Vi avlivade båda våra hundar i början på oktober.Det är tungt men samtidigt skönt för nu vet jag att de inte lider.

Ja det är så man känner. Samtidigt som det känns förfärligt så känner man en lättnad över att han endå fick ett värdigt slut.

Jag grät och grät och grät. Så småningom grät jag inte lika ofta. Nu är jag mest glad för allt bra.

jag tog bort min älskade vovve nu den 11 november det är svårt men nu slipper han att lida, det är jättesvårt, hade en tik som inte blev 1 år ens förra året hon blev påkörd och somnade in direkt, för mig är det lättast att hantera minnena ifrån tiden och jag tänder ett ljus för dom varje dag, men det är mycket tomt.

Det var svårt, men något man behöver prata om. Berätta för vänner och bekanta så att de vet hur du känner och har det. Deras förståelse hjälper en hel del.

Gå igenom hundens alla saker, rengör och skänk en del till någon som behöver, så kanske han/hon blir glad. Det hjälper lite att syssla med sakerna som hörde till. Släng resten. Blir du med ny hund någon gång, vill du nog ge den egna, nya saker.

Gå igenom bilder om du har och rama in några fina och sätt upp på väggen. Släpp fram smärtan nu. Den avtar med tiden och kvar får du ljusa minnen.

Vi tog bort vår kära tik i början på sep i år.

Man har väl inte riktigt gått vidare, ibland känns det konstigt att komma hem efter en lång dag, och ingen kommer och tjuter av glädje när man kliver innanför dörren.
Vi pratade med varandra och andra vänner.

Det känns hårt, jobbigt och orättvist, men ibland blir det så.
Det är svårt att hantera det, alla gör på olika sätt.
Jag har gjort som Lill-Kisse föreslår. Jag har hängt upp bilder på väggen och tittar på dem länge ibland.

Jag har kvar alla min tiks saker.
Halsbanden hänger på en tavla och hennes urna.
Har inte haft ork att kika igenom sakerna och se om det är något man kan ge bort..

Att alltid tänka att hunden slipper lida är en bra grej.
Min tik behöver inte lida längre, och på så vis känns det bra..

Beklagar sorgen.

Vi tog bort våran älskade boxer hona efter 14 år tillsammans, växt upp tillsammans, lekt tillsammans och delat allt tillsammans!
Jag grät bara en gång, jag vet inte om det var som en chock, men på något vis känns det som hon fortfarande ska vara hemma hos pappa eller farmor när jag kommer dit. Efter mamma och pappas skiljsmässa var hon oftast hos farmor och började trivas allt mer där, så det känns som hon finns hos farmor, så när vi går ditär det jobbigt!
Prata om de, beklagar sorgen!

Mina 2 äldsta katter fick avlivas i år de var då 18 år.Honkatten kom när hon var kattunge och hennes bror kom när han var 1 år så det var många år vi tillbringade tillsammans. Jag har hjälpt hittekatter på senare år och har många katter men ingen av dom fyller ut det tomrum som finns efter gammelkatterna. Flera av de skygga honkatterna älskade den gamle hankatten och ville alltid vara nära honom utan att tränga sig på alltförmycket och det känns lite som en tröst nu att vi var flera här som älskade honom.

De avlivades inte på samma gång. När honkatten skulle avlivas visades vi in i ett rum hos veterinären. Det var dämpad belysning ett värmeljus brann och en liten blomma satt i en annan ljusstake.en blomma av plast men ändå.Det kändes tröstande. Hankatten avlivades hos en annan veterinär och då tog jag med mig ljus och blomma och frågade vetyerinären om jag fick tända ljus.

Jag grävde ner katterna i trädgården invirade i lakan och plockade blommor och slängde ner innan jag skottade igen. Jag lyssnade också på musik "gammal fäbodpsalm från dalarna" som ofta används som begravningsmusik.

Jag har planterat ett äppelträd på platsen och en rosbuske.Sen har jag skrivit och berättat på ett kattforum.Deras sammansatta namn använder jag när jag säljer på tradera och alla pengar jag får in går till nödlidande katter. Längre fram om det blir mycket äpplen kanske jag kan stå och sälja dom på torget och få ihop lite mer slantar till katter.

Jag har inga bilder framme på dom ,men jag tänker mycket på dom.När t.ex 5-åriga Ronja hoppar upp och kelar med mig tänker jag på att det var gammelkatternas förtjänst att hon är go och kelig nu.När hon kom 5 månader gammal var hon mycket skygg och de tog hand om henne.

Jag hade haft 2 katter i 11 år, de var kullsyskon. Men i februari i år så var vi tvungna att avliva den ena hannen. Han blev jättesjuk snabbt och vi hann aldrig få reda på vad det var för fel. Veterinären hade några olika troliga diagnoser och alla var fruktansvärda. Då beslutade vi att låta han somna in så fort som möjligt. Det känns fruktansvärt att ta det beslutet men det var det som var bäst för han.

Det var jättejobbigt för oss alla inklusive hans bror som gick runt och letade efter honom och inte kunde vara ensam.

Det jag gjorde var att efter några månader skaffade jag en ny kattunge för både min gamla katts och min skull. Det är bara att gå vidare men ändå tillåta sig att sakna den andra katten. I början känns det konstigt med en annan liten katt i hans ställe men man vänjer sig. Ibland händer det att jag ropar efter katterna så slinker hans namn med där. Jag hade ju ändå honom i 11 år så vanan finns ju där och jag kommer aldrig glömma honom. Efter ett tag så kommer jag nog kunna tänka på honom med enbart glädje. :o)

åh tack för alla era inlägg. Det är bra att ni delar med er av era historier.
Jag försöker sysselsätta mig mest hela tiden, så att jag har annat att tänka på. Men han finns alltid där i bakhuvudet.
Min fina lilla vovve, något utav det finaste jag hade!
Saknaden är hemsk, men jag inser att tiden läker alla sår, men jag glömmer honom aldrig!

Jag tor det e så att man behöver oxå få bearbeta en bortgång av sitt djur inte bara sina släktingar. Jag har fått tagit bort katter o vissa har tagit mig hårt dels för att dom "plötsligt" blivit sjuka o man har itne alls räknat att dom ska gå bort. (nu var det llängesen) Visst får man tacka för den tiden man har fått o alla fina minnen man har, tiden läker lindrar såren som finns men det kan ta tid. Sen tror jag på andra sidan, därmed pratar jag med dom lite (inga på hopp nu tack). Mycket fin vovve du hade och du ska veta du gav även ett värdigt liv inte bara ett värdigt slut :)  Lycka till nu :) o tur du har som har 2 katter med som kan trösta lite (för mig att det va 2 missar )

Jag har en burk gourmet som står på bokhyllan. Jag vet inte varför den hamnade just där, men jag ville ge katterna godare mat den sista tiden och köpte flera burkar gourmet .Sen kom jag på att jag måste köpa fisk för hankatten som var sist kvar älskade det.

En gourmetburk blev kvar och jag har ju katter som kan äta upp det. Men burken står kvar där den är och jag flyttar inte ens in den i ett skåp.Hankatten avlivades före midsommar,men jag kan inte förmå mig till att ta bort burken.

Saknaden kommer alltid att finnas, men livet går vidare för oss andra.Fast innerst inne har jag nog inte kommit över det än. Det behövs mer tid innan burken kan öppnas.