Vi har haft flera djur och det är alltid lika svårt.
Min första hund som jag fick när jag var 12 år och han var med i många år. Han fanns t.om. när min son var liten och han har minnen från Bambi.
Vår katt Moritz som blev 17 år var också så svårt. Han var en riktig personlighet och jag saknar honom så.

Det går nog aldrig att förbereda sig. Man får försöka tänka att det är för djurets bästa. Någonstans vet man ju att man förmodligen kommer att överleva sitt djur då människan blir så mycket äldre men det gör ju sorgen inte mindre.

Jag har varit med alla mina djur vid avlivning och det har varit fina stunder trots allt. Man vet att man har gjort sitt bästa.

Tack så mycket för ditt svar💛
Blev nästan lite tårögd när jag läste, och det är nog som du säger det går inte att förbereda sig men det är för djurets bästa 💛

Jag har försökt tänka att de finns i himmeln och tittar ner på en. De vill se glädje, humor, sorg, intriger och kärlek… Som en bra biofilm, fast på riktigt.

Jag har alltid mått dåligt psykiskt så min katt jag hade från när jag var fem tills jag var 21 var min räddning i livet, för ingen ville förstå mig och hjälpa mig. Han var mitt allt. Tog nästan fem år för mig att kunna släppa taget. Hans urna finns hos mina föräldrar och det har varit bra, för då kan jag åka dit när sorgen blir som värst.
Hade en bok i början för att skriva av mig. Skrev som om det vore till honom. Det hjälpte mycket. Då fick man ur sig känslorna.

Nu har jag väl mått lite väl hårt, men jag har haft andra djur som jag har kunnat hantera sorgen med bättre och kunnat släppa tidigare.

Det blir bättre med tiden, även om man inte tror det just då.

Åh vad fint💛
Man tror ju inte att djur betyder så mycket för en egentligen, men dom betyder mer än någonting annat ❤️
Blev alldeles rörd när jag läste det du skrev, är lite extra skör nu i och med att jag vet inte om min katt som är 17 år behöver avlivas eller om dom kan hjälpa henne, och sen vet man ju inte hur mycket hon tål i och med att hon är så gammal, om hon klarar av narkosen och så.

De gånger det varit riktigt svårt för mig har det handlat om unga och relativt unga katter (1, 3, 7 och 9 år). Är katten äldre har det ändå känts naturligt och varit något jag mer eller mindre medvetet förberett mig på mentalt under längre tid. Jag som förlorat unga katter kan känna en särskild tacksamhet över att mina andra katter fått leva betydligt längre.

Min förra gammelkatt Moltas blev 16 år och 3 månader och även om jag såklart hade önskat att han hade fått hänga med och må bra några år till, så kändes det ändå som en naturlig livslängd. Han hade hunnit dra på sig kronisk njursvikt och artros och var dessutom i stort sett blind sista halvåret så jag hade redan då börjat förbereda mig mentalt på att han närmade sig livets slut. När nya, akuta symtom dök upp kändes det inte rätt att börja försöka utreda och behandla även dem. När Moltas var yngre kunde jag ligga och gråta över tanken på att förlora honom en dag, men när dagen kom kändes det ändå naturligt. Han hade levt sitt liv och den Moltas jag mindes från yngre, friskare dagar fanns inte längre kvar. Det kändes inte rätt mot honom att till priset av hans livskvalitet bara fortsätta att hålla honom vid liv för min egen skull.

Även om jag var helt övertygad om att beslutet var rätt drabbades förstås även jag av sorg och känner fortfarande att gråten är nära bara jag tänker på Moltas. Han var en så fantastisk katt på alla sätt. För att minska tomrummet efter honom och för att inte bara tänka på det som varit tingade jag relativt snabbt lilla Lotus.

Att skaffa en ny kattunge efter att ha förlorat en katt kan kanske ibland uppfattas som okänsligt, men för mig är det en hjälp att gå vidare. Att gå och plåga sig själv med saknad och sorg minskar inte saknaden och sorgen. Att glädjas åt en ny liten katt tillför ljus och glädje och hopp om att få uppleva kärleken till en fantastisk katt ännu en gång.