Så ledsamt!💔

Ledsamt 😥

#0: vila i frid💗❤️‍🩹💝🫶🏻

Beklagar 💔❤

Tack alla..
Det är en jobbig process att vara efterklok, "man kunde ha gjort så istället"… Hade sjukdomen upptäckts tidigare hade han kunnat få smärtstillande i några månader tills det blev dags för insomning.

Men det märkliga är att han gärna gned sina kinder mot de där gummi-taggs-posterna som vi satt ut lite här och där i bostaden. Om det hade gjort väldigt ont hade han kanske inte gjort det?
Ont hade han säkerligen, kanske en mer molande värk som förvärrades när han åt.
Så svårt att veta.

Det är alltid tråkigt och sorgligt när katter drabbas av allvarlig sjukdom - oavsett när i livet det sker och oavsett hur länge man har levt med den katten. Man fäster sig vid dem och vänjer sig vid att de ska finnas där alltid - eller åtminstone "ett tag till".., så den dag man plötsligt står inför ett allvarligt sjukdomsbesked och inser att det är dags för avsked är det nog alltid svårt att vara känslomässigt förberedd och acceptera fakta utan att plåga sig med spekulationer om vad man eventuellt kunde/borde ha gjort annorlunda.

Jag har också haft en katt som fick cancer i munnen. I hennes fall var det snabbväxande tumörer under tungan och från det att sökte för symtomen (svårt att äta och tvätta sig) tills jag fick boka avlivning gick det också väldigt snabbt. Det fanns inget att välja på och symtomen var så allvarliga att det var ohållbart att dra ut på det även om jag upplevde att hon i övrigt var lika gosig och pigg som vanligt.

Jag tycker att det var så fint att ni tog hand om Wilson efter att hans ägare gått bort. Wilson verkar vara ett fint exempel på att det aldrig är för sent att hitta trygghet hos nya ägare i ett nytt hem. Jag tog själv emot en 14-åring en gång som fick 2 "bonus"-år hos mig och det kändes snart som att han alltid hade levt här hos mig. Jag är glad att vi fick den tiden tillsammans och är övertygad om att Wilson kände detsamma om tiden hos er!

Vila I frid 💔

#6
Tack för de fina tröstande orden och att du delar med dig av dina erfarenheter. Jag tror det är som du säger, man kan aldrig riktigt vara redo för att ta bort ens husdjur oavsett när det sker.

Rent mentalt försökte man ju göra sig redo för det värsta men känslomässigt var det mycket svårt att säga "ja" till veterinärens råd.

Det var nog en del själviskhet med i ett hörn när vi ville dra ut på det några dagar. Men inte så mycket… tror jag. Wilson var en katt som fullkomligt älskade värme och sol, även när det var +30 grader skulle han prompt ut i balkongen tidigt på morgon och ligga där tills det var dags att äta middag. Att han inte fick värmeslag är något som förbryllar mig idag.

Så, igår när han skulle få somna in var det ju tyvärr mulet och vi ville ge honom tillfälle att få vara ute på balkongen idag (prognosen sade sol och det blev sol). Just det att han verkligen blommade ut och blev så pigg och glad efter den smärtstillande sprutan gav oss, inte hopp, men idén att han kanske ska få njuta ett par dagar till när smärtan är under någrolunda(?) kontroll.

Men veterinären förklarade lite mer ingående om hans tillstånd och vi vet förnuftsmässigt att det var rätt beslut. Cancern hade börjat växa in i ett stort blodkärl.

Han blev omringad av oss, som höll honom kär, inklusive den bortgångne mattens son kom till veterinären (som Wilson blev väldigt glad över att få träffa!) så vi tror att han kände sig trygg ända in i slutet.

Vi är väldigt tacksamma över att ha fått möjligheten att vara med Wilson. Han var givetvis skeptisk till oss i början men öppnade sitt hjärta allt eftersom. Det var så roligt att se och få uppleva detta. Ropade på oss på bestämda tider när han tyckte att vi skulle komma till rummet och gosa med honom.

Din katt som fick muncancer, tog man vävnadsprover på henne eller såg man direkt att det var en elak tumör?
Det togs inga biopsier eller några prover så på Wilson men veterinären såg direkt att tumören (godartad eller ej) hade gjort en rätt kraftig åverkan på insidan av hans käke.
Nånstans under mina frenetiska googlanden hittade jag information att munhålecancer ändå inte är så ovanligt och att katter som uteslutande äter blötmat (!) tycks ha ökad risk för att utveckla sjukdomen.

#8: I min katts fall togs biopsi på knölarna under tungan. Jag hade lämnat in Doris för tandutdragning eftersom veterinären först trodde att det var p.g.a. en misstänkt TR/Forl-tand som hon kanske börjat tugga snett och bitit sig i tungan så att det uppstått en skada. När hon var sövd för att dra ut den tanden upptäckte veterinären att det fanns knölar under tungan som troligtvis var elakartad cancer, men helt säker kunde hon inte vara utan biopsi. Veterinären ringde mig medan Doris var sövd och berättade vad som upptäckts och frågade om jag ville att hon skulle passa på att ta en biopsi och det ville jag.

De dagar som gick innan jag fick svar var inte roliga, för jag märkte att Doris blev allt sämre trots de mediciner som skulle ha hjälpt om det inte var cancer. När beskedet kom att det var elakartad cancer hade jag redan förstått det. Eftersom tungan var drabbad hade det inte gått att operera bort tumörerna, så det fanns inte heller någon ev. behandling att ta ställning till. Det var tydlig diagnos och entydigt hopplös prognos - och så uppfattades förmodligen även Wilsons prognos. Att det är tydligt dåligt är (enligt min erfarenhet) ändå "bättre" i efterhand än när man grubblar på eventuella behandlingar som kanske, kanske kunde ha hjälpt.

#9 - Så hemskt… stackars liten. Just att den satt under tungan gör ju att det är extra svårt att upptäcka. Fanns det andra möjliga diagnoser?

När han var hos veterinären i våras för vaccination tittade de snabbt i munnen, vägde honom osv (rutinkontroll) och då var det liksom ingenting som stack ut. Veterinären sa bara att han inte bör gå ner i vikt mer.

Jag tror inte det hade gjort någon skillnad om tumören på Wilson varit godartad eller elakartad, den hade gröpt ur käkbenet och blivit såpass stor. Tumören som syntes på mjukdelarna/tandköttet hade växt och bildat en hård knöl på käkens undersida. T om en tand hade suttit löst pg a uppluckringen. Veterinären petade lite på knölen och då började det blöda en del. Så det fanns inget att göra.

Hade vi fått bekräftat att det var en elakartad tumör och valt att operera bort måste de ta 2 cm marginal på båda sidor av tumören och då är ju halva underkäken borta. Och att överlevnadsprognosen efter en sådan operation är väldigt dålig då cancern nästan alltid kommer tillbaka. Ingen livskvalitét för Wilson alls. Och en godartad tillväxt kanske hade krävt en minst lika jobbig operation och att utsätta 15 åringen för det var inte aktuellt. Nån form av kraftig inflammation uteslöt veterinären också.
Så vi är ändå övertygade om att det var rätt väg att gå.

Det jag fortfarande grämer mig över är om vi kunde erbjudit honom palliativ vård i några dagar. Förnuftet säger ofta nej. Men vi kan inte glömma hur sprudlande av energi han var efter sprutan (som hade effekt i ca 24h), efter att sederingen dagen innan hade klingat av… kl 4 på morgonen, avlivningsdagen, gick jag in till honom och han buffades verkligen som en tjur, full av energi och såg överlycklig ut - "Jag har inte så ont längre pappa!" tycktes han säga :-(
Åt som en häst och gick omkring och såg allmänt glad och pigg ut.

Men drygt 2 timmar innan avlivningen såg vi att han blev tystare, lugnare - att smärtorna förmodligen hade börjat komma tillbaka igen.
Det var det jobbigaste att se - förändringen. Att kanske palliativ vård ändå leder till smärta och lidande när sprutans effekter avtar, och hur vet man när det är dags att ge nästa spruta…
Har kollat lite amerikanska youtubeklipp om muncancer och en del veterinärer erbjuder palliativ vård. Men det tycks inte vara så vanligt i Sverige?
Åtminstone OM vi hade upptäckt detta tidigare, hade han kunnat få t ex metacam i pallativt syfte, när tumören inte var tillräckligt stor för att ge svårare symtom.

Jag har varit med om avlivning förut (föräldrarnas hund) men så här jobbigt mindes jag inte att det var. Kan inte sluta tänka på honom. Klarar knappt gå ut i balkongen där han brukade tillbringa sina dagar. Frun samlade lite päls från borsten och gjorde en liten boll. Jag går och pussar på den och sniffar. Saknaden är … outhärdlig. Frun tittar efter adoptivkatter online. Vet inte om man egentligen borde vänta men jag förstår henne.

När Wilson ville gosa och ropa på oss, var det inte ett vanligt mjau som han brukade låta, utan han sa "Wau wau? wau wau wau?". Förstod ju inte varför han ropade i början när vi fick honom. Men sen kom jag på att han ropade, väntade tills jag kom och började gå mot sängen, tittade bakåt för att försäkra sig om att jag hängde på, hoppade upp på sängen för att invänta kelandet. ^^
Har en videosnutt där han ropar på oss på morgonen. Svårt att lyssna på den men jag måste få höra hans röst.

Ursäkta min långa text.

Wilson stod ibland vid dörren till balkongen och ropade på mig. Sen ville han att jag skulle sitta bredvid honom. ❤️

Bilden är från våras då han började få lite sämre aptit.

Tror nästan det var 1h efter den sista injektionen, började Wilson röra lite på sina tassar. Trodde inte mina ögon. Kisset kom också väldigt sent efter sprutan. Tänk om han inte var död. Det var ju givetvis muskelryckningar men jag bad veterinären titta på honom igen. En kort stund förvandlades sorgen bisarrt nog till glädje….

Några saker som jag funderat kring avlivning ;

1) den lugnande / sövande sprutan som han fick i nacken ska ju verka ganska fort, ca 5 minuter.
Men efter ca en kvart ville vi hjälpa honom justera ena bakbenet då det såg lite obekvämt ut…och då hjälpte han till att lägga sig tillrätta och lade sig på sidan. Blev väldigt förvånad.
I det läget var han dock inte kontaktbar, tungan hade börjat falla ut.

2) den andra sprutan gavs i en ven via en venkateter. Veterinären sprutade först in koksalt för att se att nålen hamnat rätt osv. Sen fick han sprutan, katetern drogs ut och han fick en linda runt tassen.
Hjärtslag letades efter av veterinären ca 10 min efter injektionen och han konstaterades död.

Ca 1 timme senare tog vi bort lindan på tassen. Ville ta en bild utan lindan.
Ser då att det har läckt lite vätska från injektionsstället.
Efter mer än en timme efter den sista sprutan börjar Wilson läcka urin. Brukar det inte ske nästan direkt i samband med att döden inträffar?
Efter ytterligare ~30 min (dvs mer än 1 1/2h efter sprutan) börjar Wilson få långsamma ryckningar i ena och sen båda tassarna.
Ber då veterinären komma och titta och hon sa att det är vanligt. Lyssnade på hjärtat en gång till. Tittade efter blinkreflex osv.

Wilson var nu blå/lila i tungan, trampdynorna var bleka och öronen kalla osv. Så döden inträffade men frågan jag ställer mig är när den inträffade..

När jag lägger ihop dessa händelser inbillar jag mig att den andra injektionen kanske inte hade full effekt och gav inte omedelbar effekt - att cirkulationen var såpass dålig att medlet inte kunde cirkulera i kroppen ordentligt och att en del av den rann ut? Att han fortfarande var vid liv, fastän hjärtat slog mycket långsamt och svagt?

Man har ju läst om patienter som berättar att de var vakna under operationen fastän de fått narkos, inte kunde röra sig osv.

Jag vet att dessa tankar tämligen är orealistiska och långsökta men jag frågar här för att höra om ni har haft liknande erfarenheter kring avlivning, att själva döden inträffar mkt senare än vad det normalt gör.

#13: Hur kroppen reagerar i samband med avlivningen är till viss del individuellt. Jag har (tyvärr) varit med om ganska många avlivningar nu och i en del fall har katten verkat försvinna helt (fallit ihop och blivit helt livlös) redan i samband med den första sprutan och då har jag snarare varit oförberedd på att det gick så snabbt. Ibland har det istället varit obehagligt långdraget med märkliga läten och snarkningar, i ett fall så långdraget att de var tvungna att ge extra doser för att hjärtslag och andning äntligen skulle upphöra. (Det låter ju hemskt att skriva "äntligen", men katten hade elakartade och blödande tumörer, så fortsatt livskvalitet var inte heller möjligt). I mina fall har det bara varit någon enstaka gång som katten börjat läcka urin (iallafall medan jag var kvar).

Tydligen är det så att själva "vävnaden" är det som dör sist och att muskler därför ibland kan röra sig lite "av sig själv" trots att själva individen redan är avliden. Det kan även hända när människor avlidit.

#14

Usch vilken hemsk upplevelse för dig att katten inte dog med en gång utan att det krävdes två injektioner. Som ägare måste det vara mardrömmen, frågor uppstår nog som huruvida djuret lider, kippar efter andan… Men förhoppningsvis är det inget katten led av.

Min veterinär ringde mig för att svara på mina spörsmål och hon sa att det inte är ovanligt att kisset eller ryckningarna uppträder väldigt sent. Även om det vanligaste är att ev kiss kommer ganska snart efter injektionen.
…Det såg nästan ut som Wilson knådade deg om än långsamt 😭.

Hon sa också att lite av injektionsvätskan brukar rinna ut när man tar bort venkatetern. Men att effekten sker inom några sekunder : hjärnstammen stängs ner och hjärta och andning upphör.
Däremot sa hon att det inte var ovanligt förr att det (döden) drog ut på tiden när man gav injektionsvätskan direkt i bukhålan istället för i blodkärlet.

Nu har Nelson fått en tid hos veterinären. Har fått en knöl under hakan (på mjukdelarna) som jag inte tycker ser ut som en finne eller fettknöl. Hoppas på det bästa…

Wilson. ❤️