Vad tråkigt att höra att han blivit så dålig.
Det är alltid svårt att ta det här beslutet och rätt tidpunkt är egentligen aldrig helt hundra. Men personligen hade jag inte gått vidare med fler undersökningarna och vid nästa försämring hade jag låtit honom få somna in då han är 15 år och det är en imponerande ålder.
Men det är inget lätt beslut och inget någon annan än ni och Nelson kan besluta. 😥❤️❤️❤️❤️❤️

Får han läkemedel mot illamående? Aptitstimulerande läkemedel? Har du övervägt en second opinion hos annan veterinär?

Jag tänker att t.ex. lymfom kan ge en del av de symptom du beskriver (och även påverka andningen om jag minns rätt?).

Lymfom och IBD har i sin tur en del gemensamma symptom.

Men om proverna är bra och katten ätit kortison så vet jag inte riktigt…

Jag skulle själv be om en second opinion hos erfaren veterinär med extra intresse för katter i er situation.

Kortison brukar katter vanligtvis tåla bra enligt min veterinär, men katten kan t.ex. få ökad törst och aptit och gå upp i vikt.

Antibiotika kan ju också ge besvär och påverka aptiten negativt. Minns att jag fick ge min katt typ pro-/prebiotika efter antibiotikakur.

Ja, som du märker så spekulerar jag bara nu. Jag tycker att en second opinion vore klokast.

Min veterinär gav rådet att ha fri tillgång till foder när min katt blev sjuk och gick ner i vikt (IBD) för att katten skulle kunna peta i sig mat så snart hon mådde bra nog att äta lite till.

Jag använde olika typer och höjder på matskålarna, och hade foder framme på flera håll i bostaden dygnet runt.

Men det fungerar ju inte om man har flera katter som "dammsuger"…

Tråkigt att Nelson är dålig. Det är hemskt när katter tynar bort och man inte ens förstår varför. Så var det även när min Oberon blev sjuk.

Har du haft stenkoll på mat och vikt innan du märkte att något var fel? Ganska ofta kan viktnedgång och minskad aptit komma så smygande att man missar sådana symtom.

Oberon undersöktes på alla möjliga sätt utan att felet hittades, men jag vet att det även sattes in aptitstimulerande och medicin mot illamående just för att öka chansen för att han skulle äta mer. När de svälter sig själva blir de ju annars uttorkade och dåliga av det också så att det blir en ond cirkel. I Oberons fall testades också skonkost och dietfoder -ifall det möjligen kunde ha något med med bukspottkörtel eller matsmältning att göra.

Tack alla för input.

Ja det är väldigt svårt att avgöra när den rätta tiden är inne.

Han får inga aptitstimulerande medel, men just nu går det att få i / locka honom med extra torrmat då och då. Verkar som att han inte är speciellt hungrig på morgonen längre, utan suget kommer och går under dag och kväll.
Han verkar inte heller må illa, inte så att han har ökad salivering eller så.
I samma veva som han fick antibiotikan (stor tablett, gömd i maten) tappade han på något sätt lusten att äta. Han kanske råkade tugga på tabletten och kände nån äcklig smak trots att den ska vara smaksatt. Så tendensen vi ser är att han hellre äter t ex torrmaten direkt från golv/matta eller stolen där han sitter.

Ja, jag har också läst att katter tolererar kortison bra. Vår andra katt som har IBD tål medicineringen väldigt väl. Men det finns säkerligen undantag. När Nelson fick sin stöt/bolus-dos av kortison blev han lös i magen i ett par dagar. Underhållsdosen har han klarat av bra tidigare men kortare tid än den han stod på när vi åkte iväg.

Nelson har haft ej spridd cancerknöl under hakan tidigare. Men att något liknande plötsligt skulle blossa upp och ge sådana symtom på ett par veckor är svårt att föreställa sig.

Är lite tveksam till tunga utredningar nu när han är så skör.

Sammantaget misstänker jag en kombination av utlösande faktorer som tyvärr skedde ungefär samtidigt.

#7

Tack för input.

Vi väger katterna regelbundet så vikten var normal innan vi åkte. Likaså matvanor, mängden mat, urin och avföring osv. Allt fungerade som en fabrik på Nelson…

Jag har Mirtazapin hemma, ska höra med veterinären om man kanske ska sätta in lite och även mot illamående. Men blir katten inte väldigt dåsig av Mirtazapin?

Vi försöker med olika sorters mat ; skonkost i form av blötmat tycker han inte om riktigt. Samuels skonkost i form av torrmat accepterar han. Äter alltså gärna torrmat. Dricker däremot inte tillräckligt, avföringen är ganska hård.

Vet att vi hade en katt på katthemmet som magrade av mkt kraftigt på kort tid, och att man då misstänkte lymfom.

Mina IBD-katter tappade också aptit, blev dåliga i magarna och gick ner i vikt. Lymfom övervägdes som differentialdiagnos.

Men olika sjukdomar/tillstånd kan påminna om varandra så det behövs såklart veterinärkompetens för att försöka reda ut vad som är vad.

Sorgligt och ledsamt, och alltid svårt när det går väldigt fort.

Min ena katt fick Cerenia mot misstänkt illamående. Jag tror det hjälpte henne mest.

Och så har hon fått Mirta som aptitstimulerande. Hon fick salva att smeta in i örat, men har hört att tabletter ofta fungerar bättre.

#9: Hur länge var ni bortresta? Hur länge har ni varit hemma nu?

Ang. Mirtazapin fick Oberon 1/8 tablett och det märktes direkt när den lilla pytte-tabletten kickade in. Han hade väldigt låg energi när han var sjuk och låg bara och dåsade någonstans, men efter en pyttetablett fick han plötsligt bråttom att ta sig därifrån och fram till foderautomaten. Som om han plötsligt "kom ihåg" att han faktiskt var jättehungrig, så Oberon blev snarare pigg.

#9 Ser inga direkta tecken på illamående, men ska höra med veterinären om det kan vara något att sätta in för att testa. Det kan ju vara nån låggradig illamående som inte märks så tydligt. Häromdagen gnisslade han tänder när han åt och då kom jag tänka på om han kanske har tandsten. Men veterinären sa att han inte vågade söva honom just nu.

#10 - Vi var borta i 4 veckor. Detta är något vi brukar göra varje år men vanligtvis har resans längd inte överstigit 3 veckor.
Vi har varit hemma i drygt 3 veckor.

Intressant! Ska höra med veterinären om Mirtazapin.

Tandproblem ger sällan kraftigt nedsatt aptit enligt min veterinär. Det är oftast annat som "spökar".

#14: OK. Då kan man nästan utesluta tandproblem.
Inväntar svar från veterinär angående Mirtazapin.

#0 Det här är den jobbigaste biten med våra djur och alltid så svårt att avgöra när det är dags och tankarna går runt konstant men hur det är när det är dags då känner och ser vi det.

Jag har vart med om det här så många gånger nu genom åren men det är alltid lika svårt och lika jobbigt när det blir förändringar med deras ålder och hälsa man vänjer sig aldrig det är lika tufft varje gång.

För snart två månader sedan skulle jag på en seniorkoll brukar göra såna bara för att ha koll på hälsan och han var alldeles sig själv vi fick vänta 1½ vecka innan vi fick komma inga problem han var pigg och hade bra värden knappa året innan när vi också var på en seniorkoll.

Samma dag som vi skulle dit hur pigg som helst dom första timmarna sen hände något han började vingla rejält och jag tänkte har du fått vingelsjuka men han var innekatt. Sen la han sig ner två gånger som om han bara skulle dö för mig jag ringde i panik till veterinären som vi hade tid hos jag blev livrädd allt kom från noll till hundra helt utan förvarning.

Han hade en tumör på mjälten och när jag öppnade buren hos vet var han sämre än när han klev in hemma men på en sex-sju timmar var katten borta för mig han fick somna in och det hela blev en chock så klart när det gick så oerhört fort.

Men samtidigt såg jag hur han tappade det gick så fort bara dom två timmar hos vet han bara försvann för mig det blev en helt annan katt än den som vaknade upp pigg och glad samma morgon men där och då kändes det bara rätt att 'han fick somna in och som veterinären sa han hade inte klarat natten men jag tror inte ens han hade överlevt så länge det var så nära det syntes så tydligt på honom.

När vi ser på dom att nu går det inte det finns ingen återvändo då tar vi besluten hur ont det än gör i oss hur jobbigt det än är och hur många funderingar vi än haft på vägen dit så när tiden är inne vi ser det och tar beslutet.

Senast nu blev det både jag och veterinären som tog beslutet båda såg vi hur snabbt allt gick och för kattens skull han fick vara pigg och glad hela livet förutom dom där sista timmarna. Han slapp undan en massa behandlingar medicineringar och operation för att ta bort mjälten och tumören.

För honom var det här det bästa och vi kommer alltid fram till det när det är dags men vägen dit är både jobbig och svår för vi vill våra djur något så innerligt väl.

Här är det jättebra för både Nelson och er att ni har så bra kontakt med veterinären då blir det så mycket lättare och med veterinärens kunskap och hjälp kommer allt att bli till det bästa för Nelson ❤️

#16: Tack för din berättelse och erfarenhet. Det var rörande att få läsa den.
Att det kan vända så fort för din katt från att ha varit pigg och glad som vanligt men få diagnosen cancer… och avlivning samma dag.

Ja, jag tror att vi ändå kommer att veta när det är dags. Det jobbigaste är att både vi och Nelson hittar ljusglimtar i vardagen. Man liksom klänger sig fast vid dem - "Oj, blev han inte väldigt pigg just nu?" och då försöker man få för sig att det är ett gott tecken på förbättring. Men det behöver ju inte vara det.
Och åtminstone jag resonerar som så att även om han skulle återhämta sig och bli varaktigt pigg igen, så är det ganska tveksamt om han någonsin kommer att återfå sina muskler och rörlighet igen.
Är det livskvalitét för Nelson att vara en skugga av sitt forna jag?

Jag är osäker på om katter kan känna depression av att eventuellt (?) minnas att ha varit väldigt pigga till att hastigt förlora en stor del av rörelseförmågan som de hade innan sjukdomen. Men det skär i hjärtat varje gång han stapplar fram, vinglar till, sätter sig ner långsamt och försöker äta.

Har du / ni någon erfarenhet av att katter som förlorat mycket muskler blivit friska, kommit tillbaka och att de "blivit nästan som vanligt" igen?

Min reflektion är väl att man i studier har sett att även riktigt gamla människor kan bygga muskler om de börjar att träna.

Men det var inte riktigt det du efterfrågade…

#18: Jo, det är förvisso sant. Osäker på om det går att överföra på katter. Det enda våra katter gör på äldre dagar är att hoppa upp på bord, stolar, jaga varandra ibland, brottas ibland. Ändå såg man en märkbar förlust i muskelmassa hos båda. Vår andra katt, Samuel 12 år, fick i samband med sin IBD en del muskelatrofi, men har återhämtat sig ganska väl. Han var dock inte lika mager som Nelson.

Men nu har iaf veterinären gett klartecken att ge Mirtazapin 1/8 tabl var tredje dag. Håller tummarna!

Någon effekt av Mirtazapin?

#20: Jamen, vi tycker att han har blivit mer intresserad av att äta.
Det är inte så att han kastar sig över maten och han föredrar att få lite småportioner då och då men definitivt en förbättring!
Håller tummarna!

Det låter bra! Hoppas att det blir en positiv spiral där mer energi in gör att han klarar av att äta bättre.

Mina äldre sjuklingar föredrar också småportioner. Att behöva "städa bort" lite torrfoder som matte "har tappat" på fel plats är en metod som gör att de får i sig lite extra.

#22: Ja, vad gäller ätandet verkar det gå åt rätt håll.
Nu är det nästan bara torrmat som gäller. Blötmaten är inte så populär längre. Tror han fick nån liten trauma av den gömda tabletten i maten… Men så fort jag kommer med en handfull torrisar i arbetsrummet där han gärna ligger så äter han upp allt.

Nu väntar vi på recept på inhalatorn, Aerokat har vi fått.

Nelson har gått upp lite i vikt! Kanske drygt 100-150g.
Är lite piggare och äter med större aptit och det känns som ett gott tecken.

Tack alla tipset om Mirtazapin.

#24: Men så härligt att höra nu håller vi alla tassar och klor för Nelson 🤗

#13: Jag tror att Nelson kan ha blivit stressad även tidigare av att ni har åkt iväg men kanske har det inte visat sig lika tydligt som nu när han är äldre och svagare och därmed kan hans immunsystem triggas lättare och han får tydliga symtom. En månad är en väldigt lång tid för en katt och kanske trodde han att ni övergivit honom. Skönt att han äter. Ta hand om honom och lämna honom ensam så lite som möjligt så han känner att ni finns där!

#26: Jag misstänker också att vår långa resa påverkade honom mycket negativt. Något att tänka på. Att han klarae av det utan större problem innan var ju ingen garanti för att han skulle klara av det bra denna gång.

En uppdatering - de senaste dagarna har Nelson återgått till att inte äta ordentligt trots aptitstimulerande. Han blir lätt andfådd och ligger mest och vilar. Astman hävs inte av kortisontabletter eller Aerokat (som han avskyr). Ska åka in till djursjukhuset snart…

#28 skickar styrkekramar!!❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

Hoppas ni får bra hjälp. ❤️

#28: Så tråkigt att Nelson fortfarande inte mår bra och har svårt med andningen. 😟

Vi har låtit Nelson somna in.
De tog röntgenbilder och såg att det hade ansamlats vätska i bröstkorgen (hydrothorax). Därav andfåddheten. Detta eskalerade ett par timmar innan besöket men vi fick träffa veterinären fortare.

Prognosen bedömdes inte som god. Veterinären gissade på lymfom då han hade gått ner så mycket i vikt på kort tid och att detta hade orsakat läckage i brösthålan.

Igår ville han gå ut i balkongen då det var soligt och skönt ute. Han låg ett par timmar ute och njöt. Kom fram till oss eller när det vankades mat…relativt pigg tyckte vi. Fram tills idag.

#32 Så ledsamt 😓

#32 Beklagar sorgen efter Nelson😥😥😭😭😭

#32: Lilla gubben Nelsson så tragiskt att läsa 😢❤️ jag känner med er så oerhört det var den 10 december jag senast fick låta en kisse somna in det känns alltid så tungt men ni har gjort allt för honom och nu har han ro och mår bra igen i katt himlen.

Beklagar eran sorg och sänder alla styrkekramar i eran väg 🤗❤️

Det låter som ett klokt beslut, även om det är ofattbart ledsamt att förlora varandra. ❤🐾😥

Tack alla för tröstande ord. Saknade är enorm. Nelson var vår första katt. Har liksom alltid varit där vi är men nu är det tomt. Samuel går omkring och letar efter honom. Han trodde att Nelson skulle vara i kattburen så han satt på den och luktade.

Inser att astman grumlade mitt omdöme, trodde att den var såpass kraftig denna gång att en långvarig behandling var nödvändig.

#32: Så sorgligt att det var så illa, men tur att ni uppmärksammade försämringen och att han togs till veterinär innan det hann bli ännu sämre. Fint också att han "var med" och hade en fin stund på balkongen senast igår. ❤️ Det kanske kan vara en tröst att bevara det minnet eftersom det visar att ni inte väntade för länge. När tillstånd och prognos försämrades så kraftigt idag var beslutet inte heller för tidigt, men sorgligt är det ändå såklart. Man vill att de ska finnas för alltid… 😢🐾

#38: I efterhand kan jag absolut tycka att Nelson borde ha få kommit till veterinären tidigare. Han hade varit andfådd i några dagar men tillståndet var ändå stabilt. Blev andfådd när han hade varit i rörelse men stabil under vila. Borde ha tagit beslutet redan då när han ändå var rätt pigg… och inte tvinga i honom tabletter och den hemska inhalatorn som inte hade någon verkan. :-(
Men den gyllene / perfekta tidpunkten kanske aldrig är uppnåelig.

Vi tröstar oss med att Nelson var såpass pigg och fick en fin stund ute på balkongen…att han med viljestyrka gick en (för honom) lång väg till balkongdörren och jamade och bad oss att öppna. Sedan hoppade han upp på en sommarmöbel och solade och njöt.

Är också glad att han somnade i våra famn.

PS : Jag fick många fina och bra råd av dig och andra kring hur man hanterar en ytterligare katt (numera Samuel) ihop med Nelson när han var ungkatt. Vi var ju rena amatörer och visste varken ut eller in. De blev bästisar. Nelson var en bra storebror! Tror Samuel saknar sin bästis / plastbrorsa.

#32 Beklagar sorgen! 🌈😢

Ca 15 år sen och 15 år senare…

Saknar dig älskling.

#41❤️❤️❤️❤️❤️

Mycket bus och minnen på dessa 15 år ❤️

Det är så rörigt i huvudet och känslomässigt just nu.
Jag har dock försökt återskapa en form av dagbok av Nelsons sjukdomsförlopp. Datumen ibland ungefärliga.

25 dec - Nelson ser ut som vanligt i videoklippet från min syster. Jamar och går omkring i balkongen som han brukade göra.

8 jan - syrran skickar fler bilder på katterna. Nelson ser lite liten ut brevid Samuel…ser lite ynklig ut. Fäster ingen större vikt vid det. Kanske en konstig kameravinkel. Nelson accepterar att min syster klappar honom, vilket han inte har gjort tidigare.

11 jan - min syster skriver att Nelson försvann efter maten, ville inte ha godis som efterrätt som han brukar vilja ha. Gnäller inte heller när det är dags för mat.

13 jan - Vi är hemma och upptäcker då att en kraftig viktnedgång har skett. Ca 0,8 kg. Mycket av hans muskler och underhudsfett är borta. Kan tydlig känna revben och ryggrad.
Dock mycket pigg, klarar av att hoppa upp i vår sons tvåvåningssäng. Är väldigt glad över att vi är hemma igen.
Äter med god aptit.
Går dock långsammare.

14 jan - Nelson vinglar till lite ibland när han går. Äter och dricker bra.

20 jan - Veterinär. Förmodad kraftig infektion-inflammation som tärt på hans kropp. Hög sänka. Får recept på antibiotika.

22 jan - Börjar äta sämre. Lämnar halva maten.

25 jan - mejlar vet och skriver att Nelson har blivit lite piggare men verkar må illa. Avslutar antibiotikakuren en dag innan då jag misstänker att den orsakar illamåendet. Dock fortsatt dålig aptit följande dagar.

31 jan (?) - jag bedömer att Nelson har astma igen då han börjat andas lite ansträngt, med lite bukandning. Ger honom kortison, mindre dos då han inte tål höga doser i många dagar. Äter dåligt och lämnar mycket mat.
Tittar på Nelsons andning. Lite utvidgade näsvingar. Ca 40 andetag /min. Lite mindre ansträngt. Antar då att kortison har gett effekt.

4 feb - Nelson får Mirtazapin med god effekt. Äter många små måltider. Mest torrmat. Dricker bra. Går upp ett par hundra gram efter några dagar.
Men blir andfådd så fort han varit på toa eller ätit osv. Går direkt och lägger sig och vilar. Bajsar hårda bajskorvar. Är dock fortsatt kelsugen och vill vara med när det verkar hända saker.

Ca 8 feb - Mirtazapin har nu bara en liten effekt. Börjar äta dåligt igen. Men går och dricker då och då. Får i sig lite godis och torrisar utspritt över dagen.
Får Aerokat inhalator men Nelson vill inte. Blir upprörd av detta. Avvaktar med inhalatorn.

10/2. Får anfall med andningen på natten och går iväg och ligger och flämtar bakom fåtöljen. Troligen utlöst av lägesändring (min fru försökta bära honom som hon brukar och han älskar - upprätt och ryggläge). Ringer akutmottagningen och berättar om hans astma. De vill att vi avvaktar då andningen blivit bättre igen efter ett par minuter innan samtalet.

Börjar ge kortison i högre dos samt fortsätter att ge Mirtazapin / aptitretare.

11 feb - ligger och vilar mycket men kommer ut då och då. Äter lite godis. Oklart hur mycket han dricker, men hör honom lapa i sig från skålen. Slickar i sig lite blötmat. Äter lite torrisar och godis.

14 feb - Äter lite blötmat på morgonen.
Jamar och vill gå ut i balkongen runt lunch och vi alla är hos honom, inklusive Samuel som luktar på Nelson och försöker få honom att tvätta honom, vilket han inte gör (eller gjort sedan vi kom tillbaka). Han lägger sig till slut brevid Nelson, som om han förstår att bästisbrorsan är illa däran.
Senare vill Nelson dricka ur vattenskålen men går ifrån den efter en stund. Äter lite blötmat på kvällen. Försöker bajsa (kladdigt) men snubblar lite i kattlådan.
Kommer ut då och då till oss trots att han egentligen inte orkar. Går runt i olika rum och testar sina favoritplatser.
Inser nu att detta inte kan fortgå. Börjar misstänka att det är något mer än astma - kortisontabletterna borde ju ändå ha gett effekt.

15 feb, Morgon - andningen är mer ansträngd. Andas med lite öppen mun. Ser ut att behöva kämpa mer med andningen. Ser mycket trött och tagen ut. Kalla trampdynor i bakre benen.
Kontaktar det större djursjukhuset. Får tid och åker in runt 11.
Nelson jamar mycket på vägen dit. Är upprörd. Får syrgas i väntrummet. Får lugnande av veterinären. Röntgas. Börjar flämta.
Röntgen visar vätska i bröstkorgen som tryckt ihop hans lungor. Förmodad lymfom. Beslutar att Nelson ska få somna in.

Jag gjorde så många fel. Tog felaktiga beslut.
Nelson borde ha fått komma till veterinären tidigare för en grundligare undersökning.

Jag hade hela tiden hans astma som utgångspunkt för hans besvär.

Detta smärtar mig enormt. Även om prognosen var dålig hade Nelson kunnat få lindring (t ex tappa ut vätska vilket jag förstår sker relativt enkelt med en nål men då måste man kanske söva?) och sedan eventuellt påbörja cellgiftsbehandling som tydligen är väldigt effektiv mot lymfom. Vet ej hur livskvalitéten är under behandlingarna men hade vi inte velat ha cellgiftsbehandling hade han fått somna in. Veterinären gav en dålig prognosbild, även om vi hade valt att gå vidare med tömning och cytologiprover osv så hade man ändå kanske varit tvungna att låta honom somna in samma natt. Så jag var inställd på avlivning.
Jag vet vilka fel jag gjorde. Jag borde ha lyssnat mer på er här i tråden, t ex om att få en 2nd opinion av en annan veterinär. Kanske hade de kunnat ge besked om vad som borde göras - nu i efterhand - ge klara besked när vi borde ha låtit Nelson somna in.

Det din hjärna sysslar med just nu är en normal del av sorgeprocessen. En del som kan vara väldigt jobbig, men som också är lärorik.

Vi kan nog alla se "fel" som vi gjorde - i efterhand.

Jag har själv två sjuka äldre katter just nu, och ibland är det nära nog omöjligt att avgöra om det är en normalavvikelse jag observerar eller ett tecken på sjukdom som bör kontrolleras upp av veterinär omgående.

I efterhand ställer vi ofta höga krav på oss själva, och på vad "vi borde ha gjort" och "borde ha förstått". Men det kan vara svårt när man befinner sig mitt i det, och vardagen samtidigt har sina krav på oss, på vår tid och på vår uppmärksamhet. Vi kan därtill ofta bara agera utifrån den kunskapsnivå vi själva har just då, och så försöka sätta ord på och bolla våra observationer med veterinär/veterinärmottagning.

I sociala medier (dit många vänder sig numera) kan man få hur bra eller hur dåliga råd som helst, och det är inte alltid lätt att skilja dessa råd åt. Vem har rätt och vem har fel? Vem har kunskap/erfarenhet och vem där ute "tycker och tror"? Den som "tycker och tror" kan vara väldigt övertygande.

Astma och astmadiagnoser är luriga, är min erfarenhet. Kanske är man bättre på att diagnosticera astma idag? En av mina tidigare katter fick en astmadiagnos. Jag trodde aldrig riktigt på den. Han blev successivt sämre, och jag visade då filmer på honom för en mer erfaren veterinär, som sa att det där inte var någon astma och att han inte skulle ha någon hjälp av astmamedicinering. Baserat på mina filmer misstänkte hon istället tumörer som påverkade andningen.

Idag har jag också kunskaper som gör att jag förstår att den katten hade flera andra hälsoproblem, hälsoproblem som det finns en god medvetenhet om i dag, men där motsvarande kunskap/medvetenhet saknades helt (?) på den tiden. Ingen veterinär kommenterade t.ex. hans munhälsa, trots att jag ifrågasatte den. Idag förstår jag att han med stor sannolikhet hade TR/FORL men det var inget som "fanns" på den tiden. TR/FORL är smärtsamt och jag önskar förstås att han hade fått slippa den smärtan. Jag undrar också varför han inte blev ordentligt röntgad och ordentligt undersökt, men man gjorde inte mycket sådant på äldre katter på den tiden. Det var liksom så det var. Självklart önskar jag att jag kunnat göra mer för honom. Att jag vetat mer.

Det är lätt att tänka att andningsproblem = kattastma, men det finns dessvärre fler tillstånd som påverkar andningen.

Du ville din katt allt gott i världen, och om du vetat då vad du vet nu så hade du kanske agerat lite annorlunda i vissa delar. Det är kanske det viktiga: att vi lär av den kunskap och de erfarenheter vi gör och att vi - baserat på det - kan göra annorlunda nästa gång (om vi finner det befogat). Kanske kan det då hjälpa en annan katt/kattägare.

Men hur gärna vi än vill kan vi inte spola tillbaka bandet och göra annorlunda.

Din hjärna kommer säkert att hålla på och trassla med det här ett tag, försök "vila" i att det är normalt och att det tillhör den normala sorgeprocessen. Det är hjärnans egen "haveriutredning" och jag tror att den är viktig för oss människor, eftersom nästan alla upplever detta.

#44: Jag förstår önskan om att förstå händelseförloppet, men det är inte rättvist att klandra dig själv med facit i hand. Det du försökte gjordes i god tro och med hopp om återhämtning. Om symtomen faktiskt hade berott på tillfällig infektion, förvärrad astma och/eller depression hade det varit helt rätt saker du gjorde.

Veterinären som skrev ut antibiotika tyckte också att det fanns hopp om att det skulle hjälpa och det är inte ovanligt att flera saker provas - både innan rätt behandling hittas och tyvärr även innan det är uppenbart att problemet är allvarligare än så.

Även om det är svårt att i efterhand tänka tillbaka på lidande som i "borde" ha stoppats tidigare skulle det inte heller vara lätt att ha gett upp medan det ännu fanns hopp.

Kan tillägga att andning med öppen mun ofta är ett dåligt tecken, och veterinär bör då kontaktas (precis som ni gjorde).

#45 & #46 - Tack ska ni ha för värdefulla tankar!
Väldigt tråkigt att höra att man inte tog äldre katters sjukdomar på allvar på samma sätt man gör idag. Och att TR/FORL var okända begrepp och då inte kunde erbjuda varken undersökning och behandling måste ha varit väldigt frusterande.

Jag förstår att det kan vara en vanlig reaktion att man vänder och vrider på saker i huvudet när utgången blev en annan än vad man först trodde. Gick igenom samma process förra gången när vår adoptivkatt Wilson fick somna in. Konstaterar att både då och nu var jag sent ute med (palliativ) vård och avlivning. Verkar aldrig lära mig.

Vill självklart ta till mig det ni skriver för det är mycket viktiga punkter ni tar upp. Men jag är också rädd att jag ska begå samma misstag igen nästa gång. Att omdömet grumlas. Man läser det man vill läsa. Man vill kanske omedvetet inte ens vill bekanta sig med tanken att det exempelvis kan vara cancer. Man avvaktar några dagar för att se vilket håll det går. Osv.

Men ja.. jag har lärt mig en smärtsam läxa och vill verkligen inte begå samma misstag igen.
Speciellt när det gäller besvär från luftvägarna.

Jag har även kommit till insikt att katter inte är så självständiga som man kan tro. Vi har gjort både kortare och längre resor tidigare och alltid har de, till synes, varit som de brukar vara när vi kommit hem. Har tänkt att de ju har varandra och en kattvakt som de är väl bekanta med. Men det fungerar ju inte så. De saknar nog oss mer än vad vi kan föreställa oss, speciellt på äldre dagar.

Jag har inga kloka ord att dela men även jag känner igen upplevelsen du beskriver och jag känner så mycket med er i er förlust. Det är uppenbart av dina inlägg att ni älskade er fantastiska Nelson och ville hans bästa - vi gör alla så gott vi kan i dessa svåra, svåra situationer.

#49: Tack för kloka ord.

Det är tufft att vara matte/husse… Men som någon klokt skrev för längesedan på detta forum : skaffar man ett husdjur skriver man även upp sig på kontraktet att man ska göra allt för att familjemedlemmen ska ha det bra, även i livets slutskede. Även om intentionerna är goda är det kanske så att ett visst lidande inte går att undvika.
De goda intentionerna räckte inte hela vägen för Nelson. Retrospektivt hade jag låtit honom somna in första veckan i februari.

… Nelson höll hårt fast vid mitt finger vid ett par tillfällen och dagen innan han fick somna in. Något han aldrig gjort tidigare. ❤️

… Och en bild från förrförra året.
Pigg som en ungkatt. Väntar på att nån ska leka med honom.

Efteråt jobbar hjärnan alltid med att "vikta": skedde avlivningen för tidigt eller för sent. Det hör till hjärnans "haveriutredning".

Det är sällan man landar i att det var "exakt rätt datum/tidpunkt".

Jag har upplevt detta med samtliga mina djur.

Tyvärr krävs det ju nästan att man "vet hur det blev" för att man ska kunna avgöra vad som kanske egentligen hade varit "optimal tidpunkt".

Ibland behöver man också prova att behandla innan man förstår att behandling inte var en framkomlig väg.

Det är viktigt att inte vara för sträng mot sig själv, vi gör vad vi tror är rätt/bäst utifrån vad vi vet just då.

#50: Något som också stämmer är att kontraktet innebär framtida, men oundviklig sorg.

Jag har också jämfört första och sista bilder av tidigare katter och kan slås av hur annorlunda känslan var när de var helt nya och nyinflyttade. Första bilderna från tiden när man ännu inte riktigt visste vilka de var. Sista bilderna som visar unika och oersättliga personligheter. Ovärderliga. Alla dagar däremellan där känslorna vuxit sig starkare och med det även rädslan att förlora dem.

Ibland tänker jag även på tillfälligheterna som ledde till att mina katter blev just mina. De kunde lika gärna ha hamnat hos någon annan och då hade sorgen drabbat den personen istället, men även glädjen av att ha (eller ha haft) just de katterna i sitt liv.

Det är svårt för både katt och ägare när katten mår dåligt. Extra svårt för ägaren när det i efterhand visar sig att obehaglig behandling var lönlöst och egentligen bara drog ut på lidandet. När obehaglig behandling har effekt är iallafall min erfarenhet att katter ofta reagerar med att bli extra kärleksfulla efter en sådan period. Trots att de omöjligt kan förstå verkar de ändå "förstå" att man bara försökt hjälpa dem.

Jag känner igen mig så himla bra i det du skriver och vilken underbart fin kille supertjusig ❤️

När sånt här sker är det så lätt att gå tillbaka kunde jag ha gjort annorlunda missade jag något det hör till och jag har alltid känt så när mina fått somna in men med tiden har jag sett att jag gjorde allt rätt jag gjorde det bästa för katten och det kommer du också att komma fram till när det lagt sig lite och du får bearbeta och låta allt sjunka in.

Det är två månader och 8 dagar sedan min senaste gamla kille så hastigt togs i från mig från att vara pigg på sex-sju timmar var han borta och fortfarande tänker jag borde jag ha sett något borde jag inte ha lagt märke till något men jag får komma fram till jag kan inte se något som han inte visade han var pigg allt gick så rysligt fort dom där sista timmarna.

Fortfarande tänker jag dom tankarna men nu äntligen börjar dom landa lite tiden går och jag ser förloppet jag hade inte kunnat agera bättre än jag gjorde och veterinären sa han klarar inte natten jag tror inte han hade klarat några timmar till han bara försvann så veterinären sa det är dags för honom att somna in.

Du har gjort allt helt rätt för Nelson och ni har haft kontakten med veterinären dom hade sagt till er om det är dags ni hade inte fått tagit hem Nelson om dom ansåg att det inte fanns lite hopp om att han skulle kunna ha en tid till så försök tänka på att ni gjorde allt ni kunde inte göra mer.

Det är så svårt med djuren att veta när det är dags och katterna är också riktiga experter på att dölja sitt det där lever kvar sen förr i deras jaktinstinkt att som sjuk och i underläge inte bli ett byte för andra djur så katterna kan vara enormt svåra att se på alla gånger.

Försök att ge det tid och klandra dig absolut inte men jag vet hur det är och alla djurägare med oss men med tiden kommer du att se annorlunda du vet att ni har gjort allt rätt och när allt landat så kommer du att se det låt så sorgen ha sin tid sörj och bearbeta det som ni har fått vara med om sen kommer läkningen och även insikten där ni vet att ni har gjort allt helt rätt.

Alla varma Styrkekramar till dig och din familj 🤗❤️

För att ge lite perspektiv är det ju faktiskt så att för de allra flesta människor är också vissa krämpor, smärtor och obehag en oundviklig del av livets slutskede. Skillnaden är att där behöver vi nära och kära sällan fatta avgörande beslut.

Det är oerhört svårt att sätta fingret på en exakt rätt tidpunkt. Vi måste alla väga livsgläde och livskvalitet för våra älskade husdjur och försöka så gott vi kan att avgöra när mätaren svänger över… I efterhand är det också egentligen omöjligt att avgöra, vi kan bara göra tolkningar utifrån vad vi ser, upplever och känner - något facit får vi tyvärr aldrig och det är en anledning till att det är så lätt att ifrågasätta, söka förklaringar och "älta".

Det är såklart extra svårt när symptom dyker upp plötsligt och oväntat, men alldeles oavsett är detta det svåraste beslutet för oss alla, och det är helt naturligt att ifrågasätta sig själv efteråt. Faktum kvarstår att vi inte kan ändra det som skett, ibland finns det lärdomar att ta med och ibland får man bara landa i att vi inte kan ändra det som hänt, plocka upp oss själva och gå vidare. ❤️

Tack alla för värdefull input och att ni delar med er era erfarenheter och tankar. Ni ska verkligen ha ett stort tack. Läste era inlägg flera gånger och det manade till olika tankespår som jag inte riktigt var kapabel till innan.
Det tar dock nog ett tag innan jag införlivar detta och accepterar det som har hänt. Krisens olika faser är ju välkända - hjärnan vet, men hjärtat följer inte alltid samma mall så att säga. Jag kanske är lite väl emotionell men än idag känner jag att det är tufft när jag påminns om adoptivkatten Wilson. Hanterbara känslor men likväl är det tufft.
När grava felbedömningar görs (Wilson och Nelson) kan nog skadan inte läka lika lätt. Men jag tar till mig det ni skriver! Tack alla än en gång.

Lite praktiska saker… vi behöver göra Samuel på gott humör och ta sig igenom denna, för honom, jättekonstiga situation - Nelson var ju en brorsa för honom, en bästa kompis som alltid har varit vid hans sida och som nu plötsligt inte dyker upp längre.
Han uppvisar stundvis ett oroligt beteende, jamar mer än vanligt och går ibland runt i bostaden och verkar leta efter Nelson. Har från och till lösare avföring (han har IBD som behandlas med kortison).

#55 Provat Feliway optimum i vägguttaget? Kolla med veterinären om du även kan prova Zylkene att strö över maten (tänker på IBD:n). Att han reagerar är förväntat. Försök ge mycket närhet och tid för lek - utan att situationen blir överdriven/konstig. Djur sörjer, och behöver få tid för det. Kolla så att han äter/dricker/går på lådan o.s.v. som han ska. En nattlampa eller musik på låg nivå verkar minska stress hos en del katter. Tror det t.om. finns musik avsedd för katter? Vad får han äta utifrån sin IBD? Får han äta t.ex. kokt torsk för att dämpa diarren (mina IBD-katter får det enl. veterinären eftersom de aldrig verkat reagera på fisk)?

#56: Tack för bra tips.
Ska kanske börja med Feliway, lite musik och se om de ger effekt.
Samuel äter och går på toa som vanligt, men så fort han blir lite orolig i magen bajsar han ute i hallen, vilket han gjort ett par gånger sedan söndags. Han äter Hills I/D digestive care chicken och Purina pro plan ha/st ox hypo allergenic (torrfoder). Ibland en skvätt hydra care som extra. Är osäker på hydra vare, mjölk står högst upp på listan och många katter tål väl inte mjölk så bra.
Har inte provat torsk, brukar inte fisk anses vara allergent för många katter? Kan vara värt att prova. Min veterinär sa att kyckling kan orsaka allergi men Samuel tål Hills mono protein i form av kyckling väl.

Hans IBD är under relativt god kontroll men är känslig för t ex Nelsons mat.
Och torrfodret blötläggs i 10 minuter för annars får han besvär. Kanske pg a en mekanisk retning i tarmarna.
Dricker gör han inte alls förutom det han får i sig via blötmat och blötläggningen.

Kattägare är ofta hysteriskt oroliga för fisk och för att fisk ska vara allergent.

De flesta katter tål dock fisk alldeles utmärkt. Sedan ska man - av andra anledningar - inte ha fisk som kattens huvudsakliga föda, men det är ofta ett utmärkt sätt att stoppa tillfällig diarre.

Visar sig katten vara allergisk mot fisk får man förstås avstå från fisk. Men även annat kan vara allergent (t.ex. kyckling).

Katter är ofta känsliga mot mjölk, det kan vara antingen mot laktosen eller mot mjölkproteinerna.

Enligt min veterinär finns olika "skolor" när det gäller IBD-katter. En del menar att katten ska ha både kortison och specialkost (hypoallergen kost). Andra menar att om katten står på kortison så klarar den ofta en lite mindre strikt kost, vilket kan vara en fördel för t.ex. lite äldre katter som kan börja matvägra etc när de inte får den mat som de är vana vid och tycker om. Man får diskutera med sin veterinär, tänker jag, och ultraljud och andra metoder kan indikera hur tarmen mår.

Blötläggning av torrfoder är ok om det äts upp omedelbart. Annars bör man undvika det.

#58: Just fisken är jag lite förbryllad över. Samuel har fått Perla blötfoder som innehåller lax och den har han klarat av hyfsat bra. Likaså lite småbitar av hälleflundra (tigger i köket).

Hydra Care och mjölk - jag har mejlat dem och frågat varför de har mjölk i produkten. För det är ju kontraproduktivt att försöka få i en katt mer vätska via den produkten men om den då kan orsaka lös mage är det ju illa. Återkommer med svar om/när jag får respons från dem.

Vi har experimenterat en del med Samuels mat och tillsatser i form av probiotika (som inte fungerar) och kommit fram till att just nu fungerar Hill's I/D blötmat och hypoallergent torrfoder bäst. Blötläggningen sker i kylskåp för att minimera ev tillväxt av mikroorganismer.

För mycket mat verkar dessutom göra hans mage upprörd. Är lite orolig över att han kanske inte får i sig tillräckligt med kalorier. Får en liten klick smör varje dag vilket han tolererar.

Samuel blev glad över hans nya favoritbanan (med mynta).
Har fixat Feliway och lite hissmusik.

Gullefluff ❤️

#60: Fint att Samuel fick en ny och rolig banan!

Katter mår bra och stärks av att känna glädje och trygghet. När Nelson inte längre kan bidra till det behöver Samuel hitta egen glädje och trygghet i vardagen. Att ha varit "lillebror" i många år har påverkat honom, men nu ska han för första gången stå på egna ben. Det kan t.o.m. bli spännande att se vem Samuel är utan Nelson och den utvecklingen behöver inte vara enbart tragisk.

Något jag verkligen tror på är att katters oro förstärks av ägarens oro. Det kanske låter hjärtlöst (och jag vet inte alls hur ni förhåller er till Samuel nu), men hellre roliga myntabananer och vanligt, positivt förhållningssätt än "tycka-synd-om". Att inte visa egen oro är kanske lättare sagt än gjort, men det är bra att iallafall vara medveten om att det påverkar.

#62:
Intressant. Har inte tänkt på det sättet men att Samuel kommer att utvecklas som person, axlar brorsans roller osv ska bli väldigt intressant att följa! Det börjar vi se tendenser till redan.
T ex Nelson var den som var drivande på morgonen (04:00!) med att väcka mig för att få frukost. Samuel satt mest och väntade in att jag skulle vakna. När jag väl var vaken, då började Samuel jama i kör.
Men nu har han tagit på sig rollen att väcka mig 04:00 på morgonen! Går omkring och jamar högt och gör precis som Nelson gjorde.

Vi är såklart väldigt ledsna men försöker inte visa det allt för mycket.
Jag är nog extra klängig på Samuel. Ska försöka behandla Samuel som vanligt.

Säkert väldigt individuellt men enligt dina erfarenheter, hur länge brukar katter sörja?

https://www.hillspet.se/cat-care/behavior-appearance/do-cats-grieve

#64: Tack för länken.
Reagerade på att man kan ta hem katten istället för att kremera. Hur fungerar det rent praktiskt?
Samuel fick inte chansen att ta farväl alls, mer än att han gick fram till kattburen när vi var redo att åka till veterinären.

#63: Intressant att Samuel håller fast vid morgonrutinerna och ser till att väckning och jamande fortsätter som vanligt. Ingen av mina katter väcker eller jamar på morgonen, men rutinen att inte göra det har de förmodligen ärvt från mina äldre katter som i sin tur "ärvt" rutinen från mina tidigare katter. Både Ruben, Milou och Lotus blev katt nr.4 när de flyttade in, så de inordnade sig i gruppen och antog gruppens rutiner.

När Moltas dog blev det 3 kvar och då skaffade jag Lotus. När Oberon dog blev det också 3 kvar och det är de tre jag fortfarande har.

Att de kvarvarande katterna var en grupp hade nog betydelse för jag märkte inga direkta tecken på "sorg" hos någon av katterna. Som grupp var de relativt vana vid att en kattkompis kunde vara borta ibland och sedan plötsligt vara tillbaka igen. (t.ex. vid veterinärbesök eller vid inläggning på djursjukhus). Om de tänkte något tror jag att de kanske förväntade sig att kattkompisen skulle komma tillbaka så småningom, men att de med tiden helt enkelt vande sig vid ett liv utan den katten.

Jag har aldrig låtit katterna se den döda kattkompisen. Jag tror inte att de förstår "död" och är rädd att de ska tycka att situationen bara är förvirrande och oroande.

#66: Oj, intressant läsning. Fascinerande att rutiner kan gå i arv. Personlighetsdrag osv kan säkert också påverka men att hela kattflocken hos dig uppvisar samma beteende är coolt.

Ja, om det är en större flock kanske det inte blir lika uppenbart att någon eller några sörjer när en dör. Måste ju ändå vara så att t ex två individer i en grupp har varit bästisar och om en dör så sörjer den kompisen mer än vad andra gör. Men att det då inte märks lika tydligt.

Det har blivit tydligare att Samuel går igenom en sorgeprocess - han har blivit lite tystare. Sitter ofta och bara tittar länge, rakt ut i intet. Slappnar inte av direkt som han brukade göra när det var dags för siesta efter maten. Spinner inte lika ofta.
Men när det vankas lek är han sig själv igen.

De samarbetade väldigt bra när de krävde omgående utfodring. Jamade gärna varannan gång.

Vilka underbara katter helgoa ❤️

Det här med sorg hos katt det har sett så olika ut hos mig och nu senast gick min nu äldsta som blir 7 den sista april en tid och kollade in platsen som killen som fick somna in om han låg på sin plats men det där släppte han sen. Dom yngsta jag har nu blir ett år den sista april så dom såg jag inte lika mycket på mer än att dom var fundersam och letade lite. (Ja dom tre jag har nu fyller samma dag den sista april, lite komiskt 😄)

2011 föddes två bröder som flyttade hit sen när dom var 10 månader kastrerades dom allt gick bra dom kom hem och var pigga och glada jag gick och la mig som vanligt sen behövde jag gå på toan mitt i natten då hittar jag ena grabben på golvet han hade bara lagt sig ner och somnat in.

Ringde min veterinär dagen efter hon fick en chock för katten var så perfekt så frisk och fin hon gjorde en obduktion men inga fel kunde hon finna så det där var en chock bara 10 månader och enkelt ingrepp kastrering av hankatt.

Den gången fick jag vara med om hur mycket en katt kan sörja så mycket som hans bror sörjde har jag aldrig vart med om det tog lång tid innan han var sig själv och jag minns jag bar runt på honom han ville bara vara i min famn med huvudet hårt tryckt mot min hals.

Efter en tid kom han en dag helt som vanligt då hade han sörjt klart han var så oerhört tydlig medan andra kan jag se på men det här var något helt annat han var djupt ledsen över förlusten av sin bror.

En annan kattkille som blev sex år han hade njursjukdom. Den killen och en av dåvarande töserna var han enormt mycket för dom där var så nära varandra dom höll ihop dom var ett.

På den tiden hade min dåvarande veterinär inte någon frys så man fick åka själv till krematoriet och när jag kom hem ställde buren med döda katten i tog bort locket så var hans bästa vän kattfröken fram och försökte få igång honom i lek hon såg tydligt att det var något fel sen efter en stund la hon sig ner bredvid honom hade små gnyande ljud och efter en stund var det som hon accepterade släppte och gick vidare men ändå med en uppsikt mot buren som om hon vaktade honom innan jag tog med honom till krematoriet.

Visst har jag märkt på alla men mer med en del dom är väl som oss vi sörjer på olika individuella sätt och det är vackert att se vilken fin kärlek dom har för varandra vilken underbar kattfamilj dom alla har vart och är.

#69: Tack för att du delade med dig. Väldigt sorgliga men ändå vackra berättelser som tydligt visar hur katter kan drabbas av djup sorg som många andra djur drabbas av och inte bara människan. Tänker osökt på elefanter som genomför vackra ritualer för en död flock/familjemedlem, valar som bär sina döda avkommor på ryggen osv.

Vår Samuel går alltid och lägger sig tillsammans med mig som han brukar göra, men under natten går han ofta till Nelsons favoritfåtölj som han gärna sov i. Fåtöljen i fråga var bara Nelsons favorit, det hände aldrig att Samuel försökte lägga beslag på den när Nelson inte använde den.

Oskiljbara. ❤️ En del tjafs och gräl såklart också.

Har en fråga kring hur man ska tänka när det gäller Samuels framtid.
Vi har snuddat vid tanken att ordna en kattkompis till honom så småningom, kanske om några månader men vi känner en del tveksamheter.

Samuel 12 år snart.
Han är dock pigg på att leka och busa när tillfälle ges. Men han är ju senior och har, i dagsläget, ganska bra kontrollerad IBD om det är en faktor som man bör beakta. Det kanske inte är det lämpligaste att introducera en kattunge till en seniorkatt?
Samuel kan ju leva i flera år till. Men IBDn kan förkorta hans liv i form av cancer.

Hur resonerar ni kring detta?

En äldre katt bör få "vara äldre ifred" om katten verkar nöjd med det. En kattunge å sin sida behöver en ung kompis (max 5 år ca.) att härja runt med.

#73: Ja, jag är benägen att hålla med. Får ge stöd med att vänja Samuel vid den nya livssituationen.

#74: När min katt blev ensam tänkte jag först skaffa en kompis till henne, men så märkte jag att hon blev mer tillgiven och kelen än hon varit tidigare. Så nu är hon ensamkatt och trivs bra med det. Fast jag är ju hemma med henne nästan alltid, så hon har ändå sällskap.

#75: Kan mycket väl vara så att vi ägare inbillar oss att katten känner sig väldigt ensam. Vilket i sig kan stämma men intensiteten av ensamhetskänslan kanske inte är så stark som man kan tro.

#72: Det är väldigt fint att se nära vänskap mellan katter och se utbytet de har av varandra, men när en äldre katt blir ensam kvar är det inte helt självklart att skaffa ny kompis - iallafall inte om det enbart är "för den kvarvarande kattens skull".

En kattunge är säkert lätt att introducera, men kan ha för mycket energi för en senior och då får ingen av katterna sina behov tillgodosedda. Om man ändå testar bör man nog vara beredd att ev. även behöva skaffa en 3:e katt för att tillgodose allas behov. När min birmagumma förlorade sin bästis och blev ensam kvar blev det harmoni först när den nya ungkatten fick en ännu yngre kattkompis att leka med.

Tar man en helt vuxen omplacering får man räkna med större påfrestning för alla under introduktionen, men en del individer finner varandra ganska snart ändå och har fördelen av att vara mer lika i aktivitetsnivå.

"Nästan 12" är ingen ålder om katten får vara frisk och blir 20 år, men det vet man tyvärr inte på förhand. När jag skaffade Lotus hoppades jag att Oberon skulle ställa upp som lekfarbror - och det hade han säkert gjort (trots åldersskillnaden) om han hade varit frisk. Oberon kom bra överens med alla och skulle inte ha passat som ensamkatt. Han blev t.ex. alltid orolig och satt och gråtjamade om han var helt ensam i lägenheten. Även utomhus var han osjälvständig och kunde bli förtvivlad om han kände sig övergiven av mig och kattkompisarna om han inte såg oss just då.

Ruben däremot (snart 15) skulle förmodligen föredra ett liv som ensamkatt numera (iallafall en tillvaro utan plötsliga påhopp från Lotus). Min tidigare birma Miranda hade nog också trivts bra som ensamkatt sista åren. Utan andra katter som stör, oroar och konkurrerar om uppmärksamheten. De har/hade ganska lika personligheter.

#77: Många bra exempel på hur katter kan ha så väldigt olika personligheter som påverkar hur de uppfattar och interagerar med nykomlingar.
Får grunna vidare på detta. Vi vet ju inte än om Samuel skulle klara av / må bra av att vara en ensamkatt resten av livet. Han hade nog till slut accepterat den nya livssituationen som ensamkatt, men det behöver ju inte vara en optimal lösning.
Ja, om vi skaffar en kattunge till Samuel får vi vara beredda på att ordna en ytterligare kattunge.

En äldre katt vill vi nog däremot inte prova. Vi har Wilson och Samuels dåliga relation minnet.

En annan sak som potentiellt kan bli jobbigt för Samuel är att man som kattförälder naturligt ägnar mer tid och energi på den nya katten och då kan ju han bli avundsjuk och ledsen. Sådana tendenser såg vi främst hos Nelson, att han blev lite ledsen när Samuel paxade min frus knä först osv. Vet inte hur man ska tänka där.

Har fått svar från Purina angående deras Hydra Care som innehåller mjölkprodukter.

*Quote
Tack för ditt meddelande och din fråga om vår Hydra Care för katter.
Vi använder vassleprotein i vår Hydra care, detta kommer från mjölk för sin osymolytiska effekt.
Osmolyter hjälper till att balansera vatten och salter i kroppen. Detta vasslepulver har sitt ursprung i komjölk.

Det innebär att laktosinnehållet är mycket lågt och mängden laktos i produkten, är mycket liten.
Det samma gäller sockret, det är en mycket liten mängd.
Unquote*

Jag är osäker på om det är proteinet en del katter reagerar på eller om det är mjölksockret.
Vassle, beroende på hur mycket man har processat den, brukar innehålla ca 1-4 gram laktos per 100g. Så det är nog försvinnande mängder i en påse på 85g som till största del består av vatten oavsett om man använt helmjölk eller inte.

Om de använder hydroliserat vassle, vassle-koncentrat, vassle isolat osv påverkas även proteinets egenskaper (förspjälkade eller ej osv) är oklart. För förspjälkade proteiner / peptider skulle i teorin orsaka mindre besvär i mag och tarmkanalen.

Men ingredienslistan nämner mjölk och mejeriprodukter. Men någon helmjölk verkar inte användas enligt dem. Blev inte mycket klokare.