Åh, du låter så omtänksam och kärleksfull mot din katt, trots att du haft en tuff tid. Med de tankarna  och frågorna du har finns alla förutsättningar att du skall kunna få det att fungera.
Jag har inte bott med egen katt sedan jag var barn, och är absolut ingen expert, men har många omkring mig med katt, bl a två barn som har, och haft katter boende här ibland, så lite har jag lärt mig.
Har du sett filmen om katter som gick på SvT för ett tag sedan? Kommer inte ihåg vad den hette, men den var väldigt spännande.

En sak jag lärde mig av den är att katter kan fungera väldigt bra ihop, och väldigt dåligt. Det bästa är tydligen att ta två katter från samma familj då är chansen stor att de trivs ihop.
Men även två katter från olika familjer kan funka. Jag har tyvärr erfarenhet av två väldigt bestämda kattdamer som har väldigt svårt att tåla andra katter.

Finns det något katthem i närheten där du bor? I så fall skulle jag ta  kontakt med dem och berätta om din katt, hur hon reagerat mot andra katter. Kanske kan de hjälpa dig att hitta en katt som går bra ihop med din? Kanske en uppfödare kan hjälpa till?
Det kan ju vara så att din katt tyvärr inte alls längtar efter en kattkompis. Men hon har ju funkat ihop med hund tidigare. Är det ett alternativ att skaffa en liten hund?

Jag förstår din längtan och dina tankar, jag hoppas verkligen du hittar ett sätt att få din katt att trivas med en kompis.

#1 Åh tack så mycket! Nu känns det lite bättre faktiskt. Jag skulle hemskt gärna vilja skaffa en hund, men jag tror inte jag mår tillräckligt bra för det än. En hund kräver ju mer. Promenader, rutiner, passning. Jag älskar hundar. Kanske är jag bara lite rädd för att skaffa en egen, eller så saknar jag bara min förra hund så pass mycket att det på något känns fel att skaffa en ny (som att jag liksom byter ut henne, det känns så fel). Det känns även som ett så stort ansvar. Jag funderar på att skaffa en till sommaren, när jag tagit studenten och förhoppningsvis fått en mer fast anställning och en stadigare ekonomi. Samt en tydligare bild av vad som kommer hända efter studenten. Vad jag ska göra. Vad mina föräldrar, och mina vänner gör. Dessutom är jag väldigt fundersam över hur man tar hand om en hund när man bor ensam. Behöver den inte rastas när man är på jobbet liksom? När jag bodde hos mina föräldrar som är egenföretagare och jobbar hemifrån (och nästan alltid gjort), så har ju de rastat hunden när jag varit i skolan från 8 till 16. Jag vet inte riktigt… men kanske. Jag saknar att ha en hund, så så mycket! Däremot så utesluter ju inte ett alternativ det andra. ;) Jag har kollat lite på katthem här i stan. Det finns några stycken, men tyvärr står de på de flesta beskrivningarna att de behöver leva som ensamkatter. Det kanske lätt blir så, när de växer upp i en familj som av någon anledning och sedan hamnar på katthem. Det kanske är stressande för dem. Egon var katthemskatt. Han däremot älskar sällskap. Man kan ju alltid ringa och fråga. Om det inte finns någon där som eventuellt kan passa in i min lilla familj så kanske det finns någon seriös uppfödare på blocket som är villig att hjälpa till… tror du det är lättare att skaffa en hane än en hona? Tänker om dominansen kanske blir större hos Selamine om det är en annan hona som börja konkurrera om min uppmärksamhet? Tack för tipset om kattfilmen på svt förresten! Jag har inte sett den, men den låter mysig. Den handlar ju trots allt om katter!

Har man otur och skaffar en katt nummer 2 så kan det bli att de aldrig kommer att fungera ihop. Det måste man ha i åtanke. Jag har haft tex 2 kattnammor som inte tollorerar sina egba dlttrar jag behöll. När man introducerar en ny katt är det viktigt att introducera på rätt sätt, helst med nätdörr mellan katterna. Några dagars introduktion som med din kompis katt är på tok för lite. Man måste ge det månader, visst har man tur behövs bara några dagar. Kan du inte försöka övertala dina föräldrar att få överta deras katt som fungerar ihop med din? Även om det inte leker tillsammans så har de utbyte av varandra och ger varandra sällskap

#3 Är det vanligt att katter inte fungerar ihop? Jag har nämligen bara introducerat marsvin och hundar för varandra, och dem för Selamine. De enda två katterna jag har introducerat ordentligt är Selamine och Egon. Egon skaffade vi för fem år sedan, från ett katthem. Han var då sex år gammal. Det tog ungefär en månad innan jag blev överlycklig åt att se dem sitta och äta tillsammans ur matskålen. Tidigare hade vi Fanny, en liten halvbengal, tillsammans med Selamine. De trivdes väldigt bra ihop. Sov tillsammans, busade tillsammans. Men vi märkte ganska snabbt att Fanny inte trivdes som innekatt, så hon fick flytta till man farmor på landet (jag var 10 år gammal, och kunde i princip ingenting om kattraser, nu har jag lite bättre koll haha). Vi brukade ibland ta med Selamine dit när vi skulle vara där och fira jul eller liknande. De har tre katter, med Fanny. Selamine brukade vänja sig ganska fort, men då var hon yngre. Det kanske hjälpte att hon var kattunge/ungkatt? Jag vet att det kan ta tid att introducera katter. Som sagt, Egon och Selamine har efter fem år börjat kunna sova tillsammans med mig i sängen. Tidigare fräste Selamine åt honom när han kom in på mitt rum hemma hos mina föräldrar. Då var hon även mer stressad. Har två syskon på fyra och två år. Selamine tycker inte så mycket om barn. Hon brukar springa och gömma sig så fort mina syskon kommer förbi. Hon har blivit mycket tryggare och lugnare (även mer tillmötesgående mot mina kompisar) nu när jag bor själv i lägenheten. Att det kommer ta tid att introducera katterna har jag inga problem med. Att man inte blir bästa vän med den nya katten på några månader vet jag också. Det tar ju tid innan man lär känna varandra. Och jag kommer att läsa på mycket mer om kattbeteenden och hur man introducerar katter, och hur kattungar fungerar, innan (OM) jag skaffar mig en till katt. Det jag är rädd för är ifall jag skulle reducera Selamines tid här oss mig genom att förändra hennes livssituation ytterligare. Det är framförallt därför jag vänder mig hit, för att få synpunkter på det. Att jag vill skaffa en kattunge har som sagt ingenting att göra med att jag vill ha EN TILL katt. Selamine betyder mer för mig än något annat. Om hon mår sämre av att jag skaffar en kattunge som kan få mig att må bättre, så kommer jag inte skaffa någon kattunge. Jag vill ha kvar min älskade bästavän så länge som möjligt. Jag skulle må förjävligt om hon började må dåligt, eller om vi skulle tappa kontakten för att jag blandade in en till katt i familjen. De första veckorna när jag fick tillbaka Selamine och vi bode tillsammans igen höll hon sig på lite avstånd ifrån mig. När jag besökte henne hemma hos mina föräldrar skrek hon hela tiden och vägrade att lämna min sida. Hon klamrade sig fast vid min axel och spände in klorna i min hud när jag försökte lyfta bort henne. Förra månaden började hon bete sig om vanligt igen. Just nu ligger hon på min arm när jag skriver det här och buffar lite på mig med sin blöta nos. Jag har försökt prata med mina föräldrar om att få behålla Egon, men det går inte sådär jättebra. Vi har som sagt inte en jättebra kontakt. Dessutom så får jag lite för mycket skuldkänslor för att verkligen vägra, som jag gjorde när de krävde att jag skulle flytta hem, och sedan krävde att Selamine skulle bo kvar hos dem. Då åkte jag och hämtade henne själv och ignorerade alla deras proteser. Ingenting hade kunnat stoppa mig från att hämta Selamine. Men med Egon är det annorlunda. Min lillasyster gråter efter honom, och min mamma ger mig en massa skuldkänslor hela tiden över hur mycket min syster saknar mig och katterna osv osv. Egon har alltid varit lite mer deras än min, egentligen. Han är busig och glad i alla människor och djur. En perfekt familjekatt. Selamine var mina syskon rädda för, eftersom hon fräste åt dem när de blev för högljudda. Min fyraåriga lillasyster har sedan hon var två år gammal försökt bli vän med Selamine. Hon brukade lägga kattmat i min säng när jag var i skolan för att försöka locka fram Selamine när hon kröp in under sängen för att gömma sig. Som sagt. Jag älskar henne. Hon är min familj. Jag är rädd och jag vill inte ta fel beslut. Jag vet att ni inte säkert kan veta ifall det kommer fungera eller inte. Det är väl lite som när min skolsköterska gång på gång säger åt mig "det kommer att bli bättre Julia". Jag behöver väl bara lite stöttning och sällskap antar jag. Jag vet inte. Jag har det bara rätt så jobbigt just nu. Jag är glad att iFokus finns, ärligt talat. Jag har hängt runt här sedan 2012. Det här blev ett litet sidospår. Jaja. Det spelar väl ingen roll egentligen. Tack för att ni fina människor finns iallafall.

Kanske borde nämna att anledningen till att jag säger "kattunge" är för att jag har fått för mig att det är lättare att introducera en gammal katt till en kattunge, än två äldre/vuxna katter för varandra. Kom att tänka på att det kanske inte ens är sant? Det var iallafall så när jag hade marsvin, men marsvin och katter är ju inte direkt samma sak haha. Hundar har jag alltid känt mig lite bättre på att läsa av, och förstå mig på. Jag vet mer vad de behöver och inte, än med katter. Annars skulle jag hemskt gärna kunna adoptera en vuxen kattkompis också. Dock helst någon som är under fem år gammal, så vi ändå förhoppningvis får några år tillsammans. Hur fungerar det med ålder och kön när man introducerar katter för varandra?

Som du ser så kan ingen riktigt svara på det. Alla katter är ju såna personligheter, det är väl därför vi är så fascinerade av dem.
Man tror ju såklart att det är lättare med en kattunge, men det behöver inte vara så. Din katt kanske inte alls kommer att tolerera den, och då blir det väldigt synd om den. Jag tror det där beror på helt andra saker. Kanske hur katten luktar?

Om skall introducera en ny katt, så tycker jag att du bör vara ledig första tiden och kunna se hur det går i olika situationer. Det är inte kul om din katt t ex inte låter kattungen äta. Du bör också försäkra dig om att du får lämna tillbaka kattungen om det inte funkar.

Först och främst är det nog viktigt att du ger Selamina gott om tid att känna att nu är det såhär vi bor, nu är det så här det skall vara. Du och hon. Inga mer flyttar eller nya varelser att lära känna. Ju tryggare hon känner sig, desto lättare kanske att dela dig med någon ny. Det kan ju också bli lyckat och bli någon hon verkligen uppskattar och har kul med.

#6 Tack så mycket för tipsen! <3