Om du var mamma hade inte du också varit förtvivlad och sökt efter dina ungar då? Låt ungarna få vara med mamma lite till. Jag hoppas att du inte menar att kattmamman ska leva hemlös ute nu? Tag kontakt med ett seriöst SVEKATT-anslutet katthem istället. Om kattmamman "attackerar" så beror det med största sannolikhet på att hon känner sig trängd och har ungar att skydda. De allra, allra flesta katter sim levt ute kan bli skapligt tama, men det kräver tid, kunskap o tålamod.

#1:

Hon är inte hemlös ute, de har ett inrett och isolerat katthus med mat och vatten där de bor, hon och hennes kompis.

Jag vet att de flesta katter kan bli tama, men jag tror att den här är en av de 10 procenten som inte går, hon har inte helt normala reaktioner. Hon har attackerat även när hon inte hade ungar och har försökt att tämja henne i lite drygt ett år utan några framgångar.

Men absolut, det börjar luta åt att hon får komma in igen.

Jag tycker också att kattmamman ska få fortsätta vara med sina ungar tills hon själv börjar "stöta" bort dom. Allt annat är bara grymt mot kattfamiljen.

#3: Problemet har egentligen mest med kattungarna att göra då en av dem tar efter hennes skygga/aggressiva beteende och det lär ju inte bli bättre förrän de blir separerade. Behöver också om inte allt för länge få iväg ungarna (en hona och en hane) för kastrering så de inte parar sig med varandra vilket de kan göra ganska tidigt.

Det är rätt vanligt att någon unge i en kull är mer skygg/reserverad, även om kattmamman inte är det. I studier har man sett att kattpappans gener är av betydelse. Kattungar kan alltså bli skygga/reserverade utan att det s a s "är kattmammans fel".

Det finns dock erfarenhet från t ex katthem att kattmammans beteende kan påverka kattungarna (har inte sett något forskningsstöd men det finns kanske också?). Tidig socialisering och att kattungarna får möta flera olika personer är bra för att försöka hantera detta (den enskilda katten kan dock ändå komma att bli en mer skygg/reserverad katt som vuxen, som en följd av t ex genetiska faktorer).

Inte lätt att jobba med socialisering om man har en arg kattmamma som inte är nöjd med detta, men man får försöka hitta vägar.

Kanske kan kattmamman få börja gå ut stundtals under dagen istället nu, och att ni då ägnar er åt kattungarna extra mycket? Skulle kattmamman trivas med det (om ni bor lämpligt till)? Kan hon få ett annat rum att dra sig undan i stundtals?

Milt tvångs-gos med den kattungen som är tveksam kan vara effektivt (ha kattungen i en handduk om så behövs och släpp ner den när den verkar slappna av). Lek är ofta en väldigt viktig del när det gäller att socialisera skygga/reserverade kattungar. Få kattungar kan t ex motstå att jaga ett fleeceband, som man sedan kan dra närmare sig. Att muta med godis och successivt få kattungarna att kliva upp i knäet för att hämta godiset kan också vara ett sätt att närma sig. Ja, det finns förstås många olika sätt att möta kattungarna. Men det är en spännande process.

Ofta är de katter som vågar "attackera" de modigaste katterna, som brukar vara lite lättare att socialisera… Och många "arga" kattmammor lugnar sig betydligt när ungarna så småningom har flyttat hemifrån.

Vad vet du om kattmammans bakgrund?

Bra att du tänker på tidig kastrering, det händer ju dessvärre att små katthonor som bara är kattungar själva blir dräktiga. Har hört om katthonor som blivit dräktiga redan vid 4 månaders ålder… Inavel är ytterligare ett problem.

Men jag tror att du vinner på att kattmamman får komma in till sina små. Hon visar ju tydligt att hon inte har "undervisat" dem klart ännu, och att hon inte är redo att skiljas från dem. Tänker jag. Har hon börjat visa bortstötningsbeteende? Eller att hon börjat bli trött på sina ungar?

Många kattungar mår bara bra av att få stanna hos sina kattmammor längre än 12 veckor. Och var kattungarna så stora som 8 v när de kom in så får du räkna med att det behövs extra tid, tålamod och omtanke för att socialisera dem. Mycket lek och mycket tid tillsammans med dem. Även äldre kattungar går bra att socialisera, men som sagt: det kräver lite extra av den/de som har kattungarna.

#5: Tack för ett bra och nyanserat svar, det var det jag sökte!

Vi har hållit på att pyssla med kattungarna sen de föddes, vi har fått följa efter Loppan (mamma) på alla ställen hon burit runt dem och försökt peta på dem när hon varit någon annan stans. Honan har bara alltid varit tamare, från start.

Loppan kommer från grannen och är runt 4 år, de har från och till rätt många katter i skalan tam-förvildad, som de matar. Problemet är att de flesta inte är kastrerade, så det blir fler. Vi byggde det isolerade katthuset åt en av deras lite mer tama katter som började vara mer hos oss, sedemera kattungarnas pappa. Ett tag efter att han flyttat in kom Loppan och gjorde detsamma. Vi han tyvärr inte kastrera hanen innan Loppan lyckades bli dräktig, men kort därefter. Vet att Loppan haft åtminstone en kull till, men den togs ifrån henne kort efter födseln, tänker att det också kan påverka att hon inte riktigt vill släppa dem. Så hon ser nog oss människor som både ett hot och en källa till mat på samma gång.

Hon kommer inte nära frivilligt och om man ställer ner en matskål för nära henne så river hon. Om man har ryggen till kan hon ibland smyga fram och peta en på foten med tassen för att sedan skygga tillbaka. När hon en gång kom fram frivilligt till min sambo bet hon honom lite lätt i knät. Hon är också ganska aggressiv mot andra katter och har en gång jagat bort en räv från utekatthuset. Stentuff, lite ambivalent och kontaktsökande på sitt eget lilla vis kanske?

När det gäller den lille hanen har vi testat att tvångsgosa med honom ända sen tidig ålder, men har upptäckt att det gjort saker värre, han blir bara mer rädd och gömmer sig, så just nu gör vi precis som du skriver, leksaker och godis och har kommit så långt att det går att klappa honom när han äter ibland. Så det får gå lite långsamt.

Loppan kommer att få komma in till dem igen idag, hon är inte alls redo att vara utan dem. Vi trodde att hon ville komma ut eftersom hon drog sig mot ytterdörren så fort vi öppnade den. Hon hade börjat visa en aning bortstötningsbeteende, bita till dem när de diar och säga ifrån lite oftare. Men de har även lekt tillsammans och de diar ganska ofta också.

Är det okej för dem att dia länge?

Tack igen för ditt svar, fick mig att tänka lite över hela situationen :)

Jag blir lite full i skratt när jag ser de här båda kattungarna på bild. Umgicks själv med två kopior av dessa på katthemmet för en del år sedan. De var väldigt skygga, trots en helt tam och väldigt cool mamma (hemlös, fött dem ute). Att försöka gosa med de kattungarna var svårt (de var rätt stora när de kom in), men att leka med människor var toppen upptäckte de så småningom. De adopterades ut en vända, men kom tillbaka då de upplevdes som "för skygga" i första hemmet (familjen förstod nog inte vad de gav sig in på helt enkelt). Vid ca 6 månaders ålder (de levde med kattmamman tills dess) adopterades de ut igen och blev så småningom riktiga kelgrisar i det nya hemmet. 😊

Men, över till grannens kattmatning. Det här är inte OK. Det är ö h t inte tillåtet längre att ha katter gåendes ute som är okastrerade. Jag ser det som du beskriver som ett djurskyddsärende. Vet du om ni har en bra länsstyrelse i ditt område? Med en bra länsstyrelse så menar jag en länsstyrelse som inte - "per automatik" - fattar beslut om avlivning av okastrerade skygga katter, utan som har uppstallningsavtal med t ex ett välfungerande (SVEKATT-anslutet) No Kill-katthem, som är redo att ta sig an och socialisera katterna. Finns det en bra länsstyrelse i området, som ger skygga katter en rejäl chans, så bör man göra en anmälan till länsstyrelsen om att de här katterna är okastrerade, föder kattungar ute (eller bidrar till att det blir kattungar - om det är okastrerade hankatter), och att en del av katterna är delvis förvildade. Vad som händer då är förmodligen i första hand att länsstyrelsen tar kontakt med grannen, kollar hur många katter som rör sig där och ställer krav på att katterna ska kastreras. Blir det inte ordning på situationen kan katterna komma att omhändertas (samtliga eller ett antal av dem, beroende på hur kattägaren agerar kring kastrering etc). Det är helt enkelt inte OK/tillåtet att ha katter gåendes ute okastrerade.

Loppan låter som en osäker katt. Därav t ex tassen som slängs fram om man ställer ner matskålen för nära. Positivt att hon samtidigt är kontaktsökande, det går förmodligen att bygga vidare på.

Grejen med mild tvångsgosning av kattungar är att man inte bör släppa ner dem när de t ex gör visst motstånd, utan man väntar tills de börjar slappna av och då "belönar" man dem med att de får gå ner. Det är själva avslappningen - belöningen som är det viktiga.

Min egen ena tjej var kring 6 månader när jag fick henne. Utefödd skyggis. Vägen till hennes hjärta gick genom leken, och att jag satt med vid maten där jag successivt började klappa dem. Men jag började ganska snart kunna ta upp henne. Jag placerade henne stabilt i mitt knä och höll henne där mjukt men bestämt och klappade henne, och hon brukade rätt snabbt finna sig och slappna av och då fortsatte jag att klappa men hon fick gå ner om hon valde det. Inom kort hoppade hon själv upp i knäet och lade sig att sova där. Med henne gick det väldigt fort. Den andra skyggisen jag har går än i dag - 10 år senare - inte att ha i knäet 😊. Men vad jag vill få fram är att om du släpper ner en katt som inte börjat slappna av än (om än aldrig så lite) så blir det förmodligen inte bra.

Att sitta med vid maten och efter en tid försiktigt börja klappa vid maten kan vara ett bra sätt. Men i den här åldern har de vanligtvis fri tillgång till mat, och då kan det vara svårare att få in ett regelbundet träningstillfälle (mina katter kunde jag t ex jobba med varje morgon när de fick frukost, det var en rutin vi hade).

Lek är superbäst. Mina katter ville helst att jag hade t ex en prasseltunnel placerad mellan dem och mig den första tiden, och så lekte jag med dem med ett fleecesnöre (som det var svårt att trassla in sig i, för intrasslade skyggisar bör man undvika). Just att ha något placerat mellan mig och kattungarna gjorde att de blev tryggare och modigare, och sedan var de plötsligt alldeles intill mig av bara farten under leken. Mina katter föredrog också leksaker som var helt tysta.

Gissningsvis kommer dina kattungar att bli allt mer intresserade av lek, eftersom de är i den åldern då kattungar ute normalt har börjat lära sig jaga mat för egen tass.

Bra att Loppan är igång och stöter bort sina kattungar. Det är så det ska vara. Förmodligen har hon inte särskilt mycket mjölk längre, och i vart fall ingen som ger kattungarna just någon näring. Kattungar snuttar dock inte bara för att få mat, utan det verkar även handla om närhet/trygghet eller liknande. D v s kattungar snuttar även om det inte leder till någon belöning i form av mjölk. Hur länge de håller på hänger nog mest på vad kattmamman tillåter. Jag har läst om halvårsgamla kattungar som fortfarande gärna velat snutta lite, men det är ju inget som gör något.

När det gäller den försiktiga hanen så kan du också prova att köpa en elementpensel med långt skaft, och så klappar du honom med den. Så klapptränar man skygga katter på många katthem. På så sätt kan det vara lättare att nå fram till katten (t ex om den gömmer sig i en koja), och du behöver inte vara orolig på samma sätt för ev. rivsår/bett. Det här kanske också är ett bra sätt om du vill klappträna med Loppan. Jag har mött flera katter som varit rejält arga på elementpenseln i början, men som successivt börjat gilla den, för att bli helt klappbara så småningom (spunnit och dreglat 😊).

Tänk också på att rutiner är viktiga för skygga katter. Det ska vara lika-lika-lika och förutsebart. Då mår de ofta bäst.

#7: Så, Loppan fick komma tillbaka in i fredags, det tog några timmar att övertyga henne om att det skulle gå bra, det slutade med att hon följde efter mig vilket är positivt! Ska försöka testa och se om hon vill gå ut och komma in igen, nu när hon vet att hon får och kan. Än så länge är hon nöjd och glad och ungarna likaså.

Elementpensel var ett ypperligt bra tips, det ska jag införskaffa och testa. Tror det går att komma långt med det, både med den lille hanen och med Loppan. Efter att hon har bitit färdigt på den ;)

Kattungarna har för övrigt varit jätteintresserade av lek ända sedan de var runt 7-8 veckor, när de hamnade inomhus blev de fullständigt sjövilda och springer busrundor flera gånger om dagen. De lyckas till och med få med mamma på ett hörn ibland :)

Ska se vad jag kan göra med situtationen med grannarna, den är lite svår då vi är vänskapliga med dem och att det bara är vi och en granne till härute. Och att de trots allt försöker ta hand om katterna så gott de kan i bästa välmening. Problemet är i mångt och mycket att de inte kan fånga in katterna, så tänkte att jag kan tipsa om någon kattförening som kan hjälpa dem eller att de kan, som vi gjorde, låna en fångstbur som funkar väldigt bra att fånga dem i.

Om du vill så kan du kontakta mig via PM och berätta vilket län eller liknande ni bor i, så kan jag kolla i mitt "kattnätverk" hur länsstyrelsen är där, och om det finns bra No-kill katthem som ni skulle kunna vända er till när det gäller katterna som grannarna matar.

Ofta är det precis så här det är, att någon snäll granne i all välmening börjar mata katter för att göra tillvaron drägligare för katterna. Vilket är bra i det akuta läget för katterna förstås.

Problemet är att dit där det serveras mat brukar allt fler katter ansluta sig, och ofta är de okastrerade och så blir det ungar.

En honkatt kan under sin livstid få upp till 120 kattungar (i teorin). Av dem kommer mer än 75% att dö före 6-månaders ålder utomhus (vilket förstås innebär en väldans massa onödigt lidande). Övriga ungar kommer att få ungar som får ungar som får ungar…

En okastrerad hankatt kan förstås bidra till ännu fler ungar.

Därför får man inte längre ha katter gåendes okastrerade på det här sättet längre.

Känner själv till en familj som flyttade ut på landet med ett gäng kastrerade egna katter. De började mata hemlösa katter i all välmening, och inom bara några år hade de 125 katter som de matade… Det blev inavel, och flera av katterna mådde rätt skruttigt, och det var naturligtvis dyrt med all kattmat mm. Men de fick hjälp av SVEKATT-anslutna katthem att lösa situationen.

Om dina grannar matar katter på egen tomt är risken också att lst betraktar grannarna som ägare av katterna (det spretar dock lite när det gäller länsstyrelsernas bedömningar etc).

Men det bästa i det här läget vore om ni kunde samarbeta med ett välfungerande No Kill-katthem i trakten. Då skulle man kunna kartlägga antalet katter, vilka katter, börja fånga in och kastrera och omplacera. Och så kunde grannarna få ha kvar ett mindre antal kastrerade katter som de verkligen tar ägaransvar för - fullt ut.

Det är också bra att känna till att när man börjar fånga in katter så fångar man ofta de tamare först. Och då brukar det visa sig att det finns fler katter i området än man trodde från början, katter som är mer skygga och "osynliga".

Så här års är det ofta fullt på katthemmen, och man prioriterar sjuka/skadade katter, dräktiga katthonor, samt kattmammor med kattungar, och så ensamma kattungar förstås om sådana hittas.

Det innebär att hankatterna kan få bli kvar ute lite extra, ifall de befinner sig i en någorlunda trygg miljö. Ibland kan man även ta in och kastrera dem, men att de sedan får bli ute ett tag till.

Så - om du inte vet ungefär vilka katthem som är bra att samarbeta med så skicka ett PM så kan jag höra runt lite vilka katthem som rekommenderas i närheten. Tyvärr är alla katthem inte bra katthem, och några är väldigt avlivningsglada när det kommer till skygga/försiktiga/rädda katter. De katthemmen kan man undvika, tycker jag.