Jag har ännu inte behöva säga farväl till någon katt men min häst fick somna in hösten -04 och honom lät jag kremera separat. Ingen billig historia kan jag lugnt säga, men värt varenda öre….det blev heller inge träurna (förståeligt) utan en stor plast tunnasom väger närmre 30kg.

Den dagen vi har köpt oss ett eget hus ska jag köpa ett fint miniatyr träd (har sett så fint träd, ser lite ut som ett miniatyr pilträd fast med rosa små blad) och gräva ner askan vid det trädet.

Jag kunde inte ens tänka tanken att han skulle masskremeras med div andra djur

Nästa gång jag måste låta ett av mina djur somna in kommer även den bli enskillt kremerad…

Mvh CBA

Tack för att du delade med dig av din erfarenhet CBA. Jag tycker mycket om tanken med trädet…

Nej jag skulle inte heller komma på tanken med masskremering, känns tämligen respektlöst för den individen och familjemedlemmen. Jag tror inte man skall tänka på pengar ens i det sammanhanget, de förtjänar den respekten som en enskild kremering innebär.

 Att ta farväl är svårt,,,
Vi var tvungna avliva vår gamla hund 2002, hon blev 13 ½ år och vi hade haft henne sedan hon var 5 veckor gammal. Att det skulle kännas så hemskt kom som en chock för mej. Jag åkte 7 mil enkel ensam med henne för avlivning, hon var sjuk, det var dags. Jag fick henne kremerad, betalade tusen kronor extra för att dom skulle kremera endast henne och sen fick jag en jätte fin urna i furu med frästa kanter i locket och med två små mässingskuvar. Tog ca 1 månad innan jag fick den. Nu vilar hon i urnan nedgrävd på sin älsklingsplats.
Har även avlivat 2 katter (en 2004 16½ år, en 2005, 16 år), 1 kanin (2 år, 2001) och 1 marsvin (1 år,2005). Katterna och kaninen (blev obducerad) lämnade jag hos veterinären för kremering.

Hundens avlivning var det värsta jag varit med om, gick lite lättare med katterna fast jag hade haft dom längre . Men jag saknar båda katterna, särskilt den jag avlivade i augusti 2005. Hon var diabetiker dom sista fyra åren, hade gett henne insulin varje morgon i fyra års tid. Det sitter i en och är ovant när hon inte finns med här längre.
Marsvinet kändes också kan jag säga, honom begravde jag här hemma tillsammans med hans kompis som dött lite tidigare.

Det är medaljens baksida med att ha djur. Jag kände att jag inte ville avstå från djur heller då jag tycker att dom ger mej så mycket. Men det är tufft att mista dom.

Jag bävar mig för dagen vi måste ta bort våran äldsta hund, hon ha alltid funnit och är så snäll och klok. När jag bodde hemma brukade hon sova i sängen med mig, ibland till och med under täcket på rygg. Hon har tröstat mig när jag varit lessen, följt mig över allt och skänkt så mkt glädje. Hon är nästan den jag saknar mest nu när jag inte bor hemma längre, konstigt nog  Hon fyller ju 10 år nu i maj, men förhoppningsvis har hon några år kvar. Men klart att man märker att hon blivit äldre. Kan inte föreställa mig att hon helt plötsligt skulle vara borta…Hennes begravning få kosta vad den vill, för det hon skänkt oss är värt vilka pengar som helst.

Hos min far har vi en katt som fyller 19 år i år, han är alltså äldre än mig och har alltid funnits där. Men värst är det nog för min far som fullkomligt avgudar denna katt…Så detta år lär nog vara hans sista, men så länge han inte lider så får han leva.

Men alltid smärtsamt att ta bort något som står en när, en familje medlem som gett allt och lite till till den/de som de levt med…

Detta var kanske inte direkt var svar på inlägget, men…

#4 vad häftigt med en så gammal katt!

min kise försvann tyvärr efter han blivit senil (misstänker jag). hann aldrig säga hej då. helt plötsligt var han väck… det var inget skoj. det var MIN katt. det var bara jag som kunde klappa honom på magen. det var bara mellan mina utsträckta ben som han låg på rygg och kunde kela… *saknar lite*

Åh, man blir alldeles vemodig av att läsa om all sorg… Men det är också skönt att skriva/prata av sig känns det som. Och så är det trösterikt att känna förståelse från andra som varit i samma situation, och som (tyvärr) kommer att hamna i dem igen… Men nej, jag skulle heller aldrig välja ett liv utan djur bara för den skull. De ger ju så otroligt mycket!! Som att säga att man aldrig skall älska eller bry sig om eftersom man ändå förlorar det till slut - ack så torftigt livet skulle vara då…

På förekommen anledning puttar jag upp denna om någon vill dela med sig av sina känslor och tankar kring detta svåra…

Vi fick ta bort våran hund för 3-4 år sedan. Det var väldigt jobbigt för det kom helt oväntat. Vi hade varit borta på middag, och när vi kom hem satt Ludvig på samma plats dör han satt när vi åkte. När han skulle försöka gå så ramla han för benen gick åt olika håll.
Han var 14 år och hade aldrig varit sjuk. Pappa och brorsan åkte in med honom, själv vet jag inte vad som hände. Vaknade morgonen efter och gick upp för att leta efter honom, men han fanns inte där, han fanns inte kvar…

Hans aska spred de ut på en speciell plats hos veterinären.

Vi blev också av med våran katt i höstas/vintras.

Eller vi vet egentligen inte vad som har hänt, men han har inte kommit än iaf. Ja tycker det är mycket bättre än att hitta de döda någonstans. Man vet inte säkert att de är borta, det finns fortfarande lite hopp…

har haft  katter och 2 kaniner som vi fått begrava. en katt fick åka till veterinären och dom tog bort henne.

resterande djur begravde vi i skogen med en massa blommor, en leksak och ett litet kors av trä.

Jag hoppas det dröjer länge innan jag måste ta farväl av Jomsan och Joppe, det har varit nog så tungt i juli då sonens och flickvännens 9 veckor gamla chow chow valp plötsligt dog hos veterinären. Den lilla valpen hann jag ha i min famn båda gånger jag hann träffa den. Jag kommer aldrig att glömma dess lurviga päls och dessa små men knubbiga tassar som var så goa. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Här e Mymlan på väg hem från Sverige till Åland och Föglö

#11 Men kristinah, jag blir ju alldeles ledsen bara jag ser bilden ju…:/ Det lilla livet som blev så kort… Något så bedårande i nalleväg…, jag blir alldeles matt:)

#8 & 9 Åh så sorgligt, men vad skönt att ha fått ett långt bra liv utan sjukdom, det måste vara det allra bästa att det åtminstone går fort när det väl sker…

Vad olika man kan känna inför sådant, själv skulle jag nog tycka det var riktigt jobbigt att inte veta vad som hänt. Det skulle jag grubbla mycket över…

Visst grubblar man mycket, men ja känner mest att det är en lättnad att inte veta. Tänk om jag hade hittat honom död! Det skulle va en syn som suttit kvar hela livet!

Jag minns också att vi hade begravning för Ludvig. Spikade ett vitt kors med ett inplastat foto på honom och planterade blommor där.

i all sorg måste vi tänka så här. det är bättre att våra älskade djur dör före oss än tvärtom. Nu talar jag om naturlig död, förstås.

Så kan man faktiskt se det också ja, Gunilla. Det är också en viktig sak att tänka på, att man har en kontaktkrets som vet vad de skall göra med djuren om nu något skulle hända ägaren…

Pia. Jag håller med dig. Alldeles bedårande och så blev hennes liv bara 9 veckor långt. Jag blir tårögd varje gång jag ser henne på bild. Hoppas hon träffar ngn annan chow chow i hundhimlen som hon kan leka med. Men livet måste gå vidare och jag hoppas jag får glädjas åt mina kattor många år.

Min katt Vixy 3år, var jag tyvärr tvungen att få avlivad i december. Jag blev inte informerad av veterinär om att man kunde välja mellan masskremering och separat kremering. Han nämde detta när Vixy redan somnat in och jag var så uppsliten och kunde inte tänka klart. Veterinären så bara att separat kremering fanns men var inget alternativ pga av kostnaden. Efter några dagar ringde jag veterinären och frågade var askan fanns för att jag ville åka dit med mina barn och tända ett ljus. Jag fick då prata med en trevlig tjej som meddelade att Vixy inte hade blivit hämtat ännu. Hon hjälpte mig genom att ordna en separat kremering och efter några dagar hämtade jag askan. Nu finns Vixy begravd i vår trädgård. Det var värt varenda öre och det hjälpte mig i sorgen.

Fick ta reda på min katt efter vägen, påkörd, det var ingen rolig syn när bilarna inte ens väjade undan för honom utan fortsatte köra på honom….(han var då redan död)

Min Tiger kommer jag aldrig att glömma, han var en social och väldigt gosig herre….

#18 Ja så är det nog, att just den lilla urnan och ceremonin hjälper i sorgen. jag skulle personligen aldrig lämna ett älskat sällskapsdjur till masskremering… Det är en kostnad som liksom får blir helt enkelt.

#19 Men så tragiskt respektlöst att bara fortsätta köra på:(( jag får alldeles ont i magen när jag ser påkörda djur på/vid sidan av vägen, tänk om de ialla fall kunde få vila nere i diket…:/

Här får ni möjlighet att lägga till en bild och text för era saknade djur.

Kram Jenna

Minneslunden

Smirre min underbara kisse försvann 28/8-2002. Han hade njurfel som upptäcktes i mars 2002 och bara några månader senare var han så dålig att vi bestämde att det var dags för honom att vandra vidare. Han fick aldrig någon una utan hans minne finns hos mig och på jennas sida. Jag tog farväl av honom hos veterinären och sen kollapsade jag. Saknar min lille vän så mycket. R.I.P Smirre. Tack för alla 11 år vi fick tillsammans. Tänder varje år ett ljus på dagen då han försvann.

Kram Jillsan

är det bara att skicka mail på Minneslunden+bild??

Våren 2005 fick vi avliva vår svarta huskatt Hugin pga inoperabla tumörer i magen.

Jag bad om separat kremering och en marmorurna till askan, då jag kände att Hugin skulle få det bästa som fanns, även om det bara var askan kvar, så att säga.

Nu är Hugin begravd i trädgården med en väldigt fin stenplatta och stående sten vid graven. Jag har även en fin blomma planterad där, en alunrot. Kanske kommer jag rista in Hugins namn på den stående stenen en dag, vem vet…. (se bilden)

Alla mina nuvarande katter kommer få separata kremeringar och egna urnor den dagen det är dags, jag känner att jag vill ha dem 'hemma' så att säga. De kommer då ligga bredvid Hugin.

Åh, vilken fin liten sten…

Hittade stenen uppe i Bohuslän, vid makens föräldrars sommarstuga. Den är bohuslänsk granit och väldigt fin.

Ja, det är bara att skicka mail från minneslunden .

Ni är så välkomna att skicka mail till mej. 

Med text och ett foto.

Kram på er.

När jag var tvungen att ta bort min katt den 4 juli  som blev 10år så åkte vi till veterinären för att göra detta. Vet inte hur det är på andra veterinärstationer, men vi fick först gå in och betala, sen gick man ut och hämtade katten och sen fick man gå in i ett rum utifrån enbart för att man inte skulle behöva visa andra personer i väntrummet. När jag kom in med katten bröt jag fullständigt ihop, jag ville inte ta bort henne (men var tvungen hon hade kvävts till döds utav en tumör som tryckte på lungan) sköterskan kramade om mig och sa det ordnar sig, vilket var skönt att höra men man ville väl inte riktigt ta åt sig då. När veterinären kom in behandlade hon Pyret med respekt, hon kunde inte ligga på ena sidan så de fick göra hela proceduren spegelvänt. Eftersom min katt hade en så dålig lugnkapasitet dog hon inom 20 sekunder efter sprutan, hon sparkade lite med frambenen mot min hand, sen var hon borta, det sa veterinären oxå, men hon lämnade oss själva där inne för att vi verkligen skulle kunna ta farväl. Sköterska erbjude sig att stanna kvar hos oss och prata, men jag avböjde min sambo var med och stöttade. Sen tog vi med henne och begravde henne hos mina föräldra, så jag har en grav att gå till, sätta blommor på och ev. tända ett ljus…

Visst är det svårt, jag grät nu när jag skrev detta inlägg, men det går snart över hoppas jag

Kram på er….

*snyft*

dett har ingenting med djur att göra,men eftrsom jag jobbar inom vården har jag sett gamla ligga döda i sängen flera gånger det är så hemskt,även om jag inte kände em så bra så visar man även e viss sorg,kan inte tänka mig hur de skulle kännas om ngn som man verklign kände gick bort!!

Hösten 2004 förlorade jag en fin liten kattkille på tre år. Han var blandras Norsk skogskatt/huskatt och hade den långa pälsen och temperamentet hos en norskis. Han hette Sidde Sidensvans. Han blev sjuk och hade hemska kramper och veterinären sa att det var hjärtat, och det fanns inget att göra åt. Vi tog en dag i sänder och en dag vaknade jag av att han krampade och det anfallet gick inte över, han krampade i över en timme och somnade slutligen in i mina armar. Mina andra kissar Tessi & Zabina var med när jag gjorde i ordning honom och la honom i hans älsklingsfilt med leksaker som han älskade och de tog farväl av honom på katters vis. Låg en stund vid hans sida. Jag var ledsen, samtidigt hade jag aldrig velat tvinga i honom mediciner och se hur han blev sjukare och sjukare. Jag kommer aldrig att glömma hur Tessi låg hos mig hela natten och spann på min axel för att trösta. Det går inte en dag utan att jag tänker på min lille Sidde kille. Han och jag fick en alldeles speciell kontakt från första stund och jag brukar tänka att utan mig så hade han blivit född i en buske någonstans och kanske aldrig ha överlevt i hela tre år. Hans mamma var en hemlös honkatt som sökte skydd på min balkong och det var där som Sidde och hans fyra andra syskon växte upp.

Visst gör det ont ibland, men jag brukar tänka på hur han var och vara glad över att jag fick det stora previlegiet att lära känna en liten kattkille som han. Jag kommer aldrig att glömma min älskade lille Sidde Sidensvans och hur han var …

Jag har sagt farväl till en hel del djur, men bara en katt hittills. Det var bland det svåraste jag gjort. Han skulle bli 18 år det året, men fick åldersproblem med njurar etc. Så han fick inte behålla varken mat eller vatten. Veterinären var väldigt lugn och förstående och jag fick säga hejdå i lugn och ro. Jag "höll masken" för min lilla kattkilles skull och kelade med honom medan han somnade in. När veterinären sa att det var över så orkade jag inte hålla tillbaka det längre utan grät och grät. Min syster blev inte med till veterinären för hon tyckte det var för jobbigt. Jag är glad att jag blev med för jag tycker att det vore ännu jobbigare att inte vara där. Nu vilar han i en fin grav hemma hos mina föräldrar. Jag brukar vara där och göra fint på graven med blommor etc.

Hur man vill säga hejdå är nog individuellt. Bara att se hur olika jag och min syster hanterade det så vet jag det.

#32 Det var väldigt fint du skrivit och hanterat bortgången av din fyrfota vän. Det är aldrig roligt att ta farväl men alla måste vi nog gå igenom det och som du skrev gör vi alla olika. Din lilla berättelse gjorde att jag såg allt framför mig och tårarna började bränna i mina ögon. Jag vet ju inte riktigt när du genomgått detta men du får iaf kramar från oss. Det får ni alla förresten.

*putt*

Tyvärr har jag mist många katter, på grund av vägen… Jag och min mamma har bestämt att nu ska vi inte ha fler katter när vi bor vid vägen. Pappa vill ha fler, men vi säger stopp. Den 9/6-06 dog min älskling Ozzy av en ålder av 1 år… :'(

Jag har fått 1 katt påkörd det va inte roligt hon haltade å slöpa bakdelen ursh det va otäckt jag fatta ju vad som hade hänt (bodde inte här då) det va bra ringa till vetrinären som konstatera att ryggen var av och inget fanns å göra så hon avlivades. Jag begravde hemma hos min mamma  en fin sten lades över och nu är det land runtom detta alltid så fin o komma dig, alltid minns man henne lilla Bäbis hette hon hon vart bara 7 år jag rädda henne då hon skulle avlivas 4 år tidigare, jag hoppas att hon uppskattade den lilla tiden vi fick hon o jag. Hon var jätte söt lite vinnögd gröna ögon liten (där med hette hon bäbis när jag fick henne) Sen har jag fått avlivat pga sjukdom 2 st men det e lite annat det detta kom så himmla akut man hann inte med att fundera. Dom som vart sjuka såg man ju att detta går inte innan vetrinären sa något viste man ju det det e sorligt som tusan för man vill ju att dom ska leva längre än vad dom gör. Jag håller ett måtto här djuren ska få vård när det behövs man ska inte rädda något som är omöjligt att laga. jag hoppas att ni förstår vad jag menar. man ska inte mixtra för mycket å hålla kvar det som gett upp redan lite så. då är det djurplågeri.

Håller med dig Ledin, lider djuret och det inte finns en chans till återhämtning, då är en stilla sömn det bästa.
Det saom hände din katt, hon som blev påkörd, så har tyvärr hänt med en annan av mina katten. Måns var en underbar huskatt, som bara blev 1,5 år gammal. Han försvann spårlöst några dagar. En dag kom grannen in med honom, han hade hittat honom i ett vägdike när han gått med hunden. Vi åkte direkt till veterinären som röntgade honom. Båda hans "benkulor" som sitter i bäckenet var av, och ryggen skadad. Så det fanns inget att göra för min älskade Måns. Han var mycket speciell. Han hittades övergiven som 3-4 veckors kattunge, så jag och min mamma fick föda upp honom för hand. Han blev en väldigt snuttig att, som brukade snutta sig fast i örsnibbar. Saknar honom så mycket <3 Men han har det bra vid regnbågen, liksom alla andra djur som lämnat någon…

Vila i frid, djuren vid regnbågen

Har inte förlorat nån katt, men en kanin. Världens bästa kanin var han, helt underbar och SÅ speciell. Han somnade in efter att han blivit förkyld. Jag grät hur mycket som helst och kunde inte se honom död. Mamma fick begrava honom och jag vet fortfarande inte vart han ligger.. Har aldrig frågat heller och det är inte viktigt för mig för jag vet att han är i himlen nu.

 Han förtjänade inte att dö så tidigt <3 Saknar honom jättemycket.

Det var väldigt hemskt när familjens hund gick bort för några år sedan, vi var på semester när farmor som skötte hundarna ringde och sa att Julle(border collie) blivit dålig, han var då 15 år. Pappa ringde vidare till distriktsveterinären som åkte dit för att titta på honom, då hade vi kor så veterinären kände väl till vår gård. Men när han kom dit hade Julle redan hunnit somna in på sin favoritplats, veterinären sa att han låg så fint och verkade inte haft ont, han hade somnat in på ålderns höst. Men hela familjen satt på semestern och sörjde… Och den andra stackars hunden som var hemma utan oss måste haft ett par tuffa dagar.