#0: Jag har haft ett liknande problem med 2 katter som jag hade för flera år sedan. En hane och en hona.
Hanen var väldigt social och bestämde det mesta. Men han var också svartsjuk. Han skulle gulla jämt. Kom honan och ville gulla så kom han genast och skuffade bort henne.
Jag var ju tvungen att lösa detta på något vis, så hon också fick gulla.
Så jag gav henne egen tid i soffan, kvällstid, när bara hon fick gulla.
Jag var ju tvungen att hålla hanen borta hela tiden.
Honan tyckte det var jättebra med egen tid.
Hanen fann sig efter ett tag, när han förstod att det inte var någon idé att hålla på. :)
Så det löste sig.

Kan du passa på att umgås med henne när den andra katten sover? Locka henne att komma till dig och leka och bli borstad om hon gillar det. Om ni återknyter bandet kanske hon blir mer gosig igen.
Kanske måste du också visa den yngre katten att den äldre också ska få uppmärksamhet. Försök dela lika.

Det du beskriver är ett vanligt fenomen när man skaffar en social och gosig kattunge med gott självförtroende som kompis till en vuxen katt. En social, trygg och närhetssökande kattunge vill vara med och tar för sig, utan att ta hänsyn till den vuxna kattens avsikter eller tidigare vanor. Den sortens respektlöshet och omedvetenhet beror förmodligen till största del på att kattungen är en kattunge, dvs. att den är en omogen katt som inte riktigt har koll på "etiketten".

Din 1-åriga katt har mer utvecklade "vuxenkattkänslor" och därför är det helt naturligt att hon kände sig obekväm när kattungen kom och ville vara med i hennes samhörighetsbekräftande kvällsrutin med matte, där inga andra varit med tidigare.

Det är stor skillnad för en katt att leva ensam med sin ägare jämfört med att ingå i en kattgrupp. För ensamlevande innekatter är social trygghet, samspel, interaktion och stimulans beroende av ägarens närvaro och det innebär att katten fokuserar mer på ägaren - eftersom den även är mer beroende av ägaren.

När det flyttar in en kattkompis innebär det en annan och helt ny möjlighet till social trygghet, samspel, interaktion och stimulans. I form av en artfrände dessutom, som pratar "samma språk", beter sig som en katt och väcker dittills slumrande instinkter i det sociala samspelet. En kattkompis stimulerar en ensamlevande innekatts utveckling väldigt mycket och man behöver bara bekymra sig om det är så att någon av katterna inte ens efter lång tid visar någon acceptans överhuvudtaget.

I dina katters fall skriver du att de "kom jättebra överens direkt och leker, gosar och tvättar varandra", dvs. precis så som man alltid önskar när man sammanför katter.

Kanske är det egentligen så att det är mest du som saknar rutinerna med din vuxna katt? Jag tror att din 1-åriga katt fortfarande har fullt upp med att förhålla sig till sin nya roll som den "vuxna" katten och vad det innebär när det finns en yngre katt i hemmet.

Eftersom situationen är relativt ny kommer din katt förmodligen återgå till att ge dig mer uppmärksamhet igen, när det inte längre känns jättenytt och spännande att vara två katter.

#3: I mitt fall så var det faktiskt den vuxna katten, 2 år, som stal uppmärksamheten. Och kattungen fick ingenting.

#3: det låter rimligt som du skriver och känns som det nog är på det viset det kan vara. Vår vuxna katt verkar numera gå till den lilla för att gosa istället för mig. Självklart saknar jag våra mysstunder men vill framförallt försäkra mig om att hon mår bra och inte känner att jag övergivit henne för den nya kattungen.