Jag måste bara få börja med att beklaga att oansvariga huskattuppfödare  fortfarande lyckas lura iväg kattungar före lagstadgade 12 veckors ålder…  Var Otis ensam i sin kull? Var kattmamman redan omplacerad? Vad vet du om kattmammans och kattpappans temperament?

Hur stort bor du?

9 veckor är ju alldeles för tidigt att ta en kattunge från mamman. Du skriver att han biter sig fast och du får bända loss honom. Om han gjort så mot kattmamman skulle hon fräst till, det kan du också göra. Då borde han släppa och förstå att det inte är ok.

Ni bröt mot lagen när du tog hem katten. Enligt lag ska kattungar vara minst 12 veckor innan de får skiljas från mamma och syskon. Tyvärr missade han dom viktiga sista veckorna då kattungar lär sig mest om vad som är ok och ej från mamman och syskon. För mig verkar det som att katten av någon anledning lätt slår över från lek till allvar. Vad händer om du ylar eller skriker nej rigtigt riktigt högt när han slått över? Vad gör du när han anfaller tex din arm? Varför undviker du att titta honom i ögonen? Varför är en timme med en kattkunnig ingen möjlighet? Är garanterat det som hjälper bäst. Man måste se situationerna för att kunna hitta orsak.

Fy 17 för oseriösa egoistiska huskattuppfödare!! 😈

"för en i familjen hade plötsligt blivit allergisk." Det tror jag så lagom mycket på. Plötslig allergi är en ganska vanlig lögn när folk har tröttnat på sin katt och försöker få katthem eller någon annan att ta över ansvaret för den. Skulle inte förvåna om de har kattmamman kvar, trots "allergin"…

Har tyvärr inget annat råd att ge än att ta katten till veterinär för undersökning av ev sjukdom som kan vara förklaringen. Eller att skaffa en högaktiv kattkompis som han får leka av sig med. Gärna en något äldre som kan uppfostra den lille slyngeln…

(Söt är han i alla fall.)

Tack för alla svar hittills! Otis var en av fyra kattungar i kullen. Vet såklart inget om hans pappa men mamman var lugn och gosig. Dock väldigt mager när jag hämtade Otis. Säljaren använde det också som en anledning att det är bra att alla syskonen fick bli omplacerade tidigare så hon skulle få "äta upp sig" efter att ha diat så länge…

Jag bor tyvärr i en etta på ca 45 kvm. Men har stor balkong/altan som han kan springa på. Vill även gå ut med honom men får absolut inte på honom en sele. Lyckade en gång när han var liten men blev totalt sönder attackerad.Nu skulle det tyvärr inte gå. Då jag provat men han blir totalt galen.

Jag har absolut både provat att fräsa, höja rösten och i princip skrikit åt honom att "NEJ, SLUTA!!!!" när han biter sig fast men som jag skrev tidigare så går det inte att nå honom. Det känns nästan som att han blir mer arg vad jag än gör. Som regel måste jag tyvärr tvångsmässigt hålla fast honom i nån minut tills han har lugnat sig annars flyger han på mig igen…

Jag undviker att titta honom i ögonen för det har jag lärt mig att katter kan se som ett hot och av den anledningen attackera. 

Jag VET att jag inte skulle ha accepterat honom innan 12 veckors ålder. Hans syskon blev hämtade redan vid 8 veckor så han var sist kvar och jag vet inte om dem behöll mamman eller inte. Jag tyckte också att det var en dålig ursäkt att nån blivit allergisk men ändå inte kan vänta i några veckor till. Jag kände mig lite pressad måste jag väl erkänna, absolut ingen ursäkt men en förklaring till varför jag ändå valde att hämta hem honom. 

Har funderat på en kattkompis men är rädd att jag blir fast med två katter i min lilla lägenhet som inte fungerar tillsammans. Eller i värsta fall att Otis "smittar" av sitt beteende på den äldre katten. Jag kommer absolut ta honom till veterinär för mer ingående koll.

Jag tror sannolikheten är rätt stor att det här beteendet är orsakat av att kattungen togs alltför tidigt från sin mamma och sina kullsyskon. Det är ju ihop med mamma och kullsyskon som kattungen får utforska "var gränserna går" och när det "är stopp". 

Jag hade själv för många år sedan en kattunge som jag tror blev tagen för tidigt. På den tiden fanns nog heller inga regler om åldern på kattunge, i vart fall inga som jag kände till. Den kattungen blev väldigt hårdhänt, och jag fick sova med knästrumpor på händer o armar, långkalsonger, polotröja etc för att undvika att bli sönderriven om nätterna. Så snart jag rörde mig i sömnen så anföll han. Jag brukade sucka och säga att jag funderade på att sälja honom till försvaret som "attack-robbot"… och jag fick ständigt kommentarer från kompisar om mina sönderrivna händer….

Vad hände då? Jo, han fick så småningom (vid ca 6 mån ålder????) en kompis. En något yngre och lite lugnare kompis. Katten kastrerades. Han var trots detta rätt "tuff"/hårdhänt upp till ca 1½ års ålder. Därefter blev han den snällaste, raraste, mjukaste, finaste kattpojke som jag någonsin mött. Aldrig några rivsår mer, och inga tendenser till att vilja använda tänderna. Han blev helt enkelt så rar som en katt ö h t kan bli.

Han levde som innekatt i min etta på ca 40 kvm hela sitt 17-åriga liv ihop med sin kattkompis. Hade tillgång till balkongen dygnet runt under sommarhalvåret. Gick ut i koppel ca 40 min/dygn på våra underbara gårdar (40-tals gårdar med gott om träd etc). 

Jag tycker du gör helt rätt som inte ser honom/stirrar honom i ögonen, eftersom det kan vara "utmanande" och trigga en del katter. Höja rösten/skrika tycker jag definitivt att du ska undvika, då det kan göra katten stressad och då kanske snarare förvärrar beteendet. 

Du bör fortsätta leka mycket med din katt. Min gissning är att en kattkompis skulle vara till nytta. 

När katten visar tendenser till att bli för hårdhänt/gå in i "fel sinnesstämning" kan det vara bra att avbryta leken och att du vänder dig bort från och "lämnar lek-situationen" för stunden. 

Jag tycker också att du ska fundera ett varv till kring om det finns någon etolog eller djurbeteenderådgivare som du kan diskutera med. Där jag bor finns det t ex etolog knuten till vissa veterinärmottagningar.

#5 Det skulle inte förvåna mig om den s. k. "allergin" bara var påhittad. Det är tyvärr väldigt vanligt att oansvariga människor drar till med "allergi-kortet" för att deras val ska verka mindre oansvariga.  Att skilja ungarna från mamman före 12 veckors ålder är olagligt även för allergiker och det är olagligt eftersom det är kattungarnas naturliga utveckling och förutsättningar att växa upp till trygga, friska och harmoniska individer som drabbas.

Grundförutsättningen för en kattunges temperament  fastställs vid tillkomsten och består av genetiska faktorer, både från mamman och pappan. Jag har läst studier som visat att pappans temperament t.o.m. har större genomslag än mammans.. (något att tänka på för alla de som släpper ut okastrerade honkatter som de så gärna vill ha en kull efter..särskilt med vetskapen om att många utekatter blir utekatter just för att de har uppvisat problembeteenden inomhus).

Eftersom du skriver att han ibland "snuttar på dina örsnibbar" och har gjort så redan från början, så är han (trots uppfödarens övriga brister) ändå socialiserad så till vida att han kan associera människor med trygghet. Att han har ett snuttbeteende behöver INTE bero på att han skildes för tidigt från sin mamma. Snuttbeteende är en kvarvarande reflex vid närhet och trygghet ungefär som mjölktrampande. Snuttbeteende kan katter ha kvar oavsett hur länge de bott hos sin mamma, men för de flesta avtar det när de blir äldre. Mjölktrampar i vissa situationer gör de flesta hela livet.

När en kattunge skiljs från  mamma, uppfödare, syskon och invand miljö före 12 veckors ålder påverkas kattens utveckling negativt, men det handlar t.ex. om immunförsvarets naturliga utveckling, kattens grundtrygghet (som vuxen), kattens förmåga att (som vuxen) hantera frustration och förmåga att förstå och behärska kattkommunikation och styrkan i klor och tänder.

När din katt skildes från mamma och syskon flera veckor för tidigt gick han miste om den intensivutbildning som de veckorna skulle ha inneburit när det gäller att under naturliga och trygga förhållanden vänja sig vid och lära sig hantera frustration (genom att t.ex. allt oftare bli avvisad från mamman, nekas di, bli tillrättavisad och inte längre få hennes fulla uppmärksamhet). Han skulle också ha tränat jakt och slagsmål intensivt med sina syskon, lärt sig behärska kroppsspråk och subtila signaler, då och då hamnat i underläge och lärt sig förstå var gränsen mellan lek och allvar går. Allt i invand och trygg miljö och med mamma, syskon, kända människor och dofter som säkerhet.

En kattunge som rycks ut från det sammanhanget i förtid har fått sämre förutsättningar även när det gäller de miljöfaktorer som påverkar en katts temperament.

Skadan är redan skedd och det går inte att backa bandet, men de problem du ser just nu tror jag främst beror på avsaknaden av andra katter. En människa kan aldrig lära en katt att vara katt  och inte heller lära en katt att förstå och behärska kattkommunikation.

Jag tror att din ungkatt är frustrerad över att ha en massa uppdämda kattinstinkter, behov och beteenden i sig utan möjlighet att få utlopp för dem i naturliga situationer (dvs. i kommunikation med en annan katt). Han behöver en annan katt att förhålla sig till, jaga, bli jagad av och brottas med.

I ditt fall skulle jag ha valt en yngre katt (yngre än 9 månader) som kattkompis, med stabilt temperament och hög toleransnivå.

Det bästa tipset vid aggressiva tendenser och attacker är att undvika att de sker, dvs. lära dig att läsa av din katt och alltid fundera på vad i situationen du själv kan ha gjort för att trigga igång attacken och undvika det nästa gång. Det värsta man kan göra vid aggressivt beteende är att utmana katten genom att själv uppvisa aggressivt och skrämmande beteende. Viktigt är också att inte visa rädsla. Varken försvar, attack eller rädsla, bara ignorans. (För övrigt precis som riktigt "ranghöga" katter gör).

Vår gamle Morits som numera är död. Han blev 17 år och han var på tok för liten när vi skaffade honom. När vi skulle hämta honom ville ägaren ha pengar med en gång vid dörren och sedan lämnade hon snabbt över lillen och stängde. Där stod min man och jag med kattbur och överrumplade. Vi ringde på igen men ingen svarade så klart. Så blir det när man köper buskavel. Han var heltokig och sjölvild. Han lekte hårt och bet oss och klättrade överallt. När han var 8 månader skaffade vi en kattunge till som kompis och det blev jättebra. Han fokuserade mer på kompisen och blev lugnare med oss. Han var alltid en tokig katt men snäll och charmig.

Hur går det med katten?

Har du kollat honom hos veterinär, så det inte finns något sjukdom som orsakar detta?

Jag kollade mycket på programmet My Cat From Hell, och där var det ett avsnitt om en katt som betedde sig lite som din. Han hade en sjukdom, minns inte namnet på den.. Men med medicinering blev han bättre