Du kanske hade andra förväntningar och det blev inte som du hade tänkt. Du får ge det tid, tar månader ibland att bekanta sig helt :)

#1: Ja jag vet inte vad detta är. Jag känner mig som ett monster och att katten mår dåligt av att jag är här.

Tack för din kommentar.

Dina egna känslor kan ju ingen ändra på såklart. Du känner vad du känner.
Men försök att tänka från kattens synhåll lite. En alldeles liten bebis. Borta från mamma och syskon för första gången. Även mattes röst är borta. Så även omgivningen den bott i hela sitt (korta) liv. Precis allt är nytt och annorlunda. Ser, låter, luktar annorlunda. Sen en ny människa dessutom. Som inte beter sig alls som katten är van vid. Låter och luktar annorlunda. Hur ska den veta att den nya människan är snäll? Bättre att avvakta och vara lite försiktig tills man känner sig säkrare.

Försök att vara kattens trygghet. Var bara där och låt katten ta det i sin takt. Och precis allt du gör och säger ska vara positivt, lugnt och vänligt.
Då löser det sig snart.💖

#3: Tack för din kommentar. Jag försöker sätta mig in i kattens situation och det är ju det som gör så ont. Jag är så fruktansvärt blödig så jag mår dåligt av det. Jag har inte varit med om detta tidigare, andra katter har tagit för sig med en gång. Så detta är så ovant så det går ont i hjärtat ❤️‍🩹. Har du erfarenheter av blyga katter tidigare?

#4: Jag har haft flera "skyggisar" och min erfarenhet är att det bästa är att låta dem ta det i sin egen takt. Försök inte pusha på katten utan prata lugnt med honom när han är i närheten. Om du har ett spö med fjädrar (leksak) kan du testa att leka med honom med den. Då blir det ett litet avstånd som kanske känns tryggare för honom.

Tvinga inte fram kel, utan klappa bara liksom i förbifarten när han går förbi, om han gör det. Om han kommer när du sätter fram maten kan du stryka honom över ryggen som hastigast men sluta direkt och gå därifrån.

Skyggisar tar tid att få kontakt med. Ibland vänjer de sig inte helt och hållet. Jag har haft sådana som har blivit sällskapliga efter några månader, medan det tagit mycket längre tid för andra. Vissa tycker helt enkelt inte om att kela så mycket, och då får man rätta sig efter det.

Min nuvarande katt är 15 år gammal, född utomhus och egentligen inte särskilt skygg, men hon tycker inte om för mycket kel. Den enda gången hon accepterar att sitta i mitt knä och kela är korta stunder på toaletten. Hon kan visserligen komma upp i mitt knä någon gång ibland när jag sitter i stolen framför teven, och då stå och trampa ett tag. Sedan kan hon lägga sig ner en stund och då får jag stryka henne sakta över ryggen, men inte för mycket. Då hoppar hon ner direkt. Det gör hon för övrigt även om jag inte rör henne. Det längsta hon legat i mitt knä är en timme, men det var ett undantag. Oftast rör det sig om 1-5 minuter. Jag får lyfta upp henne i famnen, men inte hålla henne för länge.

Hennes kusin (som inte lever längre) var ännu skyggare, men inte så mycket mot mig när hon väl vant sig (efter några månader). Hon blev till slut otroligt kelen och kunde ligga i mitt knä i timmar. Däremot var hon väldigt rädd för folk hon inte kände och när jag hade gäster sprang hon och gömde sig. Vilket för övrigt den andra katten också gör.

Min första skyggis blev 15 år och hon accepterade mig någorlunda, men det var först det sista halvåret hon levde som jag kunde ta upp henne i famnen. Hon kunde ibland komma och lägga sig i mitt knä, men jag fick inte klappa henne då. Hade även en annan katt och han var extremt kelen. Därför behövde han sällskap under dagarna när jag jobbade. Dock tolererade han ingen konkurrens om mig, så därför passade den här katten perfekt. De två trivdes väldigt bra ihop, och hon ville ha så lite med mig att göra som möjligt, så därför accepterade han henne.

Så ta det lugnt och låt din nya familjemedlem vänja sig i sin egen takt. Var dock beredd på att det kan ta allt från några veckor till flera månader, kanske till och med längre. Försök att inte anstränga dig för mycket, för han känner din oro. Var bara som vanligt och prata med honom när han är i närheten. Låt honom komma till dig, och ta det väldigt lugnt om han kommer fram och nosar på dig. Katter har den egenheten att om man ignorerar dem lite så gör de vad de kan för att "omvända dig", för de tror att du inte tycker om katter och det är de fast beslutna att se till att du gör. 😉

Att kattungen är blyg är helt i sin ordning. Det brukar kunna ta upp till två veckor, ibland ännu längre tid, innan en katt "landar" i det nya hemmet och visar "sitt rätta jag".

Hur stor lägenhet har du? Funderar på om det nödvändigt att ha katten i badrummet (en del katter blir stressade av att vara instängda på mindre ytor tänker jag)…?

Ge det ett par veckor till i alla fall. Sitt i samma rum som din kattunge och läs eller gör något annat trevligt. Erbjud godis och lek, det brukar vara bra vägar till en kattunges hjärta. 😊

Många katthem rekommenderar att man har två kattungar, för att de ska få stöd av varandra, och för att vi människor kan ha svårt att orka med en kattunges lektempo 😅.

Är din kattunge som mina skyggisar var (ca halvåret gamla då) så kommer den att vilja utforska lägenheten ffa när det är mörkt och du har lagt dig…

Det tog dock inte lång tid innan mina katter hade tagit över lägenheten, och betraktade den som sin… 😊

#0: Det kan inte vara något annat än katten som skapar de känslorna?

Jag känner inte dig, men jag kan känna igen mig i vad som kan tyckas vara "ologiska känslostormar". Jag lever själv med PTSD och en trigger för mig har varit om mina djur av någon anledning inte mår bra (eller om jag bara får för mig att de inte gör det).
När jag skaffade gerbil för några år sen så bröt en av dem en klo när de var ute och lekte, bara någon dag efter att de anlänt hos mig. Och jag grät och grät. Jag kände det som att jag inte klarade av att ha djur. Att jag var världens sämsta människa. Jag ringde en veterinär som fick titta på gerbilen genom videosamtal, det kostade 700 kr för att hon skulle säga att det antagligen var en klo som vuxit fel. Efter några dgr var klon tillbaka igen. I efterhand kan jag skoja om att gerbilen "bröt en nagel" och att jag reagerade som att det var jordens undergång. Men gerbilerna har genom åren hjälpt mig massor i att våga lita på min egen förmåga igen.

Så, om du känner sorg eller maktlöshet för att katten verkar lite rädd och osäker nu i början betyder inte det att ni inte kommer att få det bra tillsammans tänker jag.
Kanske behöver ni ta er igenom den här första fasen båda två och bli trygga med att ni blivit familj. Det är ändå en ganska stor omställning för både katten och dig. Ibland kan sånt, iaf hos mig, väcka minnen efter saker som varit eller dem man saknar. Men ni kommer att lära känna varandra! Ta hand om dig själv lite och låt katten få utforska sin omgivning (och dig) i sin takt. 😊

#7 Kloka tankar! När jag fick min första egna kattunge var jag snart både slutkörd och kände mig otillräcklig. Jag övervägde på allvar om inte kattungen trots allt skulle ha det bättre hos mina föräldrar. Sedan kom vi att leva i 17 år tillsammans och jag ville inte vara utan honom ens för en minut. 🥰

#8: Haha, åh! ❤️‍🩹 Det ÄR ju en överväldigande grej i sig, att plötsligt ha ansvaret över ett litet liv. Samtidigt är det väl i sig ett gott tecken på att man faktiskt bryr sig om djurets välbefinnande. Och med åren lär man sig att känna igen de olika signalerna om något inte är som det ska. 😊

#5: Tack för din kommentar! Så fina katter du har 😊. Jag tar in det du skriver och ska försöka låta han ta det i sin takt. Får bara så dåligt samvete och känns som jag gör fel när jag låter honom vara. Det är väl en av sakerna som gör mig ledsen och jag tänker att en sån blödig människa som jag är kanske inte passar för husdjur. Det gör liksom ont i hjärtat. Jag har aldrig haft ett djur själv tidigare, vi har alltid varit två och jag har fått stöttning. Nu är jag själv och får bära alla känslorna själv. Jag var inte beredd på det.

Jag vill ju kattens bästa och funderar på vad jag ska göra om han inte trivs här. Får panik över den tanken just nu.

Än en gång, tack för att du tog dig tid att skriva 😊

#0: Jag utgår ifrån att "seriös uppfödare" betyder stambokförd avel. Besökte du kattungen i sin invanda miljö hos uppfödaren innan den flyttades till dig? Hur uppfattade du kattungen (och övriga katter) då?

Bor du ensam med kattungen nu, utan andra människor och djur som kan påverka kattungens beteende?

När en nyinflyttad kattunge (eller katt oavsett ålder) är oväntat reserverad mot sin nya ägare kan det kännas lite sårande och som ett avvisande. Som obesvarad kärlek. När de flesta kattungar alltid verkar vara så framåt och obrydda vid ägarbyte kan det komma som en överraskning att även kattungar kan vara reserverade i ny miljö hos ny ägare. Vid omplacering av vuxen katt finns det vanligtvis större förståelse för att det är en stor omställning för katten.

Det är sant att de flesta kattungar vanligtvis verkar ganska obrydda vid ägarbyte, men även kattungar har sin egen personlighet och reagerar individuellt i olika situationer.

Att kattungen är reserverad mot främmande personer i främmande miljö betyder inte att den kommer vara reserverad i invand miljö - särskilt inte mot sin egen ägare. När man vinner sådana katters förtroende kommer det kännas extra gott i hjärtat just för att det förtroendet inte ges närsomhelst, varsomhelst och till vemsomhelst.

#6: Det som oroar mig är att han var den i kullen som tog minst plats och var blyg även där. Min lägenhet är ca 60 kvm och jag har toalettdörren öppen så han går ju ut från rum till rum men håller till under möbler och om jag skulle råka visa mig så springer han snabbt och gömmer sig och har även fräst åt mig. Det gör ont i hjärtat att se honom så. Jag är rädd för att jag är för blödig för att ha katt själv.

Han har varit på upptäcktsfärd i natt. När jag steg upp så hade han varit på fönsterbrädan och skvätt ut lite jord och även min stora växt på golvet hade han spekat i 😊. Han kom in i natt och jamade och gick jämte sängen precis som om han ville upp men han gömde sig under sängen när jag sträckte ner min hand och där blev han liggandes resten av natten. Jag hoppas att han kommer känna sig som hemma, är bara så orolig vad jag ska göra om han inte gör det efter ett tag. Om han inte vänjer sig. Om han inte kommer slappna av här eller låta mig komma nära och klappa honom så blir det ju svårt att omplacera honom. Hade helst då velat att uppfödaren tar tillbaka honom, med eller utan ersättning, för då hade det blivit en mer kontrollerad omställning för honom tror jag.

Mitt problem är att jag tänker ”tänk om” och får panik över det och kan inte slappna av.

Tack för att du tog dig tid att skriva till mig ☺️

#11: Ja han har stamtavla och kommer från en gedigen uppfödning.

Jag träffade aldrig honom innan jag hämtade honom. Väldigt dumt nu i efterhand och jag lurade mig själv med hur bra det gick tidigare då jag köpte en katt av samma ras därifrån och träffade alla vuxna katter då. Naivt, jag vet.

Jag bor ensam utan andra djur i en lägenhet på 60 kvm.

Jag hoppas verkligen att detta blir en invand miljö för honom och att han ska trivas. Men har mörka tankar just nu och får lite smått panik på om jag då inte kan lösa en bra situation för honom. Jag vet inte om det finns en plan B då och allt jag vill är att katten ska ha det bra, även om det inte skulle vara hos mig.

Tack för att du tog dig tid att skriva en kommentar till mig 😊

#8: Vilken härlig berättelse! Tack för att du delar med dig 😊

#7: Tack för att du delar med dig. Fick ett leende på läpparna angående klon! ☺️Jag är likadan och speciellt när det kommer till djur så är jag otroligt blödig och det får mig till att känna att jag är olämplig som ägare.

Men du träffade mitt i prick, alla känslor har inte med katten att göra. Jag har varit själv i ganska många år nu och mitt hjärta har varit stängt så länge nu. Kände att det var dags att öppna upp det igen och så reagerar jag såhär! Har gråtit och varit ledsen stora delar av dagen och jag kan inte kontrollera det. Jag är kanske inte redo och det skapar panik hos mig. Har ingen plan B och allt jag vill är att katten ska ha det bra. Och än så länge så har han ju inte det så bra då han är rädd. Det gör så ont ❤️‍🩹

#13: Det bästa nu för kattungen är att få fortsätta vänja sig vid sitt nya hem och sin nya ägare. Det kommer förmodligen vara lika svårt för honom i vilket nytt hem som helst och extra svårt att behöva byta flera gånger på kort tid.

Om du inte redan haft kontakt med uppfödaren tycker jag att du ska uppdatera uppfödaren om hur det går (utan att redan nu börja tala om att lämna tillbaka honom).

Om du behåller kattungen har det bara gått en väldigt kort tid jämfört med alla år ni har framför er. När han fyller 15 år kommer du förmodligen minnas tillbaka på den här tiden med ett leende.

#16: Tack för rådet! Jag ska skicka ett SMS med statusuppdatering. Och tack den positiva peppen! Han kröp ut från soffan nu och då kastade jag iväg några möss som han började leka med. Åt lite, gick och bajsade och fortsatt busa. Jag la mig på golvet och då kom han först fram och nosade på min hand och sen mitt ansikte sen sprang han fort iväg igen. Nu går han runt i lägenheten och jamar. Det bästa jag kan göra är att sitta kvar i soffan och prata med honom? För om jag går efter så gömmer han sig. Får bara dåligt samvete av att inte göra något..

#17: Låt honom närma sig i sin egen takt. Du kan bara "vara" utan att fokusera för mycket på honom. För mycket uppmärksamhet kan kännas läskigt. Han vänjer sig vid din närvaro ändå och det är inte så bara. Gör det du brukar göra så att han vänjer sig vid den här nya miljöns vardagsljud. Om du t.ex. pratar i telefon eller läser högt vänjer han sig vid din röst.

#17: Ja, det bästa du kan göra är att sitta kvar i soffan och prata med honom. Låt honom komma till dig, så att han känner att det är han som bestämmer takten. Han är förmodligen lika osäker som du.

Det låter väldigt lovande att han redan har börjat leka. Ta det bara lugnt och visa att du finns där men att du låter honom ta allt i sin egen takt. Rätt som det är kommer du nog att sitta där i soffan med en katt i knät. 😺

Tänk bara på att han troligtvis kommer att vara en skyggis hela livet, i och med att han var det redan hos uppfödaren. Det innebär inte att han kommer att vara rädd för dig alltid, utan du kommer att vara hans trygghet.

Däremot kanske han kommer att vilja gömma sig när du har gäster. Så se till att han har en trygg plats att vara på då. Mina katter har oftast föredragit att krypa ner under täcket i min säng och stanna där tills gästerna gått. 😊