Jag tycker det låter som att ni har fattat helt rätt beslut. Att hjärnan "bråkar" med oss är dessvärre som det brukar vara sådana här gånger. Hjärnan kör någon slags egen "haveriutredning" och vrider och vänder på frågorna. Avlivade vi för tidigt? Väntade vi för länge? Skulle vi ha gått till en veterinär till? Hjärnan testar olika frågeställningar, och letar efter lösningar, för det är så vi människor fungerar. Det är en del av det normala sorgearbetet, och det är alltid lika jobbigt. Man brukar "överleva" för det finns inget vettigt alternativ. Och tids nog kommer det att kännas bättre. Även om det alltid finns kvar lite av sorg och en hel del längtan inombords.

Men jag tycker inte att det hade varit rätt att vänta längre utifrån det du berättar. Att låta avliva kan vara den sista kärlekshandlingen man gör för sitt djur. Även om det känns hemskt att "behöva spela Gud" och fatta beslut om någon annans liv.

Men låt sorgen få finnas. Försök ta pauser från den då och då. Hjärnan kommer att jobba med sin haveriutredning för så fungerar vi. Det är både normalt och OK. Men jobbigt.

Hoppas att du så småningom kan finna ro i att det var ett riktigt beslut, och att ni lät avliva av omtanke och kärlek.

Sorg kan ta både tid och utrymme och det är OK. 💕

Tack för fina ord, behövde verkligen det <3

En sak till man tycker är jobbig är att när vi var hos veterinären så ville hon försöka ta sig därifrån, som att hon visste vad som väntade men det är såna tankar som också kommer fram. Sen pep hon till då veterinären gav henne första sprutan vilket också gör ont inom mig.

Efter att allt var färdigt var det fruktansvärt att ha med henne i buren hem för skulle begrava henne i föräldrarnas trädgård, fanns tyvärr ingen anpassad kista att köpa utan vi fick ta en kartong hemma och lägga henne i, jag la i en symbol som suttit på kylskåpet brevid henne som det står "Jag kom, jag spann, jag segrade", ville göra så värdigt som bara gick för henne och att hon fick all respekt ända in till sin viloplats.

Den ångesten man känner nu är precis som när jag tappat folk nära mig eller den gången man fick sitt hjärta krossat av sin livs kärlek, har en likadan känsla av sorg, gråt och panikattacker.

Man sörjer djur på samma sätt som man sörjer människor. Sorgen gör ingen skillnad.

Även om din katt kände obehag av sprutan, så hjälpte ni henne så hon slapp mycket av annat lidande som annars legat framför henne. Och som sannolikt hade blivit långt mycket värre.

Vi kan bara göra vårt bästa i sådana här situationer, och det blir inte alltid exakt som man velat eller önskat. Men alternativet hade ofta varit sämre.

Så försök vila i att ni fattade rätt beslut och gjorde ert bästa för att skona henne från det lidande som annars hade väntat.

#0: Vill bara skicka styrkekramar till dej ❤️ Uppkatten har skrivit så klokt och jag kan bara hålla med och har inget att lägga till. Vet precis vad du går igenom och den smärta du känner. Det är fruktansvärt men du kommer igenom det en dag. Jag tror absolut du gjorde det rätta.

Tack er båda för fina ord, de betyder mycket i denna stund. Ni är guld värda för det hjälper mig att få läsa sånt här <3

Det finaste man kan göra mot ett kärt gammalt husdjur är att hjälpa dem det sista. Att se att detta inte längre är ett värdigt djurliv.
Alltid lika svårt.

Beklagar sorgen 💔