-Min pappa hade en som blev 21 år

Våran är/blev 16 år. Vet ej vart han är nu  han har vart borta i några månader

Men vart tog mitt inlägg vägen?!

Hur som helst, den äldsta katt i min närhet jag vet om, blev 19 år (en perserhona). Den äldsta jag läst om blev 36-38 år! Men det här sannerligen till undantagen. Det beror lite på avel, ras och sundhet, hur gamla de blir. Men lite generaliserande så kan man väl säga, 9-17 år si så där:)

Min gubbes första katt en siames blev 18 år. Vi fick ta bort henne pga hon slutade nästan äta. Dom gör ju så när dom tycker att det är dags att gå vidare. Hon blev bara smalare och smalare.

Carola

Min pappas katt är 18 år nu…och så länge han inte lider av sin ålder får han leva.

En kompis katt är 18 el. 19.

På så många år hinner man bli ganska bra kompisar kan jag tänka mig… det måste vara jobbigt att behöva skiljas från en så nära vän när den tiden kommer… :-/

// staffan

Mm, sen har ju alla katter en personlighet, somliga saknar man absolut mer än andra. Min först britt-hona som dog i cancer för snart 4 år sedan saknar jag än (hon hade inte hunnit fylla 10 år). En fantastisk personlighet, som givit så mycket till sina avkommor och senare generationer, både i utseende och temperament.

Och även om jag tror att jag gjorde vad som var bäst för henne, så tänker jag emellanåt på om jag borde låtit henne gå igenom operationerna, för att inte tala om när det var dags att låta henne somna in - fy sjutton, det var en vidrig upplevelse både för henne och för mig, det strulade hos veterinären. Inte trevligt alls att det blev det sista som hände… Men jag hoppas hon sitter på en molntapp och äter något gott idag, när hon inte ligger och gonar sig i solen i en syrénhäck eller leker tafatt med kompisar…:)

#7

Jo det är jätte svårt. Jag själv har växt upp med både hund och katt(skaffade de samma år som ja föddes) och nu är båda borta, det blir väldigt tomt!

En av våra första katter blev 21 år, en riktig "surviver" som levde de sista åren ute i det fria då hon inte gillade att vi tog en katt till. Vi hämtade henne gång på gång, men det var inte lönt för hon gick tillbaka till en gammal ladugård direkt hon fick tillfälle.

#7 om man sörjer så är det ett bevis för att man älskat…låt inte risken för sorg hindra dig från många lyckliga år med en katt…du vill ha en och du skulle bli en bra husse

#11 Håller med dig, både kärlek och sorg är en del av livet… Men ack vad det är jobbigt när sorgen slår till… Fast det har inte hindrat mig från att skaffa djur ändå! Och alla underbara stunder man har haft med dem är ändå minnen man har kvar när livet tar slut för dem. Det blir ändock lite haltande om man skall försöka gå genom livet och slippa sorg genom att inte skaffa sig nya bekantskaper s a s:)

Ja, sorgen är hård….

men vem kan sitta på "hemmet" och säga: jag är så lycklig för jag har aldrig sörjt och älskat…sorgen är ett pris man betalar för kärlek och det är det värt även om det gör olidligt ontså vill jag inte leva utan kärlek

Kiara, absolut! Och även om det är en klyscha, så är det nog en som faktiskt stämmer, att man blir starkare på andra sidan sorgen. Man kommer trots allt igenom den värsta perioden, och även om man aldrig glömmer så är det nog ännu värre att inte tillåta sig att älska igen!

Fantastiskt vad ett kattforum kan leda till för slingrande tankestigar, eller hur?:)

En sak som jag också tycker är viktig det är att man ska tillåta sig/andra att sörja, det är nyttigt och nödvändigt (ännu ett inlägg i filosofihörnan)

Ja håller med, det är ett nödvändigt ont att ta sig igenom. Och det är så väldigt viktigt att man låter någon sörja i sin egen takt. Och speciellt när det gäller husdjur, att man som ev icke djurvän raljerar över sorgen hos någon som förlorat ett älskat husdjur…

Det hade jag en chef som gjorde en gång (när jag tagit bort kissen i #8), häpnadsväckande hur korkade och okänsliga människor kan vara…

Det att jämföra med hur det var på en annan arbetsplats, när jag förlorat en efter en i en kattkull och den sista vid 14 dagars ålder, stel som en pinne hittade jag det lilla ynket i bolådan… Hemskt hemskt hemskt var det. Klarade inte av att gå till jobbet den dagen och då ringde både min chef och personalchefen och var hur gulliga och medkännande som helst, och berättade om sin erfarenhet av sorg efter husdjur… Så väldigt rätt och rart m a o:)

"11 Kirara! Väldigt tänkvärda ord.

Jag vet flera som inte orkar köpa fler husdjur utan sitter där i sin ensamhet. För dom orkar inte ta farväl när det är dags. Dom tänker inte på att ett nytt djur förgyllar vardagen länge. Man kan tänka på sitt gamla döda djur med sorg men man har ett nytt att ta till sig. Jag sörjer just nu väldigt mycket min schäfer som gick bort i april i år. Jag har mist så många djur men just henne är väldigt speciellt med. Jag vet att jag kommer att skaffa mig en schäfer igen. Skulle aldrig kunna vara utan djur överhuvudtaget.

Carola