Googla lite så kommer du att se att det finns massor av teorier om varför katter bär hem byten.

Vad var det för artikel du läste?

#0: Vad säger din källa om att vissa möss som katten släpat in är giftiga och smakar illa och kan inte ens klassas som prima kattföda?

#2: Att jaga är en instinkt, våra katter har gjort det även om dom varit galna i sitt torrfoder. Så dom har sällan ätit det.

Katter tar hem byten till sitt kärnrevir för att äta i lugn och ro och förvara den till senare.

Inte för att lära oss eller ge oss.

#4: Katter äter inte en hel del möss eftersom de är giftiga för katter.

Till exempel är näbbmöss både giftiga och osmakliga för de flesta katter.

#5: Det är bara vattennäbbmusen som är giftig. Övriga näbbmöss smakar endast illa. Så det är inte "en hel del" möss som är giftiga, endast en art.

#6: Vissa näbbmöss har giftigt saliv. De flesta katter äter inte näbbmöss eftersom de luktar och smakar illa. De katter som faktiskt äter mössen verkar inte bli särskilt sjuka av det, i värsta fall kan katten må lite illa. Om katten blir biten av en näbbmus så kan den bli svullen och irriterad vid platsen för bettet, men det verkar sällan bli värre än så.

Läs mer här:

https://firstvet.com/sv/fragor/142/aer-det-farligt-foer-katten-att-fanga-naebbmoess

#5: katter äter giftiga saker precis som andra djur.dom kan också äta illasmakande djur.

#8: Absolut kan de äta giftiga saker och dessutom kan de dö av det men att katter lämnar byten på trappan skulle betyda att de vill lära människor att jaga är nys.

Från Wikipedia: "Några släkten (bland annat vattennäbbmöss och Blarina) framställer i salivkörtlarna giftet Blarinatoxin, BLTX. Därför kan de fälla större bytesdjur som groddjur och sorkar.[4] En bett av sådana näbbmöss kan därför även av människor uppfattas som mycket smärtsamt".

Jag kan dock inte se att Blarina skulle finnas i Sverige?

En massa svar men inget svar på min fråga. Jag vet att det finns olika teorier och det var just därför som jag skrev det här inlägget, så att vi kan se om det som jag läste stämmer, att katterna vill lära oss att jaga.

Om ni som har katter som kommer hem med halvdöda djur endast har honor, i så fall är det sannnolikt att det här stämmer. Men om även hanar kommer hem med halvdöda djur, så stämmer det inte, eftersom det är honorna som lär hennes ungar att jaga hos alla sorters katter, exempel geparder.

Här är artikeln som jag läste:

https://www.heute.at/s/falsch-gedacht-maeuse-sind-gar-keine-geschenke-120002595

Översättning:

Våra katter är inte bara pälsbollar som gnider sina huvuden mot oss och spinner, utan de har en riktig killerinstinkt och tillhör de farligaste jägarna i djurriket. Utevistare sägs faktiskt på vissa platser skada fågelpopulationerna kraftigt, eftersom de, även i mänsklig vård, visar upp sina jaktkvaliteter bara för skojs skull. Så om man har ett sådant exemplar hemma blir man gärna överraskad med halvdöda gåvor. Men, det är egentligen inga presenter.
Den halvbitna muskroppen ska alltså inte förtjusa oss, utan snarare motivera oss att äntligen lära oss att jaga. I kattens ögon är vi nämligen helt talanglösa, slarvigt sagt - för dumma - för att föda oss själva i vildmarken, så den skulle gärna vilja lära oss. Små kattungar lär sig på samma sätt hos mamma Katt och leker sig till hur man använder klor och tänder.

För oss tvåbenta "dumma katter" innebär inte denna slutsats att vi ska krypa på alla fyra och skjuta bytet från vänster till höger för att ge intrycket att vi är lydiga elever. Experter rekommenderar snarare en kärleksfull avledning av katten innan man tacksamt gör sig av med mus- eller fågelkadavret.

Då vi länge haft två katter, en hane och en hona, är det lite svårt att säga vem som tagit hem bytet, om vi inte sett dom med det. Hanen har gått bort, men jag kommer inte ihåg om jag sett just honom komma till oss med ett byte.. Men jag är helt övertygad hanar jagar, det hör ju till deras instinkt oavsett kön. Vad dom gör sedan antar jag kan skifta från katt till katt, säkert också anledningen till varför dom gör som dom gör.
Jag kan inte komma ihåg att dom kommit till oss med smådjur som fortfarande lever, det kan säkert ha hänt, men oftast har dom varit döda. Troligtvis för att katten lekt med dom, och det blev en lite för hårdhänt (eller snarare hårdtassad) "lek".

En katt har jag haft som var utekatt på helgerna i vår stuga. Han kom hem med byren. En gång släpade han hem en huvudlös hare. Lika stor som honom själv. Det var en hankatt.

#0 Du tycker inte att det låter lite märkligt att katten skulle vilja lära en helt annan djurart att jaga? Jag menar, det är rätt långt ifrån att lära de egna kattungarna att jaga….

Är din teori i så fall att katter skulle se oss människor som någon slags enorma kattungar…??? 😎

Och varför skulle de lära oss jaga, när vi uppenbarligen försörjer oss bra själva och dessutom delar med oss av maten till katterna…???

Katter jagar ju inte precis i flock…?

Vi hade en hankatt när jag var barn som släpade in en vildkanin och fick med den ner i källaren. Han åt upp huvudet, men lade öronen i en prydlig hög bredvid kroppen…

Våra tamkaniner rörde han aldrig.

#15: Intressant, vi hittade en huvudlös fågel i källaren en gång. Det måste sett ganska skrämmande ut med huvudlös kanin vars öron ligger i en liten hög bredvid…

#16 Ja, det var inte kul.

Katten tillbringade mycket tid med en av familjens kaniner, lät sig tvättas av kaninen o.s.v. så vi blev nog både ledsna och bekymrade när vi såg att han jagat/fångat/ätit av en vildkanin.

Men säkert hade vildkaninen ett helt annat beteende, och kanske doftsignaler som triggade kattens jaktinstinkt.

Jag tycker det är knasigt att försöka förmänskliga katter eller djur överhuvudtaget.
"Lära oss" det blir ju bara fånigt.

#14:

Jo, det är just som jag tycker att detta är märkligt, att jag blev nyfiken och ville ta reda på om det stämmer. Det är för övrigt inte min teori, utan vad jag läste i artikeln.

Men jag hade tankar, att om det är ett instinktivt beteende, så kanske katterna tar hem halvdött byte just när de har ungar, oavsett hur bra dom blir matade.

Var kaninen som din hankatt tog hem död eller bara skadad eller halvdöd? Det är klart att även hankatter jagar och tar hem byte, men bara honor lär deras ungar att döda ett byte och tar hem hallvdöda djur.

Men om det visar sig att bara en enda hankatt kommer hem med ett halvdött byte och lägger det på tröskeln kan man anta att det som står i artikeln är fel.

#12:

Jovisst jagar även hanarna, men bara honorna lär ungarna att döda ett byte och dom börjar att lära med halvdöda djur.

#19 Jag minns inte, det här var så länge sedan. Men jag vet att kaninen skrek högt initialt. Men hur död den var när den kom in i huset vet jag inte. Katten verkade mest intresserad av att själv få sig en måltid.

#11:

"Den halvbitna muskroppen ska alltså inte förtjusa oss, utan snarare motivera oss att äntligen lära oss att jaga. I kattens ögon är vi nämligen helt talanglösa, slarvigt sagt - för dumma - för att föda oss själva i vildmarken…"

Jag har ju ingen utekatt, men spontant lät detta i artikeln inte så trovärdigt enligt mig😊

#22:

Det var just därför som jag skrev huvudinlägget, för att ta reda på hur det ligger till och om det bara är honorna som kommer hem med halvdöda djur som de lägger framför tröskeln.

#21:

I så fall säger det inte mycket. Det handlar ju om att lägga halvdöda djur framför tröskeln.

#23:

Förstår.

Jag tror på teorin att katter - oavsett kön - vill föra fångade byten till kärnreviret, dvs. till den del av reviret som känns tryggast och allra mest "deras" och som de utgår ifrån när de ger sig ut på jakt. Kärnreviret är kattens bostad (av praktiska skäl när dörren är stängd kan även tomten "duga"). Samma instinkt visar sig när innekatter för fångade byten till kärnrevirets viktigaste resurser, t.ex. när de lämnar färdiglekta leksaker i mat- eller vattenskål, toalåda eller i ägarens säng.

Min grannes utekatt var en kastrerad hankatt som tog med fångade byten (både levande och döda) till bostadhusets tomt. En av mina tidigare hankatter som blev en skicklig jägare på äldre dagar kom under utevistelse jamande med fångsten i munnen och la sig med bytet i närheten av mig och kattkompisarna (som naturligtvis blev nyfikna), men jag tror inte att det var "till oss" utan mer att han kände sig manad att föra bytet till kärnreviret och kärnrevirets viktigaste resurser, dvs. det som han kände mest samhörighet med.

När frigående honkatter som äter sina byten får en kull är det naturligt att hon för med byten till kullen för att introducera dem till den sortens mat, men min jagande hankatt åt aldrig sina byten, så det hade han inte ens lärt sig själv.

Anledningen till att kattägare i alla tider trott att katter "vill ha beröm" när de tar med byten hem är nog för att kattägare i alla tider ofta missförstått hur katter faktiskt fungerar. De kanske vet att hundar kan läras upp att t.ex. jaga i människans tjänst och tror att det belöningssystemet är något som katten därmed förväntar sig automatiskt. Att katter alltså kan tänka ut vad de själva kan göra för att "glädja"(?) en människa.. Det är lika fel som att tro att katter kan planera ut vad de kan göra för att förarga en människa. Katter har inte den förmågan och har ingen önskan om att vara någon "till lags". De bara är - och styrs enbart av sina medfödda beteenden och behov.

Att katter ser människor som "katter" är en annan utbredd missuppfattning. Katter vet att katter är något helt annat än människor och den vetskapen är medfödd. Den som inte tror på det kan låta en socialiserad katt möta en främmande människa och sedan jämföra med att låta katten träffa en främmande katt. När mina katter spanar från balkongen ser de massor av främmande människor som passerar utan större reaktion, men får de syn på en KATT blir de omedelbart på helspänn och följer varenda rörelse! De blir så fokuserade att de nästan darrar av anspänningen. Ingen risk att de inte vet att det bara är katter som är katter.

Det stämmer nog, det känns som det mest troliga. Inte så konstigt att man helst äter hemma. Många tänker nog att katter kan likna hundar, när dom i själva verket är otroligt olika. Antagligen beror det främst på att hundar är flockdjur men inte katter.

#28: Japp, ser man en katt möta en främmande katt så är det en sådan enorm skillnad.

#28 Många kloka ord!

#26:

Att ta hem byten till kärnreviret, som säkert kan vara hela tomten och kanske lite utanför tomten också, låter sannolikt. Men i så fall struntar katten i om någon människa ser bytet eller inte.

Men om katter lägger ett halvdött byte precis på tröskeln vill katten ju att någon ska uppmärksamma bytet. Frågan är varför? Jag tror heller inte att katter ser oss som 2-beniga katter och att bytet ska vara en present är jag också skeptiskt mot, fast jag har hört myten ofta.

I alla fall är det en instinkt att ge ungarna ett halvdött byte så att de ska lära att själva döda det. Jag tycker också att det vore märkligt om katterna vill lära oss att jaga. Mina tankar är att de kanske lever ut instinkten fast det inte finns en anledning att lära någon att jaga, för det finns ju kattmat.

Ett svar på frågan skulle vi få om t.ex. 5-10 kattägare som har en utekatt som verkligen lägger det halvdöda bytet framför tröskeln, så att det är tydligt att katten vill att någon ska uppmärksamma det, skulle skriva om de har honor eller hanar.

Deg ägda katten äter ungefär 5% av tagna byten så att den skulle lägga bytet på tröskeln som ibland till och med är oätligt för katten har inget att göra med hur de ser på människor - du är helt fel ute.

#32: Men Condor sa ju att h*n också tyckte det lät lite konstigt, så att säga "du är helt fel ute" passar inte riktigt.

#33: Jag svara mot inlägg #31.

#31: Jag tror att det är uttryck för samma medfödda och nedärvda beteende oavsett om bytet lämnas på tomten, på tröskeln eller inne i bostadshuset. Funktionen är att bytet ska föras till en mer trygg/kontrollerad del av det område utekatten vistas inom, dvs. till revirets viktigaste och mest centrala del.

För innekatter kan samma medfödda och nedärvda beteende visa sig när katten lämnar färdiglekta leksaker vid eller i t.ex. mat- eller vattenskål, dvs. i eller vid inomhusrevirets viktigaste och mest centrala resurser. Innekatter som uppvisar sådana beteenden kan lämna leksaker i, vid eller i närheten av en sådan resurs.

Att fångade bytesdjur förs till kärnreviret har en praktisk funktion eftersom det även är ett sätt för katten att undvika uppmärksamhet från konkurrenter/rivaler och andra rovdjur, men eftersom det är ett nedärvt beteende behöver katten själv inte tänka ut att det är därför den gör det.

Innekatter som känner starkt att fångade leksaker ska lämnas i mat- eller vattenskålen har nog ingen aning om varför de känner så, men de gör det ändå, eftersom det är ett nedärvt beteende att byten ska tas med och lämnas vid "kärnan". Ägaren kan också uppfattas som en betydelsefull "resurs" i kattens tillvaro och det kan visa sig genom att byten lämnas vid ägaren eller något som är starkt förknippat med ägaren (t.ex. ägarens säng).

När det gäller förhållandet katt-människa så tror jag att människan har en särställning hos katter som inte riktigt kan jämföras med något annat. Katter vet definitivt att människor inte är katter, men i nära kontakt med människor är det vanligt att i övrigt fullvuxna katter uppvisar kattungebeteenden. Människans klappar blir som en stor mamma-tunga som tvättar dem och den vuxna katten ligger i famnen och spinner och mjölktrampar som en liten kattunge. Den vuxna katten "ropar" efter uppmärksamhet, mat och trygghet som en liten kattunge som ropar efter sin mamma. Vuxna katter ropar inte på varandra annat än inför parning. Att vuxna katter snarare ser sig som kattungar i förhållande till sin ägare gör det mindre troligt att katten skulle känna sig manad att lära ägaren något.

#35:

Kanske det finns flera anledningar. I alla fall hittade jag en vetrinärssida där det förklaras att det kan finnas olika orsaker:

https://www.petdoctors.at/katze/verhalten-ausbildung/warum-katzen-beute-mit-nach-hause-bringen-geschenk-fuersorge-oder-erziehung#:~:text=Die%20Beute%20ist%20ein%20Geschenk,Rudelmitglieder%20muss%20man%20sich%20kümmern.

Jag översätter:

Varför tar våra katter med sig möss eller fåglar hem?

1. Skyddad håla: Kattungar måste först öva sitt jaktbeteende. Kattmamman förser dem först med döda och senare levande byten, som hon tar med sig in i hålan, och kastrerade katter tar också med sig byten hem. Kanske vill de äta dem utan att störa deras håla.

2. Belöning: Katten förväntar sig beröm från människor för sina jaktfärdigheter och vill byta ut bytet mot en välsmakande belöning.

3. Gåva: Ur kattens synvinkel kan människor inte jaga sig själva. Bytet är en gåva som är tänkt att förse människor med mat. Han ses som en valp som måste tas om hand.

4. Rangordning: Genom att ta tillbaka bytet visar katten sin överlägsenhet i rangordningen. Du måste ta hand om lägre rankade flockmedlemmar.

#36: Nej katten lämnar inte den halvdöda musen för utbyte av mat!

#36 Den veterinären skulle inte jag besöka.

#38: Håller med - vad mer ger veterinären hittepå-råd om?

#35:

Låter mycket rimligt.
Katter gör ju en massa saker som triggas av instinkter än medvetna val.
T ex gräva ner sitt kiss och bajs, gräva framför vattenskålen och liknande.

Att de blir som jättebebisar när man klappar dem (+ger dem mat och kärlek) kanske är det ett tecken på att betraktar oss som sina föräldrar på något vis? Även om de vet att vi är människor.

Intressant det där att katter bara ropar på varandra när de vill para sig.
Kanske en anekdot men vår ene katt, Nelson, gick omkring och ropade och letade efter Samuel när han var inlagd en natt på sjukhus för några år sedan. Blev lite förvånad över att han gjorde så.
Speciellt Nelson har vi alltid uppfattat som väldigt speciell förresten! Försöker kliva emellan om människorna är osams. ^^

#40: Hur vet du att det var Samuel han ropade efter?

Hur vet du att katten inte kände sig otrygg då något förändrats l kattens omgivning?

Katter är extrema vanedjur och den troliga orsaken till kattens jam var en signal till er att allt inte var som vanligt.

Vi förmänskligar ofta våra djurs beteenden - en katt är en katt - inte en människa eller en hund och dess signaler ska tolkas via djurartens etologi och inget annat.

#41:
Ja, ockhams rakkniv kommer jag att tänka på.
Han gick alltså från rum till rum och jamade och letade upprört efter Samuel.
Nu när han vet att Samuel alltid kommer tillbaka, letar han inte alls efter honom längre. Jag ser ingen annan förklaring.

Djur kan dela egenskaper som vi människor besitter. Ett djur kan visa glädje, sorg, oro osv. Vi människor är inte unika. Förstår inte riktigt frågeställningen.

#42: Hur vet han att Samuel kommer tillbaka - är katten tankeläsare?

Frågeställningen är att katter och människor är olika varelser och det du gör är en tolkning av din katts beteende ur ett mänskligt perspektiv och inte ur djurets.

Vi vill tro att katten tänker och har samma slutledning som vi människor har - så är det inte.

Naturligtvis kan de sammanfalla men att tillskriva djur en massa egenskaper de inte har missgynnar dom.

Ett klassiskt exempel som även skrivits om tidigare är människans tolkning av felkissande katter.

Att en katt skulle kissa ”fel” som protest är direkt felaktigt och stämmer inte överens med djurgruppens etologi.

Sedan kan var och en inklusive veterinärer ha sina tolkningar men de blir för den skull inte mer Sanna för det.

#43:

Nja, inte behöver en katt vara tankeläsare för att dra enkla slutledningar utifrån upprepade skeenden?

Djur lär sig av erfarenheter och det leder till ett specifikt beteende.

Det har inget med att förmänskliga djur att göra i min bok, att förmänskliga djur är en annan sak.

#44: Så du menar att din katt vet vart Samuel ska ta vägen när den lämnar hemmet?

Nelson reagerade på era reaktioner och inte på huruvida han visste om Samuel skulle komma tillbaka eller inte.

Jo det har precis med förmänskligande av katters beteenden att göra - att tolka deras beteenden som de vore människor.

Ta gärna del av denna föreläsning av Bjarne Braastad:

https://huskatter.ifokus.se/discussion/1486510/hur-kommunicerar-din-katt-bjarne-braastad

#45: Nej, nu lägger du till innehåll jag inte skrivit.

Jag skrev inte att Nelson vet var Samuel skulle ta vägen. Jag skrev att Nelson märkte att Samuel var borta och han letade efter honom. När Samuel väl kom hem, blev Nelson inte orolig nästa gång Samuel "togs bort" från honom. Hur förklarar du det? För enligt dig är katter enbart extrema vanedjur, oförmögen att ha en fungerande tankeverksamhet, agerar enbart efter sina reflexer och instinkter - då borde rimligtvis Nelson reagera likadant varje gång Samuel åker iväg till veterinären, eller hur.

Vad menar du med våra reaktioner? Vi reagerade inte alls på något speciellt sätt varken när Samuel togs in i kattburen eller när han kom hem.

Nej, jag köper inte det att katter inte skulle ha förmågan att förstå, lägga ihop 1+1 och dra enkla slutsatser.

#46: Nej, tyvärr har jag inget större intresse av professionella som säger sig veta exakt hur en katt tänker. Hur vet han det? Det han kan göra är att observera katter och dra slutledningar utifrån vad han tror är korrekta.

Jag kan bara utgå från min egen erfarenhet (och andras).

#40 Här avses katter i det fria, som inte lever ihop med människor. Katter blir "pratiga" när de lever ihop med oss människor. Kommer du in på en skyggis-avdelning på ett katthem så kommer du sannolikt att slås av just att där är så tyst.

Min mesta skyggis började använda sin röst först efter något år. Det var en väldigt hes och försiktig liten stämma.

I dag är hon en hejare på att prata med människor.

#49: Det är nog så ja. Men jag beskrev hur vår katt Nelson ropade efter sin kompis och tyvärr blev det en hi-jacking av tråden. ^^

Min skyggis letade också efter sin kompis när kompisen hamnade ute av misstag. Det var en väldigt olycklig skyggis.

Det var skyggisen som sedan fick syn på "rymlingen" nere på gården (från balkongen), och som höll "rymlingen" kvar nedanför balkongen genom ett intensivt jam-samtal.

Har aldrig sett en lyckligare katt än skyggisen när "rymlingen" kom tillbaka in igen.

Så att katter som lever ihop kan sakna och söka efter varandra, det är min erfarenhet med.

#47: Självklart reagerar ni när det är något oväntat eller något extra ni ska göra och den känslan förmedlar ni till katten.

Ni tänker inte på det själva. En katt läser av en människa fortare än vad vi tror.

#48: Förstår att du inte vill lära dig om kattetologi - speciellt när forskningen inte stämmer överens med dina egna teorier.

#52: Ok, du menar alltså att vi, ägare, gav ut omedvetna men specifika signaler till Nelson när vi skulle ta Samuel till veterinären, och det ledde till att Nelson reagerade kraftfulltöver detta, men att vi inte gav ut dessa signaler vid övriga veterinärsbesök och därmed uteblev hans reaktioner?

Alright. Du får givetvis tro på dina och "forskarnas" idéer om varför Nelson reagerade endast en (1) gång på att Samuel var borta.

När det gäller kattologi är jag benägen att tro på vad tusentals ägare kommer fram till än vad ett par kattforskare kommer fram till.

#51: Precis så.
Det är ju vanskligt att låta forskare tyda just detta specifika beteende utifrån deras ganska så fyrkantiga antaganden om hur en katt fungerar - de vet helt enkelt inte eftersom de saknar specifika verktyg för att tolka dessa specifika yttringar. Men likväl vet väldigt många kattägare att katter har dolda talanger och egenskaper som inte är mätbara med instrument.

Etologi är spännande. Jag har själv läst flera kurser i etologi på högskolenivå, med stort intresse.

Även etologin utvecklas, vart eftersom forskningen kommer fram till nya resultat.

#54: Ja jag tror och vet att du som kattägare signalerar oro när din katt åker akut till veterinären.

Vårt kroppsspråk är subtilt och uppfattas även av våra husdjur.

En katt ogillar förändringar och läser av sin ägare snabbare än vad du själv uppfattar.

Jag kom att tänka på det, att när min katt ville sitta på fönsterbrädan och titta ut genom fönstret (som det verkade) men persiennen var neddragen kändes det som att han försökte "signalera" det genom att gå till mig, sätta sig och titta på mig, sedan gå till fönstret med den neddragna persiennen och sätta sig på fönsterbrädan. Sedan göra detta flera gånger tills jag gick dit och öppnade persiennen åt honom.

Nu kan jag ju inte veta om det var medvetet gjort av honom, för att få mig att öppna persiennen… Men verkade och kändes lite så i alla fall.

#57: Det var inget akut besök.

Nej, jag tror inte att katter uppfattar extremt subtila signaler från oss som inte ens vi är medvetna om.

Enda gången vi öppet visade att vi var bestörta var när det var dags för Wilson att somna in. Varför reagerade inte våra katter på att vi var ledsna när vi tog honom till veterinären om de nu är så extremt känsliga för signaler?

#58: Jag är övertygad om att din misse ville kommunicera med dig.
Jag tror att vi underskattar våra katters förmåga att förstå, kommunicera och dra enklare slutsatser. Det går inte bortse från alla exempel på märkliga upplevelser som kattägare berättat om.

Om man lutar sig åt behaviourismens teorier finns det såklart givna, utstakade förklaringar till allt. Men jag köper inte det. Människan påverkas givetvis starkt av Skinners koncept, men vi är komplexare varelser än så. Samma gäller husdjuren, som hund och katt. Komplexa djur har mycket gemensamt med människan. Varför det är så kontroversiellt förstår jag inte.
Finns ju observationsstudier som visar att t ex vissa djur har förmåga till konsekvenstänk, t ex att välja att vänta på en belöning som är större än den som den har framför sig här och nu.

Våra katter förstår vad vi säger. Om jag frågar Nelson om han är hungrig, jamar han. Ska vi äta? Frågar jag då, då blir han uppspelt och jamar ännu mer.
Vår Wilson stod ibland vid balkongdörren på kvällen och ville att vi skulle öppna den för honom. Då sa jag : "Det är sent och kallt ute, du får gå ut imorgon". Då gick han därifrån. Inte bara vid ett tillfälle utan flera.
Samma när han ville att jag skulle gå in till honom och säga godnatt (för 2, 3e gången) och då sa jag, "Wilson, nu får du gå och lägga dig och sova. Det är sent". Då gav han upp och gick och lade sig.

#60:

De är i alla fall intelligenta djur katterna… Det märker man ganska snart när man skaffar katt.

#59: Men sa inte katterna ens hejdå till sin sjuka kompis?

#62: De gillade inte varandra. Men det har ju ingen betydelse. Eftersom det är våra reaktioner som katterna ska reagera på enligt dig.

#63: Fast de jamade ju efter varandra i första berättelsen?

Ja katter på verkas precis som du av människors kroppsspråk.

Kommunikation består inte bara av talat språk inte ens människor emellan.

Katter är extremt säkerhetsmedvetna och vid varje oväntad förändring reagerar de.

Era katter uppträdde garanterat då de blev en förre inom gruppen - sedan la kanske inte ni märkte till det - för ni är ju människor och katter är katter och katter reagerar på katters vis oavsett vad vi mänskor tror att det betyder.

#64:
Det handlar alltså om en tredje katt som skulle bli avlivad som våra befintliga katter inte riktigt kunde med.
Nej, alltså vi kommer ingen vart. Jag tror inte att jag kommer att övertyga dig om att katter har förmågor som vetenskapen förbisett, och du kommer inte att övertyga mig heller. Bra så. ^^

#65: Nej du kommer inte att övertyga mig om att din tolkning av dina katter innebär att katter tänker som människor är korrekt.

Tyvärr är det en utbredd tolkning av kattens beteende och det skadar katter när man inte ser dom som de varelser de är.

De är inga minimänniskor utan djur med sina egenskaper och ska respekteras som sådana.

Ok, detta får bli sista inlägget från mig i diskussionen.

Nej, jag har aldrig sagt eller ens tänkt att katter är minimänniskor.
Kom igen.

Det enda jag har sagt är att katter (och andra djur)** delar egenskaper** som vi människor besitter. Det är inget konstigt med det.

Att många djurarter kan besitta förmågor och egenskaper som många av oss tror sig vara ensamma om är faktum. T ex hur matriarken i en elefanthjord planerar hur hon bäst kan hitta ett vattenhål. Hur späckhuggare förstår att om isflaket som sälen ligger på tippas genom en koordinerad våg, skapad av späckhuggarna, kommer sälen att glida ner i vattnet. Hur de minns en oförrätt och attackerar småbåtar. Osv.
Exemplen är legio.

Faran med att betrakta oss själva som varelser diametralt annorlunda jämfört med resten av djurvärlden är att det, inte individuellt, men populationsmässigt leder till nån form av förtryck. Alltid. Det har historien visat. Vi mot dem. Vi sätter oss själva på en piedestal och observerar djurs beteende och drar alltid slutsatsen att deras till synes intelligenta och välgrundade reaktioner och beteende som härleder från yttre stimuli - aldrig att det sker utifrån beslut eller konsekvenstänk från deras sida, men bara som en nedärvd instinkt som de uppvisar.

Ska man dra det till sin spets, kan du lika gärna betrakta dina husdjur som maneter som reagerar automatiskt på yttre stimuli. Inget mer.

Men jag ser givetvis faran i att förmänskliga djur (jag hävdar fortfarande att jag inte gör det) - det leder gärna till missförstånd och ibland blir det väldigt tråkiga slutsatser från människan om hon utgår ifrån att katten t ex vill hämnas sin ägare för en oförrätt genom att dra hem halvätna möss och lägger dem i sängen.
För en normalt funtad husdjursägare leder det inte till något negativt som du vill påskina. Tvärtom bäddar det för en djupare förståelse och därmed en djupare relation till ens husdjur.

#67: Det är en realitet och citeras många gånger även i kattforum på iFokus att katter som ”kissar fel” jäklas med sina ägare.

Det är inte så att katten ens reflekterar över att hämnas.

.

Jag tror att man måste skilja på naturligt beteende för frilevande/hemlösa katter och naturligt beteende för socialiserade katter som lever ensamma eller i flock tillsammans med människor. Katters naturliga beteenden påverkas av nära relation till människor. Det påverkar även hur de förhåller sig till de andra eventuella katter som delar ägare och kärnrevir.

Jag anser att mina katter lever som flockdjur i vårt gemensamma kärnrevir. De håller ihop flocken även när de är lösa utomhus, så det visar att grupplivet inte enbart är påtvingat. Jag ingår i och har en central position i flocken - men som människa (hur nu katter egentligen ser på oss?).

Människan har en specialposition för socialiserade katter och på samma sätt tror jag att flocklevande innekatter kan ha lite annan relation till varandra än vad som egentligen är "naturligt beteende" för vuxna katter.

När det gäller "ropande" har jag också ett eget exempel på det. Det var en av de första gångerna jag tog ut kattungen Lotus i koppel och han blev så rädd att han hoppade ur selen och i det uppjagade tillståndet blev han även så rädd för mig (!) att jag inte kunde fånga in honom igen. För att försöka lugna ner honom tog jag ut klippan Oberon och lät honom vara lös medan jag ropade på Lotus som då var helt försvunnen. Efter en liten stund slank Oberon ner i ett tätt buskage bakom en stenhäll vid husväggen och därifrån satte han sedan igång att ropa! Högt! MJAUU! MJAUU! När jag stack in huvudet i buskaget såg jag Oberon sitta där med Lotus alldeles intill.. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att Oberon förstod vad jag letade efter och att han påkallade min uppmärksamhet när rymlingen var hittad.

#70:

En fantastiskt rolig historia!

#70: Den stora skillnaden är inte hemlösa eller frilevande katter vs ägda katter.

Skillnaden är att vi kastrerar våra ägda katter och kastrering leder till en modifiering av kattens beteende.

Kattens revir minskar och man kan blanda han och honkatter men framförallt skaffa flockar med bara hankatter.

Så fungerar inte katten utan kastration.

#72: Även ägda katter kan hållas fertila och de katterna påverkas också av att leva i nära relation till ägaren. Det finns avelskatter som funkat bra med andra avelskatter (även när alla är hanar), men risken för status/revirkonflikter ökar när katterna även uppnår "social mognad" (vilket sker ganska mycket senare än könsmognad). Social mognad är något även kastrerade katter uppnår, vanligen vid 2-3 års ålder.

När det gäller revirstorlek är jag övertygad om att ägaren kan styra hur stort revir en frigående katt ska skaffa sig. Släpper man ut en naiv ungkatt att själv undersöka "var världen tar slut" kommer reviret bli stort - även om katten är kastrerad. Om man däremot väntar med att introducera fri utevistelse till katten uppnått social mognad och innan dess systematiskt vänjer in katten inom ett begränsat område är chansen stor att katten helt frivilligt kommer hålla sig inom det området.

#73: Nej att majoriteten av fertila hankatter lever tillsammans med god sämja anser jag är en myt.

Jag kan passa på att berätta en annan anekdot som handlar om hur bra koll Oberon hade på de osynliga revirgränserna och hur upprörd han blev när ungkatten Milou inte verkade ha det.

Jag har alltså för vana att låta katterna röra sig fritt under uppsikt i en skogsbacke bakom mitt hus efter att ha haft dem i koppel under invänjningsperioden i samma skogsbacke. När Milou var yngst var redan Oberon, Moltas och Ruben helt invanda inom det lilla begränsade område som jag ville att de skulle vistas inom, så de gick lösa och när det här hände hade även Milou fått börja göra det.

Jag höll koll på Milou och såg att hon gick iväg själv genom snåret mot parkvägen som gränsar till skogsbacken och jag såg att hon satte sig där bara någon halvmeter från parkvägen. Parkvägen är en naturlig avgränsning och en "osynlig revirgräns" - men det kändes inte helt bra att hon satt så nära den gränsen - och det tyckte inte Oberon heller!! Han satte igång att jama HÖGT och mörkt medan han tittade oroligt bort mot Milou. När hon ignorerade det gick han med bestämda steg fram till henne och bet tag i hennes nacke! (det skulle kunna tolkas som att han försökte para sig, men det är även ett dominansbeteende). Han fortsatte ge lite mystiska ljud ifrån sig och gick tillbaka några steg och vände sig och tittade på henne som om han sa "Nu gör du som farbror Oberon säger och kommer med här!". Jag minns det som igår hur lättad och nöjd Oberon såg ut när hon äntligen lydde och han kom travande till mig med Milou i släptåg..

Oberon var 9 år äldre än Milou och kastrerad sedan länge. I den situationen tycker jag att han visade uppenbar flockkänsla/samhörighet inom grupp, ansvarstagande för yngre flockmedlem och tydlig och inlärd känsla för vilket område det var tryggast att vistas inom. Jag upplevde verkligen inte Oberon som "den vassaste kniven i lådan" alla gånger, men i vissa situationer imponerade han stort på mig.

Hade Oberon släppts ut som kastrerad utekatt vid 6 månaders ålder och då fått gå dit nosen pekat och fått hålla sig hemifrån flera dygn i taget tvivlar jag på att samma beteende hade kunnat ses. Då hade han nog snarare jagat iväg Milou istället för att visa oro/upprördhet över att hon var för långt bort.

#75: Ännu ett ypperligt exempel på att katter besitter en mer sofistikerad tankeförmåga än vad många tror.
Har för mig att du också skrivit vid något tillfälle att Oberon även sade till Ruben (?) om han gick för långt bort från gruppen.

#76: Ja, Oberon var 3,5 år när Ruben flyttade in och när det blev dags för Ruben att introduceras till utevistelse var Oberon minst lika engagerad, även när Ruben hade sele och koppel… När Ruben fick röra sig fritt hade Oberon fullt sjå att hålla koll så att Ruben inte började vandra iväg utanför revirgränsen. Oberon blev som en liten polis eller livvakt till yngre flockmedlemmar utomhus och själv höll han väldigt noga på att ALLTID komma som ett skott vid inkallning. Om det fanns eftersläntrare som jag behövde fortsätta att ropa på hjälpte Oberon gärna till att ropa!

#77: Fantastiskt. Oberon agerade som en ledsagare. Påminner om hur vallhundar jobbar!