För länge sedan
Hejsan! tittade bara in lite här på kif och började läsa i en tråd som hade rubriken "jäkla kattägare"
anledningen till att jag skriver nu är för att jag läste i den tråden att många blev förbannade på folk som tar in andras katter. Just exakt det har jag gjort en gång… men jag kännde att jag gjorde en god gärning mot katten.
såhär gick det till.
det var en vinter för några år sedan. Det var mycket kallt ute, ca -15, vilket är ovanligt här nere i södra skåne. Jag skulle gå till skolan. jag öppnade ytterdörren för att gå ut, och då såg jag en katt väldigt snabbt smita in. Jag hoppade till och blev rädd eftersom jag inte var berädd på det. katten blev rädd av min reaktion och sprang in bakom tvättmaskinen. Eftersom jag hade bråttom till skolan så försökte jag snabbt locka fram katten för att släppa ut den igen. när jag fick fram den så syntes det på den att det var en kattunge/ungkatt.
Den var svart med vit teckning, ganska mager och den frös väldigt mycket. jag kunde se och känna att den inte hade någon vinterpäls. trots att jag tyckte så oerhört synd om katten så var jag tvungen att släppa ut den igen för min mamma är väldigt allergisk mot katter. men jag öppnade uterummsdörren på glänt och la några filtar i en korg ifall den ville ha värme.
när jag kom hem efter skolan så syntes inte katten till alls. inte dagen därpå heller. inte fören en dag senare (lördag) fick jag syn på katten igen. samma sak hände. jag skulle öppna dörren och katten sprang in!
Den var väldigt tillgiven. det märktes att den hade haft en ägare tidigare. när jag strök pälsen så kunde jag se att små små lopper. inte många, men ändå några.
Jag gav katten en liten skål av min hunds hundfoder, för det var det ända jag hade tillgängligt just då. Jag bad pappa kolla på katten och han tyckte också det var synd om den. Men tyckte jag skulle kanske prova att "knacka dörr" för att se om han inte bara råkat smita ut.
sagt och gjort. jag gick runt vårt kvarter och några andra runtomkring. men det var ingen som saknade en katt. Pappa gav ut ett meddelande i en lokal radio. men ingen hörde av sig… ingen ville kännas vid katten.
såklart kunde jag inte ignorera katten utan fortsatte att mata och ge vatten till den. avmaskade och "avloppade" den. tog även honom till veterinären för att se om det fanns något chipp. men inget sånt fanns.
dagarna gick och veckorna med, men ingen hörde av sig.
tillslut blev det "vår katt" likosm. han fick ett namn och en sovplats ute i uterummet.
det roliga var att, på kvällarna när jag skulle lägga mig och jag drog ner rullgardinen så blev det som en singnal till Vanilj som jag döpte honom till. Jag drog i gardinen och det hörde han. han hoppade upp på fönsterbläcket och jag öppnade fönstret för honom så han kunde komma in och sova hos mig under natten. för att sen bli utsläppt på morgonen igen.
jag förbjöd mamma att komma in på mitt rum. hon förstod inte varför. men det var ju för att hon inte skulle känna av sin allergi och därmed få vetskapen av att jag hade vanilj inne.
efter någon månads tid när det började bli vår så brukar vi alltid ha dörren öppen så att vår hund kan gå in och ut som han vill (han håller sig i trädgården) och då såklart så smet canilj in också. vilket inte uppskattades av mamma.
tillslut fick vi besluta oss om att göra oss av med honom. vi kunde inte ha det så att mamma alltid var sårig i halsen och att vår hund inte kunde vara ute när han ville. först då ångrade jag mig att jag tog hand om vanilj från början. det var det sorgligaste jag varit med om i hela mitt liv. jag grät i mängder! jag hade fäst mig så vid honom! jag älskade honom och han mig.
Att sälja honom till någon som jag inte visste vem det var kunde jag bara inte. så vi ringde min farmor och farfar och dom kunde ta hand om honom som tur var!
så kom dagen då vi hade bestämt att vanilj skulle flytta ifrån oss. jag höll honom i famnen och kramade honom hårt hela resan påväg till farmor och farfar. efter den långa resan så var vi framme vid gården. vi gick in jag satte ner honom. jag kunde inte sluta gråta. när vi skulle köra därifrån så tittade jag ut genom bakrutan och såg farmor stå på gården med vanilj i famnen med hans tass i sin hand och vinkade med tassen. jag fick en klump i magen…
men livet gick vidare. det var ju trots allt "bara en katt" enligt mina kompisar då.
fortfarande kan jag sakna honom väldigt mycket.
kan ju meddela att han tyvärr dog bara några få veckor efter jag lämnat honom. hur han dog. jo han blev påkörd av en traktor. men han lyckades para sig en gång. och alla de katterna lever idag!
ojsan blev visst liiiite långt! men ville bara berätta för han betydde så otroligt mycket för mig. så bara för man tar in en tillsynes "annans katt" betyder inte det att man gör fel?
Medarbetare på Hundar.ifokus
vilken fin berättelse..=) jag har oxå tagit hand om någon annans katt.. min äldsta katt Puma kom till mig när jag bara bott i denna byn i ca 3 veckor..hon var liten o mager o följde efter mina kompisar..de kallade in mig o visade mig henne o jag tog upp henne o hon la sig i min famn.. det var jätte kallt ute o jag kunde bara inte släppa ut henne fastän jag inte ville ha katt just då.. hade aldrig haft katt innan.. jag lånade ihop grejor den kvällen o nu 6 år senare så bor hon med 2 hanar oxå o jag kan inte tänka mig att inte ha katt.
så jag tycker inte heller det e fel att öppna sitt hjärta o sitt hem för katter som far illa..
jag har också tagit in en kattunge en gång. en liten mager stackare som satt sig på vår altan i ett par dagar. tillslut tog jag in honom och satte honom i badrummet där han fick mat och vatten och transportbox att sova i. sedan gick jag ut och knackade dörr. efter flera försökm fick jag nys om att det satt lappar en liten bit bort på kiosken om en bortsprungen kattunge. jag gick dit och ringde numret. en mycket tacksam man svarade att det säkert var deras kisse som vi hittat. han var bara runt 18veckor gammal och hade varit borta i 2 veckor! de hade släppt ut honom på morgonen, och antagligen hade han följt barnen till skolan och sedan inte hittat hem. efter det hade han gått ca 2 km, över en hårt trafikerad väg tills han kom till oss och fick komma in. mannen som hämtade den lille var djupt tacksam och gav oss blomma och choklad för att vi faktiskt brytt oss om att ta in katten. han har promenerat runt två veckor i ett tätbebyggt område, och först två veckor senare, 2 km längre bort bryr sig någon om att ta in den magra stackaren.
![[cancan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vi har tagit hand om många katter genom åren.. Mina föräldrar bor på en gård.. Och väldigt många höstar är det folk som kör o dumpar katter hos oss…
Ett år hörde jag ett jamande.. Kunde inte riktigt lokalisera vart ljudet kom ifrån, men till slut hittade jag katten.. Någon hade lagt den i en kartong o satt i vår häck.. Tur är att vi har ett stort stall så vi kunnat ta hand om alla katter med mat och varm sovplats för dom.
Förstår mig inte på dom som skaffar sommarkatt, sen bara dumpar dom till höger o vänster på hösten.. Vissa folk borde inte få ha djur!
Vi har också tagit hand om en katt. Hon var sommarkatt som hade blivit dumpad. Vi hittade henne när hon försökte smita in i idrottshallen där jag och lillebror skulle träna. Det var jättekallt ute men tränarna var ju så illa tvugna att kasta ut henne varje gång hon lyckades smita in. Vi hörde från några barn som bodde i närheten att katten hade bosatt sig under boden på deras skola. Mamma hade inte hjärta att lämna henne där, om ingen tog hand om henne skulle hon inte överleva vintern. Så vi tog med henne hem, så att vi kunde se till att hon fick ett annat hem. När vi väl hittat en familj som var beredda att ta henne hade vi barn redan förälskat oss och min storebror grät blodstårar tills mamma och pappa gick med på att behålla henne.
Hon var en väldigt speciell katt. Hon hade lärt sig många små knep under sin höst utomhus och hon verkade inte riktigt fatta att vi tänkte fortsätta mata henne för alltid. Hon stal mat från diskbänken, som egentligen satt för högt för att hon skulle kunna hoppa upp men hon drog ut lådorna och klättrade, hon stal även pålägg direkt från min pappas macka när han skulle äta. Hon var väldigt begåvad, snart förstod hon hur hon skulle få sig lite extra mat och gjorde en vana av att sitta i köket varje fredag när mamma gjorde mat så att hon kunde få sig en bit rå köttfärs. Hon lärde sig också att öppna vår stora, tunga ytterdörr genom att hoppa upp på handtaget och var dörren inte låst hände det att man hittade den öppen efter att Missan hade gått in/ut. Hon hade dessutom en egenhet när hon skulle sova. Hon kröp ner under täcket och lade sig raklång längs till benen på en. Det var otroligt mysigt och hon var en väldigt älskad katt, något hon fortfarande är men tyvärr inte hos oss. Efter att hon fått kattungar (vi lyckades inte hålla henne inne när hon började löpa och eftersom vi inte visste hur gammal hon var hade vi inte någon koll på att vi redan borde ha kastrerat henne) kunde vi inte behålla henne. Vår andra katt var inte så glad i Missan över huvud taget men när hon fick kattungar flyttade han nästan ut. Men förutom honom hade vi två andra katter i radhuset där vi bor och flera i området runtomkring. Missan lyckades inte skaffa något revir och sprang in hos grannen och kissade. Vilket var helt oacceptabelt eftersom deras dotter var allergisk så hon kunde ju inte springa runt där. Vi fick göra oss av med henne. Vi hittade vänner till bekanta som ville ha en ny katt nu när deras började bli gammal och där bor Missan än (fast nu är hon kastrerad, något vi gjorde när kattungarna flyttat) Hennes nya familj älskar henne och kan inte tänka sig ett liv utan henne, deras egna ord. Kattungarna hittade hem allihop, en dog i sitt nya hem men de övriga lever och mår bra, de har också "ärvt" några av mammas egenheter och är väldigt uppskattade i sina hem. Vår andra kisse kom hem igen och levde ett långt lyckligt liv här, han var min bästa vän och tyvärr fick jag ta beslutet att ta bort honom för ungefär ett år sedan eftersom han blev gammal och dålig.
Starta ny diskussion