Vi har en skygg adopterad katt på 9 år. När han kom till oss tydde han sig mest till vår gamle katt. Han var gissningsvis drygt 6 månader.
Han är fortfarande väldigt rädd för andra men världens fjäskigaste katt med oss.
Vårt barnbarn som är 5 1/2 år har bara sett honom skymta förbi trots att han är hos oss ofta.

Jag tror att han kommer bli jättemysig bara han får ta det i hans egen takt.

Var hon född i det tidigare hemmet eller vad har hon för bakgrund? Om hon inte var född i tidigare hem, hur länge hade hon bott där? Var katten synlig när ni besökte tidigare ägare inför omplaceringen? Hur beskrev tidigare ägare att katten betedde sig i vanliga fall i sin invanda miljö?

Svaren kan ge en ledtråd till om katten redan från början är dåligt socialiserad och därför skygg för människor oavsett omständigheter eller om hon "bara" har en ängslig personlighet..

Mina tjejer var också natt-katter den första tiden. Jag märkte knappt att de fanns i lägenheten dagtid. Du kan nog inte räkna med att kastreringen i sig kommer att göra henne mer tillgiven. Jag tror du behöver ge henne lite mer tid att landa, och sedan arbeta med lek och mat etc för att få henne mer tillgiven. Och ja, det kan ta tid, men ibland går det fort. Det går "alltid" att lasta och få iväg skygga katter till veterinären. Katthemmen hanterar sådant mest hela tiden, och det finns lite olika tekniker man kan prova/använda. Har du något bra katthem i din närhet så kanske du kan höra om de har någon volontär som kan komma förbi och hjälpa dig att lasta katten, om det ännu känns omöjligt när den dagen närmar sig. Det handlar mycket om att planera innan. Jag har själv en skyggis som behöver till veterinären då och då.

Kanske ni kan skjuta lite på kastreringen tills hon har hunnit landa lite och känner sig mer trygg?
Jag har två katter som var skygga när de kom till mig. Första tiden låg de under soffan hela dagarna, så två veckor är ingenting.

#3: Jättebra tips att kanske katthemspersonal kan hjälpa oss inför veterinären! Det ska vi kolla upp. Vi är nämligen också så oroliga att hon ska bli traumatiserad av att vi ”tvingar oss på henne” för att få in henne i buren. Vi har redan behövt göra det en gång innan hon kom igång med maten, då veterinären tyckte vi skulle tvångsmata henne. Vi vill ju inte att hon ska bli ännu mer rädd för oss.

#3: Jättebra tips att kanske katthemspersonal kan hjälpa oss inför veterinären! Det ska vi kolla upp. Vi är nämligen också så oroliga att hon ska bli traumatiserad av att vi ”tvingar oss på henne” för att få in henne i buren. Vi har redan behövt göra det en gång innan hon kom igång med maten, då veterinären tyckte vi skulle tvångsmata henne. Vi vill ju inte att hon ska bli ännu mer rädd för oss.

#3: Eller vänta med kastreringen. Eller löper hon.
Jag fick hem en väldigt skygg liten katt för ca 14 år sedan, från katthem. Hon var vildfödd och inte van vid människor. Hon gömde sig hela tiden, varken åt, drack eller gick på lådan. Inte ens när hon fick vara ifred.
Jag gjorde ett eget rum fullt med kartonger åt henne - som hon kunde gömma sig i om hon ville.
Sen sov jag hos henne på en madrass på golvet.
Tredje natten vågade hon sig fram på natten och la sig på min arm.

Foto: Emmis i sitt kartongrum.

#4: Tycker också kastreringen kan vänta lite.

#4: Absolut, det kommer vi göra om det inte blivit bättre. Vi vill verkligen inte riskera att traumatisera henne.

#7: Vilken fin liten tjej och historia! Vad snabbt hon vågade sig fram till dig. Vi har legat på golvet och kollat på TV när hon gömt sig under soffan exempelvis. Så att hon ska se vilka vi är. Och jag sätter mig alltid bredvid henne och småpratar lite om hon exempelvis sitter intryckt bakom spisen eller kökssoffan.

#7: Och nej vi har inte märkt att hon löpt ännu.

#10: Jag tror att grejen var att jag sov när hon vågade sig fram. Jag vaknade av att hon lagt sig på min arm. :)

Men än idag är hon skygg för andra människor (utom husse).

#1: Så skönt att det blivit bättre! Känns hoppfullt.

#7: Funderar på om jag bör sova på soffan en natt? Det är i vardagsrummet hon rör sig nattetid. Eller riskerar jag att inkräkta på hennes nattrutin då? Jag vill ju inte heller att hon ska sluta ”leva loppan” på natten.

Vi fick en misshandlad katt från Djurens vänner. De blev så förvånade att vi ville ge honom ett hem. Det blev katt av honom också. Han fick ta det i sin takt så de första veckorna höll han mest till under en säng. Så småningom var han så trygg att han kunde lägga sig på rygg på köksgolvet, så mitt råd är ha tålamod.

#15: fantastiskt! gjorde ni något speciellt för att han skulle våga sig ut från sängen eller gjorde han det bara plötsligt en dag?

Du behöver inte vara rädd för att veterinärbesök etc ska påverka er och kattens relation.

Min skyggis avskyr när jag stänger in henne i köket och lastar henne i transportburen. Hon ylar i högan sky.

När hon kommer hem gömmer hon sig under sängen i typ max 5 minuter. Därefter är allt glömt och förlåtet. Har de gjort något mer omfattande med henne så kanske hon är lite mer allmänt stressad några dagar, men inte särskilt i sin relation till mig.

Sist jag fick hem henne, efter tandoperation (har haft henne i snart 12 år nu, utefödd skyggis) så log jag glatt när hon återhämtat sig några dagar. För plötsligt var hon gosigare än någonsin. Jag skojade om att de uppdaterade henne till version 2.0.

Såklart var det skönt att bli smärtfri, men generellt tycker jag att hon har tagit ett stort kliv framåt i sin sociala utveckling efter varje veterinärbesök över livet.

Många vill inte ens ta katten till veterinär för de är så rädda att förstöra sin relation till katten, men det gör man inte. Katter lever mer här och nu, och tänker inte på det sättet.

I så fall skulle min katt (och div. katthemskatter….) hata mig, och det har jag aldrig upplevt…. Min tjej är som sagt gosigare än någonsin. Fast bara på köksbordet förstås 🤣🤣🤣. Någon måtta får det ändå vara! 😊

#16 Nej vi gjorde inget särskilt. Vi lät honom göra som han ville och vi tittade till honom och pratade med honom. Antagligen fick han lite mat också där han var. Det är ju så många år sedan, så jag kommer inte ihåg några detaljer.

#0: Hej,
Jag tog hand om en katt som stämmer in på din beskrivning, hon var svart och gömde sig i minst lilla vrå och var så svår att hitta att jag jämt trodde att hon hade rymt.
Precis som din katt kom hon ut på natten och av någon anledning var hon inte lika skygg då. Jag upplevde att vi bondade snabbare när jag började gå up och leka med henne på nätterna. Jag hade alltid lite ”längre” leksaker till hands, tex en vippa eller ett snöre, och vaknade jag av att hon röjde runt så gick jag upp, pratade lite med henne och sedan satte mig en bra bit ifrån och drog vippan/snöret längst golvet. Det var en chock första natten jag gjorde detta för det tog henne knappt en sekund att börja leka med vippan, typ bara 1 m ifrån mig.
Så det är mitt tips, om det finns möjlighet till det. Och är katten inte lekfull så går det nog lika bra att bara sitta och prata lite, kanske gå runt och lägga ut lite kattgodis.

Hur som helst kommer din katt förhoppningsvis att vänja sig, men räkna med att det kan ta tid.

Lycka till!

#17: Så skönt att höra!

#19: Smart! Jättebra tips. Det ska vi definitivt testa!

Många försiktiga katter tycker också bäst om tysta leksaker, och många blir mer frimodiga om man t.ex. har en prasseltunnel, kartong eller liknande placerad mellan sig själv och katten när man leker (t.ex. om man använder ett lekspö).

Hur går det? Samma läge eller lite bättre?

En liten uppdatering såhär några veckor senare 🥰 gos i knät i soffan! ✨✨ äntligen! För oss kom vändningen i samband med hennes första löp för ca 3 veckor sedan. Då sökte hon kontakt för första gången, och vi tog såklart chansen att äntligen få visa att vi är snälla och gosade massor med henne. Efter löpet vad vi rädda att vi skulle återgå till ruta ett, men lyckligtvis gjorde det inte det.

En sammanfattning av tips till er som är i samma sits som som vi var:

• Låt katten vara ifred när den vill det
• Feliway i flera rum!
• rutiner. Släck samma tid varje kväll, servera mjukmat, gå och lägg dig.
• Om möjligt: sov på golvet under några veckor så att katten får se och vara nära er, fast på tryggt avstånd (vi sov exempelvis på golvet i vardagsrummet där den vistades som mest). Vår katt vågade gå förbi oss utan att springa första gången när vi låg på golvet (utan att hon löpte).
• koncentrera kattens vistelse till typ ett-två rum (vi valde vardagsrummet) och stäng till andra rum där den kan smita iväg. Så länge den har andra gömställen där den kan vara ifred.
• vi tog av benen på soffan då hon gömde sig där HELA tiden och därmed inte såg oss på hela kvällen (eftersom vi satt i soffan). Därmed ”tvingades” hon hitta andra gömställen, från vilka hon såg oss hela tiden men ändå var ifred i.
• första gången vår katt vågade vara i vår säng så hade vi sprutat kattmynta i den, och sedan åkt hemifrån.
• vi hade INGA andra människor hemma hos oss under åtminstone första månaden.

Tack för alla tips vi fått här i tråden!

#23: tack för att du frågar! Skrivit en liten uppdatering nu :)

Jätteroligt att det har gått så bra! Tack för uppdateringen! Alltid kul att få veta hur det går.