eller är det inkomsterna? För om man har flera kullar om året så går man faktiskt plus..

Att den nära släktingen skulle ta bort hunden, nej det kan jag inte begära, men denna gjorde absolut ingenting för att underlätta heller. Ex.vis kunde hunden varit utomhus på sommaren, då de bor i hus på landet.

Och visst finns de de som överlever utan en partner! Men de jag träffat på är också ganska bittra och nästan karlhatare.. Naturligtvis kan man leva ensam, men långt ifrån alla vill det.

Jag tycker att en familj/partner är det viktigaste i livet. Någon att dela livet med, finns det något bättre?

#42 Vad har antalet katter i min avel med att göra med allergiska partners och barn?

Om min sambo skulle bli allergisk skulle vi få ta tag i det då. Katterna flyttar inte i första taget, utan det är upp till honom hur mycket tid och energi han är villig i att leva med sin allergi tillsammans med katterna. Kanske räcker det med att städa lite extra och hålla sovrummet kattfritt (vet många som har det så). Kanske är det tabletter som gäller, eller att bygga en utegård med isloerat hus till katterna där de mer eller mindre får bo. Annars är det särbo som gäller.

Jag berättade om mina prioriteringar tidigare, och om han nu skulle vara "den rätte" så älskar han mig precis lika mycket oavsett om vi bor under samma tak eller ej.

Om hans känslor för mig grundas i att vi måste bo tillsammans så vill jag ändå inte ha honom. Jag vill ha någon som älskar mig oavsett levnadsförhållanden - sambo, särbo eller distans. Och älskar han mig så tvingar han mig inte heller att sälja delar av min familj - dvs katterna.

#42 För mig är det stora skillnader på att vara själv och att vara särbos.

Det enda jag skulle kunna tänka mig att omplacera katterna för är OM jag skaffar barn och barnet blir allergiskt. Men det skulle bli väldigt svårt för mig ändå, så därför lär jag inte skaffa barn för att aldrig hamna i den sitsen. Intresset för djur är större just nu.

Och för mig betyder katterna så otroligt mycket. Min största rädsla är att behöva ta ett sånt beslut. Skulle sambon bli allergisk skulle det självklart vara ett jättejobbigt beslut, men jag skulle inte välja bort katterna ändå och det vet han. Det går inte att förklara hur mycket djuren betyder i mitt liv.

#45  Suck.. jag pratade om aveln för sig, de som har katterier utan allergiska partners. Där går det minsann bra att omplacera utan invändningar. Men långt ifrån alla gör så.

Och nu menar jag inte att det skulle räcka med att städa och använda allerigmedicin, utan de fall där det absolut inte går att bo ihop med husdjuren.

Man kan älska varandra hur mycket som helst, men blir man sjuk av det, så måste ju något göras.

Men som tur är så får man faktiskt göra som man vill. Och inte ska man behöva anklagas för att se husdjuren som slit och slängprylar..

Och katterna kan faktiskt få det bra, kanske även bättre t.o.m. i ett nytt hem!

#47 Vem här förutom du har påstått att folk tycker det är okej att omplacera avelskatter som gjort sitt? Du verkar anta att jag gör det för att jag pysslar med avel, men då ber jag dig sluta och hitta bättre motargument än att börja blanda in en helt annan fråga som ju inte har ett dugg med allergier att göra.

Men är du prompt intresserad så tycker jag det är fel att ha som standard att omplacera en katt efter att den gjort sitt i avel och faktiskt så har vi inte mycket av den mentaliteten i Sverige. Det är betydligt vanligare i tex. USA.

#48  Det är ingen som har skrivit att det är okej att omplacera avelskatter.. Jag skrev att många uppfödare gör det, och att det inte protesteras mot det. Inte vad jag sett iaf?

Och det är absolut inte riktat mot dig, det finns många uppfödare därute som haft annonser om omplacering. Så du behöver inte ta åt dig.. det var ett allmänt uttalande.

Jag jämför bara vad som tycks vara okej och inte. Att omplacera för avelns skull eller för allergiers skull.. gör man det senare så verkar man ju vara en hemsk människa enligt en del.

Och jag är absolut inte prompt intresserad av din åsikt av omplacering av avelskatter, men visst händer det ofta i Sverige..

#48 Ditt sätt att uttrycka dig på tyder ju på at du anser att jag tycker det är okej eftersom jag inte klagar på det. MEn helt ärligt så har jag inte heller stött på fenomenet hos någon svensk uppfödare än. De jag vet som har omplacerat har gjort det pga. osämja i kattflocken, vilket jag inte tycker är konstigt eller fel. Har som sagt aldrig stött på någon som omplacerat för avelns skull. Du och jag måste verkligen röra oss i totalt olika kattkretsar.

Nej nej.. det är inte dig jag menar, det är allmänheten?! Du tar åt dig alldeles för mycket..

Klart att det blir osämja med för många katter, men sedan införskaffas det ännu en för avelns skull och så fortsätter det..

Skaffar man inte fler katter för aveln efter omplaceringarna så är det okej, men oftast så kommer det in fler katter, antingen genom köp eller genom egna kullar..

Ja, och tur är väl det att vi rör oss i olika kretsar!

#51 Nej jag tog inte åt mig, jag beskrev bara hur jag uppfattade ditt sätt att skriva.

Kanske dags att byta krets då, eftersom du verkar ha hamnat i "rötträsket"? ;)

Inget fel på min krets, detta med omplaceringarna är sådant som jag läser i annonser och olika forum. Så det är inte bekanta..

Och visst uppfattas det olika hur vi skriver, men det är ju upp till var och en hur man tolkar meningarna. Ibland får man läsa det skrivna några gånger till..

Det tråkigaste är väl iaf när folk är spydiga och besserwissers, sådant kan också uppfattas i inlägg, men kanske inte heller menas så, men det är en helt annan fråga!

Nu säger jag God Natt iaf!

#53 Okej, konstigt, för jag trodde vi fanns på ungefär samma forum och jag har aldrig vad jag kan minnas stött på fenomenet att avelskatter byts ut pga. platsbrist. Visa mig gärna vart!

Mainebusters, då måste jag ändå få ställa denna fråga: Då är du alltså ingen direkt djur/kattmänniska? Om så är fallet så förstår jag dej, för isf kan du ändå ha ett bra liv, du kommer inte att sakna dina djur särskilt mkt.

Men om vi ska se till mej tex, så är en sån sak omöjlig. Inte bara för att jag älskar MINA katter, utan även därför att jag är en genuin djurmänniska, sedan "fosterstadiet" typ! Jag skulle aldrig kunna tänka mej att ge upp mitt största intresse, lika lite som en människa som lever för tex. idrott ska tvingas sluta med det bara för ngn annans skull.

Djur är dessutom levande varelser, som DU har åtagit dej, och dom överger man inte!

#54  Det står väl inte direkt: nu ska denne flytta pga av otrivsel, inom några månader köper jag in en ny avelshona…? Men visst kommer det in nya katter efter omplaceringar.. Men oftast så sker ju inte omplaceringar just pga nytillskott!

#55  Nehej, då är jag väl ingen djurmänniska om jag sätter familjen först. Självklart ska ingen behöva ge upp sitt intresse, men handlar det om hälsan så kan det bli så. Tror inte att det finns allergier mot sportintressen, men i denna värld vet man ju inte…=) 

Och fortfarande handlar det inte om tvång, utan hur man prioriterar, och det är tack och lov upp till var och en!

Jo, jag kan tänka mig att omplacera för min familjs skull! Då får du tycka att jag är en hemsk människa. Du dömer mig för den skull, jag dömer inte dig för att du inte skulle sätta familjen först.

Jag är ju jätteallergisk själv, så jag kanske ska omplacera för mig egen skull då

Nej, skulle allergi slå till så att alla andra idéer var uttömda och omplacering var det enda som återstog, så skulle de bara flytta om mitt barn vart allergisk.

En sambo kan man alltid bli särbo med om man redan lever ihop. Skulle min son bli allergisk idag, så skulle jag omplacera, för idag är han så liten endå, att jag inte vill medicinera och utsätta honom för det.

Skulle det hända när han blir äldre, tex runt 15 år, då skulle jag kunna överväga medicinering om han vill det själv, men då är han så gammal att han kan förstå vad medicinering innebär.

#57  Ja är man jätte allergisk och mår dåligt även med mediciner så kan det faktiskt vara en tanke..

Jag fick astma när jag var 18 år, då hade jag haft katter hela min barndom, huskatter. Hade stora utslag efter allergitest mot katter bl.a. Men med dessa katter jag har nu, så går det toppen! Och skulle min dotter må dåligt, då blev det omplacering, hon är nu 16 år. Jag skulle aldrig kunna be/kräva att hon skulle medicinera dygnet runt för allergin. Ville hon själv, och det skulle fungera med allergitabletter är det ok, men skulle hon ha besvär trots det, ja, då finns nog bara en utväg..

Skulle min sambo sedan 24 år bli allergisk, och mediciner inte hjälpte, så skulle han faktiskt få bo kvar..

Men jag tycker inte att man ska försöka döma eller ge andra dåligt samvete för de val man skulle göra och står för!

alergier o barn e ju alltid knepigt men det mestta går det med om man vill, om inte barnen är jättelitet,

har en väninna med två katter, när hennes som var ca 9 så fick han diagnos kattalergiker, sådär så det kliar satan o blir utsslag, Men pojken sa själv att katterna ska ju inte behöva flytta för att jag inte tål dem,

 så de har löst det så att katterna bara har tillgång till halva bostaden, de får inte vara i hans rum, och när han är hemma så är katterna i ett speciellt rum som är inrett extra för katterna, med skola o sova o kompisar så är det ändå inte så mycket han är hemma . och katterna har det bra o trivs i sitt kattrum, det ser man för de går in där även om alla andra dörrar är öppna, plus att han äter medicin då, här valde pojken detta själv, tycker det var en helt ok lösnng,.

Jag tror nog att var och en gör det som passar bäst för en själv i den situationen. Tror det kan vara svårt att veta idag vad jag skulle göra om 5-10 år OM situationen skulle uppstå.

Kanske ska man diskutera vad som är en okej anledning att omplacera?

Om man är allergisk så ska man medicinera? Men man kan ju råka ut för så mycket annat som gör att man inte kan ha djuren kvar. Skulle jag hamna i rullstol tex, då måste jag hitta en assistent som kan göra rent i lådor, bada dem, hålla dem i trim etc. Jag vet inte hur reglerna är där, men en assistent är ju till för att ta hand om mig, inte mina hobbysar.

#59 Innan jag utvecklade astman hade jag lindrigare allergi, jag sa också att jag inte ville att katterna skulle flytta.. nu önskar jag faktiskt att de hade omplacerats, att få astma är inte kul. Man vet ju inte, det kanske inte hade gått så långt om katterna fått flytta?

Och om min nioåring mådde dåligt även med mediciner, så skulle jag omplacera. Vill inte att denne ska få lungsjukdomar och medicinera resten av livet. Det är ju ändå jag som förälder som har ansvaret..

Det är bra om det fungerar för många att ha katterna enbart i vissa rum, men här är de familjemedlemmar och får vara med överallt. Och katthår är väldigt svårt att undvika. Det finns tamejsjutton överallt.. =)

Det här är en väldigt intressant fråga faktiskt, och jag tycker att alla svar också är intressanta!

#60  Ja, det är ett bra förslag! Vad tycker folk är en bra anledning för omplacering?

Vad jag har hört så är det inte assistenters skyldighet att ta hand om husdjuren.

Bra anledningar för omplacering, mina åsikter: Hälsan, vilket är bl.a. allergi och funktionshinder. Kattens välmående, mår den inte bra där den bor så är det väl bra med omplacering. Om denne kom in sist i huset. Inte om den var först och sedan inte kan lika sig med den sistkommande.

#61 i detta fallet så mår pojken bra med denna lösning, men så har de 6 rum o kök med o två katter,

Finns typ en ny tråd om det. Alltså anledningar att omplacera.

#56. Barn är en helt annan sak! Även dom har DU åtagit dej, dom är beroende av dej (åtminstone medan dom är små) och det är upp till DEJ att se till att dom har ett bra liv! Men mina egna barn känner jag såpass väl att jag vet hur dom skulle resonera! Nu är dom visserligen vuxna båda två, och inte allergiska, men jag vet att OM dom varit ellr blivi allergiska medan de var små och bodde hemma, ja då hade dom SJÄLVA krävt att få medicinera för att kunna behålla sina älskade katter! Dom är nämligen lika genuina kattmänniskor dom också, både flickan och pojken. Dom har sedan barnsben haft varsin "egen" katt härhemma som dom stod i valet o kvalet om dom skulle ta med eller lämna kvar när dom flyttade hemifrån. Dom bestämde sej för det sistnämnda, för katternas skull, så att dom inte skulle behöva lämna sin "flock" härhemma hos mej, där dom trivs så bra!

Men jag måste få berätta om en episod som hände när min dotter var 10-11 år ungefär… Hon hade en kompis som också hade katter o andra djur hemma, och denna flicka råkade ut för en sådan här sak som diskuteras i tråden, nämligen att hennes mamma hittat en ny karl, jag minns inte om han var allergisk, eller bara inte gillade katter, men hursomhelst skulle djuren därifrån just pga. denna karl. Min dotter tyckte jättesynd om sin kompis, grät och frågade mej: Mamma, sådär skulle väl aldrig DU göra, säj…? Hon var livrädd just för att jag var ju också ensamstående, och risken kanske fanns att det skulle komma en "sån där" karl hit också… Jag lovade och garanterade båda mina barn att något sådant aldrig öht skulle existera i mitt huvud, och dom blev lugna!

Men den andra mamman, vars barn bönade och bad förr sina djur, svek alltså gladeligen både sina djur och sina barn bara för en karls skull, och det var djävligt lågt gjort!

#65  Du skrev: inte för någon annans skull.. det inbegriper ALLA..

Bara för en karls skull.. är du singel? Det låter som karlar är det värsta som finns..

Och nu kan det ju ha funnits skäl som hon tyckte var tillräckliga, och det är ju hennes problem, skulle aldrig drömma om att beskylla eller fördöma henne.

Dessutom anser JAG, att om barn mår dåligt av allergi och medicinering, så är det förälderns skyldighet att se till att barnen mår bra och då kan en omplacering vara nödvändig..

#66, för tillfället är jag singel, ja, vad nu det har med saken att göra… Men jag har haft förhållanden, men det har varit med män som respekterar mitt kattintresse, och min exman tom ÄLSKAR katterna! Att förhållandena spruckit har på intet sätt haft med katterna att göra! Nej, karlhatare är jag inte, men jag är heller inte beroende av dom!

Och nej, jag tycker inte att man gör barnen såpass illa så att man tar ifrån dem deras djur bara för en sådan sak! Jag anser (som nån annan skrev här) att en partner är en vuxen person som kan klara sej/leva själv antingen i ett särboförhållande, eller helt utan mej om du så vill, därför blir det han/hon som får stryka på foten i en sån här sak.

Och varför må dåligt av allergimedicin? Jag vet massor, både barn o vuxna, som medicinerar mot allergi och mår fina fisken! Det är även viktigt att må bra mentalt, både för barn o vuxna, och det är många som inte gör det om dom tvingas göra sej av med djuren!!

Och att jag skrev alla….. Om vi nu säjer att jag haft allergiska barn… då hade man försökt med de medicineringar som går. Hade det funkat hade allt varit frid o fröjd. Hade det INTE funkat… ja, då hade man till sist då fått omplacera, till både barnens och min stora sorg. Men det gäller alltså mina barn, som JAG satt till världen, och vars skyldighet det är att ta hand om. MEN därifrån är det ett sjumilasteg till att jag gjort mej av med katterna för en vuxen person som klarar sej lika bra ändå. Och med det få göra ett bokslut med hela mitt liv, mina intressen, ja, allt! Bara för en karl?? Oh, No!!!

#67  Självklart mår inte alla dåligt trots allergimediciner, men det finns tillfällen då de faktiskt inte räcker. Och att utsätta barn för allergener om de trots medicinering mår dåligt, är ju inte så bra.

Jag vet folk som har katt men har allergi trots medicin.. men det är vuxna personer som gör sitt eget val.

Men det är ju det jag pratar om, mår folk inte bra trots medicin, så är omplacering en sista omväg.

Vad jag förstår så visste du ju inte om denna mamma gjorde sig av med katterna för hälsans eller karlns skull, men det är också hennes ensak.