Katter och barn
Jag är gravid och våran bebis är beräknad att komma den 13 april, när vi berättade för min sambos mamma att vi skulle få barn var den första reaktionen från farmor att man inte skulle berätta så tidigt för man kan få missfall och att någon utav katterna kommer döda bebisen genom att klösa sönder halspulsådern.. Jag blev bara så chockad av att hon en sa en sån sak så jag sa bara att det inte finns en chans att dom skulle göra det, min sambo blev lite konstig och jag sa när vi kom hem att det bara är myt att katter skulle hålla på och döda barn och att det var det dummaste jag hade hört.
Hans mamma är lite speciell och än idag så verkar ingen av hans familj speciellt glad över att vi ska få barn och hon tycker nog fortfarande att vi ska "göra oss av" med katterna (hon anser också att hon har rätt bara för att hon är äldre än oss), hans moster såg ut att döda mig när hon frågade vad vi skulle göra med katterna när bebisen kommer och jag orkade inte ta en diskussion då så jag sa bara "Ingenting, dom kommer älska bebisen!".
Jag diskuterar ofta med min storebror som tycker att jag är dum i huvudet som har kvar katterna för man ska inte ha djur och barn, min sambo är orolig för att bebisen kanske är allergisk eftersom han var allergisk mot katter förut och jag försöker förklara att det inte behöver bli så och att riskerna för det minskar när jag ammar och att det egentligen är bättre att växa upp med djur (lyssnar han på mig? Nej).
Jag känner att jag är otroligt less på folk som tror att mina goa grabbar ska döda mitt barn enbart för att dom är katter, vad är det för fel på människor?
Nästa gång någon säger något om mina katter kommer jag att flippa ur för dom har ingen rätt alls att diskutera om att vi ska avliva eler sälja våra katter enbart för att vi ska få barn.
Ett litet människobarn klarar sej bättre från allergier med djur i huset.
Slå dövörat till när diskutionen kommer upp. Katterna är även dina barn, som du värnar om. Detta med halspulsådern är bara en myt.
Att ha katter å en liten bebis är inga problem, det man kan tänka på är väl att bebisen inte ska ha katterna i sängen enbart för att katter älskar bebis lukten och vill ligga väldigt nära dem eller på den lille i en trång bebissäng,
När bebisen blir lite större och vill gripa efter saker går katterna på ett betryggande avstånd.
Jag är också gravid och inte ett dugg orolig för katterna - jag är helt säker på att de kommer tycka att det är ganska roligt, och vara försiktiga med den lilla. Möjligen kommer en av dem känna sig lite undanskuffad, men det får vi försöka hantera.
Nej då ! katter gör absoulut inte så !! jag fick min första katt när jag var 7 eller nåt och det gick fint ! sen fick jag ett suskon och dom bryr sej nästan inte men man får inte glömma bort kattan fr då är det lätt att den kan bli avundsjuk ! Så klappa och gosa som vanligt så att den inte känner sig utanför ! nu kanske du tycker att det är konstigt att en 13 årninga svarar på detta men i mitt " korta " liv så har jag haft mer än 10 katter på en gång ! så jag vet vad jag paratar om :) och det var så när jag fick min hund så sa mamma till mej att jag inte fick glömma bort katterna ! Men nej ! det finns ingen risk att katten gör så utan anledning ! min lille bror brukar "klappa" en katt och så kan man inte kalla det för klappa utan han snarare bankar på den haha ….. men då säger ju katten till och kanske slår till han med tassen men absoulut inget annat :) så var bara lugn för något sånt kommer inte att inträffa :)
och en sak till ! jag är uppvuxen med djur och ju mer bebisen är med katterna ju mer chans är det att den inte blir alergisk ! mmen då märker ni ju det :) för det är tekniska bevisat att ett barn som bor i ett hem utan någon smuts har större risk att bli alergisk än de barn som till exempel har djur runt om kring sej :)
#0 du har rätt i allt du skrivit, så lyssna inte på släktingarna som tjatar. jag fick oxå höra alla dessa myter när jag var gravid, det där med halspulsådern gick jag dessvärre på vilket resulterade i att jag fick sova på soffan hoss katterna de första veckorna innan jag insåg att det är nog skitsnack för jag har då aldrig hört ett konkret fall.. att jag sov på soffan var för kissarna inte tolererade att bli utestängda från mig på nätterna och dottern var i sovrummet. ang alergi så behöver man ju inte ta ut det i förskott, tror att det är större risk att utveckla alergi om man inte tillåts träffa djur när man är liten. händer det så tar man det då,
Sajtvärd på kattpolisen i fokus.
Allt som inte kan lagas med silvertejp är sönder på riktigt.
#4 Du har tydligen också tagit del av de senaste vetenskapliga rönen. Jag har läst flera artiklar om just det och tycker att det verkar helt logiskt. Det finns många fördelar med att små barn får växa upp med djur, särskilt så fina djur som katter. Så känner jag också som har haft den förmånen. Man lär sig t ex respektera och ta hand om djur. Jag minns dessutom att katter uppträdde som beskyddare och var särskilt försiktiga med bebisar.
De där med att katter dödar barn på olika är bara myt. Så att min mening är att du ska ha kvar dina katter när du får barn.
Varför skulle du göra dig av med en familjemedlem bara för att du får barn? Och om det nu skulle visa sig att din bäbis är allergisk mot katter så får ni ta upp den frågan då, varför ta upp sånt i förväg?
Jag tror även att om ditt barn växer upp med djur så lär sig h*n att respektera och acceptera andra varelser bättre/lättare.
Har mycket tankar och funderingar som jag ventilerar här på denna sida http://nouw.com/snabela
bara du ger tusan i kattlådan kommer ditt lilla barn få en underbar uppväxt med världens underbaraste djur :)
Jag har växt upp med katt och vet att dom är verkligen ens bästa vän, djur överhuvudtaget tycker jag är bra att ha runt sig under uppväxten. När bebisen har kommit så är det första vi kommer göra när vi kommer hem från BB är att låta katterna få nosa på bebisen och veta att det våran familj har blivit större, ska se till att dom inte tror att jag inte bryr mig om dom längre, jag är inte det insta orolig över att dom skulle göra illa bebisen och tycker att det är helt befängt att folk säger så till andra. Tänk dom som tror att katter verkligen skulle göra så och gör sig av med katten bara för att folk är så tröga och säger så, jag menar vi är ju inte dom första i världen som ska få barn och ha katt.
Och så som jag har tänkt är att om h*n är allergisk så tar vi det då för jag tänker inte måla fan på väggen innan man vet något, min sambo är rädd för att bebisen är allergisk och kommer kvävas till döds av en reaktion. Jösses säger jag bara det är väl för tusan bara att tänka positivt och inte tro det värsta!
Nej jag har bestämt att vårat barn inte kommer bli allergisk för den ärver mina supergener och ammningen gör sitt och katterna kommer älska att få sova med barnet när den har blivit äldre, dom kommer säkert överge mig och gosa med lillmatte/husse istället :)
#9 det är bra att du tänker possetivt.
Jag fick min första katt när jag var fyra och honom lärde jag mig så otroligt mycket av.
Har många kompisar som har både katt och bäbis.
Lycka till med allt :)
Det är absolut inte sant!
Jag skaffade min katt som nu är åtta månader när jag väntade min son. Han är nu tre månader och INGENTING alls har hänt. Hon är inte så intresserad av honom. Såhär gjorde jag när vi kom hem från sjukhuset:
(Vi låg på sjukhuset ett par dagar p.g.a att jag hade tidig vattenavgång och då vill de att man stannar ett par dagar för att kolla så att inte bebisen smittats av en infektion)
1. Min sambo tog hem en filt och la i hennes mysbur som Nicolas (min son) hade sovit med efter att han föddes, så att hon fick lukta på den nya spännande lukten.
2. Det första jag gjorde när jag kom hem var att jag satte mig ner på golvet och klappade på henne samtidigt som jag höll i Nico så att hon kunde lukta på honom.
3. Jag markerade extremt tydligt att det var off limits att gosa på honom när han låg i vagnen/vaggan. Om han låg på en filt på golvet var det självklart ok att gå och lägga sig på samma filt, dock brevid honom. Och eftersom hon var kattunge fortfarande fick jag lära henne att inte busa med alla händer och fötter som viftade där på golvet :) Det gick bra de få gånger jag fick säga till henne för det, för hon använde inga klor eller tänder.
Idag så nosar hon på honom ibland när han ligger på golvet och jollrar, eller stryker sig mot hans fot. Förutom det så ägnar hon honom inte så mycket uppmärksamhet, han är ju rätt så ointressant. Jag har bara verkligen sett till att ta varje invit från henne till gos och mys eller lek för att hon ska känna att jag fortfarande är "hennes mamma också".
Det kommer säkert gå bra, det tror jag! Och det där om allergin: Ditt barn kommer snabbt anpassa sig till den miljö det lever i, och det brukar inte vara så vanligt att barn blir allergiska om de växer upp tillsammans med djur. Visst finns risken men den är rätt så liten.
Ta hand om dig, dina katter och magen nu!
kram
säger som alla andra ang barn o katter. Kan oxå säga så här, att har man barn o katt så blir det en kärlek ofta mellan dessa :) Jag har ju själv katter o barn mina barn har alltid haft katter sen dom är små och himmel vad underhållande det har varit att ha en kisse :) alltid gör dom barnen glada bara genom att gå,leka osv. Sen lär sig barn oxå att uppskatta djur o vara rädda om dom. Jag har en släkting vars barn inte växt upp med katt o gud så hårdhänta dom har varit, o lite påflygna mot kissarna med så ofta får jag "gömma" katterna för slippa dom plågande händerna. Mina katter är ju vana att vara snälla även om dom inte har vart med från början (omplaserade) så lär dom sig att barn=bra :) Sen detta med allergi jag levde i lägenhet (ensamstående mamma) med 3 katter min son fick pälsallergi som 2 åring läkaren sa gör dig av med katterna sakt o gjort gjorde ja det. Då vart min son superallegisk mot alla katter :S isl för att han innan tålt dom bra frisk o kry till inte kunna gå hem till någon som har djur. När vi sen flytta till hus så skaffa vi katt på prov denna kisse skulle igentligen blivit stallkatt men efter 3 tim så tog vi in henne :D inga problem alls sen har det rullat på nu mera tål sonen alla katter o endel hundar. Kan även vistas med hästar,kaniner men inte i flera timmar. Detta växer han ifrån mer å mer som så många andra gör. Lycka till o grattis till gravideteten :)
Ofta brukar det inta vara ett problem, men det händer. Vi hade en katt då jag föddes. Den la sig över mitt ansikte så jag höll på att kvävas. Katten lämnades till morfar på landet.
Ja faktiskt är inte jag så orolig alls över att ha katt och barn utan jag blir mest irriterad på folk runt om som tror att dom har rätt att säga åt mig att det inte går att ha så, det är lite extra jobbigt när jag har en sambo som inte säger åt hans familj som håller på utan säger bara "Sluta nu, det är ingen idé".
Jag längtar så mycket tills bebisen kommer och får se hur katterna reagerar på h*n och jag tror att dom kommer vara nyfikna i början men tappar intresset rätt fort!
Jag tycker också att det är bra för barn att växa upp med djur, jag har gjort det och har väldigt svårt att tänka mig ett liv utan katt.
En sak jag har märkt sen jag blev gravid är att alla helt plötsligt ska ha en åskikt om en och det mesta kan jag bara le och nicka åt men när det kommer till mina katter ska dom ge fan i det, dom är mina bebisar dom med och jag skulle aldrig vilja vara utan dom!
Var bara försiktig med Toxoplasmos. Låt mannen tömma kattlådan medans du är gravid.
Hatar cancer och älskar vårlökar.
jag tycker du ska behålla katten/katterna, vi har 2 barn 1 på 2½ år och en på 4½ månad och köpta en 5 månaders kattunge för en vecka sedan. Min stora kille tycker det är jätte kul att ha katt igen, han bär på honom och säger att det är hans katt och att jag köpt honom åt honom, och kissen ligger gärna bredvid honom när sonen ska sova och kurrar så högt o bara myser, lilla tjejen är han inte alls intresserad av utan håller sig lite på avstånd, är ju lite läskigt med nått som ligger på golvet och sprattlar o jollrar. Ingen av dom har fått några allergier eller blivit biten eller riven. Vi har haft katter innan sonen föddes oxå och han va inget avundsjuk han heller. Så jag tycker du behåller dina katter =)
Jag har inte haft en tanke på att inte behålla katterna så det är inte det som är problemet, längtar tills bebis kommer så hela familjen får mysa :)
Sen med Toxoplasmos är inte det vanligt alls här i Sverige så jag oroar mig inte över det och kan rensa kattlådan eftersom jag tvättar händerna direkt efteråt, dom är trots allt innekatter.
Vill bara säga att jag håller med alla föregående om att du ska stå på dig! Katterna kommer inte att skada ditt barn och det är hälsosamt för barn att växa upp med djur i familjen. Personligen så tror jag också att det är mindre risk att bebisen utvecklar allergi om den får umgås med katter från första stund!
En kompis till mig "adopterade" en vuxen katt under tiden som hon var gravid med deras första barn. De ville nämligen att det skulle finnas katt i familjen redan då bebisen föddes!
Lycka till!!
Starta ny diskussion