Vet inte om jag har någon gräns och vad den då skulle vara. Det får man se då om oturen är framme. *peppar peppar *

Nej. Förutom en ekonomisk gräns har jag en etisk gräns. Det är inte okej att utsätta djur för vad som helst bara för att de ska överleva. Längd och lidande under återhämtning är viktiga faktorer att ta hänsyn till samt självklart även utgången. Vad får djuret för livskvalité efter allt är färdigt?

Jag har helt klart gränser.

#2 Jag tänker likadant.  Även om katten kan bli helt återställd beror mitt val på hur tillfrisknandet kommer gå till. Det är inte rätt att utsätta sitt djur för lång tid av smärta och stillaliggande bara för att man vill ha sin katt.

Jag har absolut ingen ekonomisk gräns, betalade runt 70 tusen kr för en av mina katter förra året och ja avbetalar fortfarande en del av skulden och är dessutom sjukskriven sen 2 år tillbaka och det är tufft men jag skulle göra det igen utan att blinka. 
Han är helt återställd idag förutom att han då bär på kronisk herpes men det är inget stort problem för varken honom eller mig och det är rätt många katter som lever med det hela livet utan att få något utbrott igen. 
Han är verkligen mitt allt. 😊

Men har fått sagt till mig under tiden han var sjuk av en " vän" att hen  hade aldrig betalat så mycket för en katt utan bara köpt en ny istället.. 😡
 Sånt vill jag inte höra, oavsett vad det gäller så säger man inte sånt till någon. 

Däremot om det skulle vara en "dödsdom" eller en hemsk sjukdom som aldrig kan bli bra eller ja något i den stilen som gör att han inte kan leva ett värdigt kattliv då hade jag tagit ett beslut då för hans skull som jag hade fått vara osjälvisk i men det är något jag hoppas inte kommer på väldigt många år och det kommer bli ett otroligt tufft beslut.
Så jag har väl en gräns där på de planet. 
Sen vet jag många som har olika åsikter på " värdigt" liv också.

#4 Berätta gärna vad det var som kostade 70000kr. För jag har ingen koll på vad olika saker kostar.

#5 Att göra av med 70 tusen hos veterinären är inga större problem. När Q var sjuk kostade de tre första dygnen 43 tusen.

Intensiv-vård, operationer och blodtransfusioner osv.

Q blev aldrig frisk och avlivades och då var kostnaderna uppe i 69 tusen. Under en två månaders period.

Hur kan det bli sådana siffror när man har försäkring?

#7 Självklart har JAG inte betalt 69 tusen utan mitt försäkringsbolag.Själv kom jag undan
 med 2500

#8 Jag tänkte väl haha :)  Blev väldigt orolig när jag började fundera på om det var med försäkringen eller utan.

Har som sagt ingen som helst aning om vad sånt kostar ;)

Får katten forl o måste dra ut tänderna då då blir de dyrt de täcker inte vanlig kattförsäkring.

Jag hade nog varit noggrann med att katten inte ska behöva utstå en massa plågor, och ja om det skulle innebära att hålla den instängd i bur i en vecka för att den måste vara stilla under en läkningsprocess, då skulle det nog räcka för att jag skulle bli tveksam. Jag verkligen hatar att utsätta djur för stress, se besvikelsen och smärtan i deras ögon. Bara att tvinga iväg en skygg och rädd katt till veterinären för en besiktning har jag upplevt som skitjobbigt. De tappar så lätt förtroendet för dem som skulle vara deras trygghet, de förstår ju inte själva vad som sker. Man kan inte ha samma tänk som med människor, vi vet vad som händer och att det går över osv. Jag kan också tycka att det går åt fel håll med alla undersökningar - röntgen, ultraljud mm som veterinärklinikerna vill pracka på en "för säkerhets skull" . Där tycker jag man ska tänka efter en extra gång. Så nej pengar sätter nog ingen gräns för mig, katterna är försäkrade och jag har lite sparade pengar, jag har utrymme för ett lån också. Tycker mina djur är viktigare än t ex att ha bil. Men som sagt jag har en ganska låg gräns för vad jag vill utsätta dem för. En gammal katt som är allmänt skör vill jag inte hålla på och åka fram och tillbaka till veterinären med. Bättre att göra ett lyckligt avslut än att undersöka och greja och stressa katten och sedan kanske komma fram till att den måste avlivas ändå. Jag är lite skeptisk till om veterinärerna tänker etiskt här faktiskt. Berättar de om de tror att undersökningen gör någon nytta? Berättar de om de anar att det kan finnas 3-4 krämpor till under ytan? Eller vill de hellre ta betalt för flera veckors behandlingar än att avliva direkt??

#11

Jag upplever veterinärer som väldigt ärliga, men precis som inom alla andra yrkesgrupper finns det säkerligen rötägg.

En katt kan leva ett gott liv med 3-4 krämpor, det beror ju helt på vad det handlar om och om det finns goda behandlingsmöjligheter. Själv har jag en "gammal" katt (13 år) som har förhöjda levervärden, artros och jästsvamp. 3 "krämpor" som hon lever ett fint liv med. Hon behandlas för dem alla och hon lider inte av behandlingarna (specialkost, injektioner varje halvår och medicinskt bad en gång i månaden). Nu kommer veterinären hem till oss och ger injektionerna (eller så kan jag ge dem själv) men även om vi skulle vara tvungna att åka in till en klinik skulle det inte på något sätt vara outhärdligt för henne. Men det gäller för henne. Hon är en utställningskatt och är van vid hantering, bad och resor så hon är tålig. Min första katt hade aldrig pallat med medicinska bad.

Så det måste man också tänka på, vad som funkar för en katt behöver inte funka för en annan.

Vi valde att ta bort vår ena katt förra året. Hon hade stopp i urinledarna, den ena akutochden andra oupptäckt så njuren var död. Vi fick i princip två alternativ, en bypassoperation där man ledde om urinen runt stoppet eller avlivning. Op var dyr med oklara resultat, oklar rehabilitering och oklar prognos. Hon skulle kunna bli bra precis som det skulle kunna bli ett stort lidande. Vi avlivade, ett fruktansvärt jobbigt beslut och en del av mig ville verkligen bara fortsätta att kämpa. En del av mig vill det än idag. Den stora frågan jag ställer mig då är vem jag skulle göra det för. Jag skulle fortfarande ha en njursjuk katt oavsett. Alla dör förr eller senare, vissa förr. Jag kan inte försvara att hålla henne vid liv för min skull hur ont det än gjorde och fortfarande gör. Jag saknar henne varje dag, men jag skulle fatta samma beslut igen. Jag upplevde veterinären som väldigt ärlig om att behandlingen inte var någon garanti, och när vi sa att vi ville avliva tyckte hon att vi fattade helt rätt beslut. Det var aldrig något pushande om att fortsätta.

Jag tänker likadant som #2 och #3.
Tex att min ena katt har forl och det inte går på försäkringen spelar för mig ingen roll då att dra ut tänder är ett såpass litet ingrepp, tar kort tid att läka och efteråt mår katten precis som vanligt.

Tre av mina katter har FOR men det kostar inte särskilt mycket att gå till en vette en gång om året då vi har en väldigt billig vette som är specialiserad på katter och hundars tänder. Den  fjärde får även hon gå till vetten och ta bort tandsten. Det kostar på sin höjd 12.000 per år.

Naturligtvis så kostar jag inte på mina katter vad som helst men ekonomiskt så har jag ingen gräns men jag låter dem inte utstå hur mycket som helst. Jag har en med njursvikt som brukar få UVI:er och då får antibiotika men hon är 16 år. Jag har också låtit alla göra en ålderstest. Visst har jag försäkringar på alla fyra. Men det inte försäkringen tar betalar jag själv.

Ja! Om jag visste med säkerhet att mitt djur blev frisk igen! När en av mina hundar dog, jag gick på tidigt stadium av en sjukdom som kunde ha botas men blev inte tagen på allvar, det kostade mig 46.000kronor och jag miste min hund! Mådde själv väldigt dåligt! Erfarhetsmässigt stora brister inom veterinär medicinen! Med facit i hand, hade jag dock låtit mitt djur fått somna in, och som svaret på din fråga, tror jag inte veterinärmedicinen handlar om djurs bästa utan man försöker pumpa djurägare på pengar, och det gynnar inte djuren! Jag avskyr sådana veterinärer och det finns många av dem. Däremot kan jag tycka det är en fröjd att se t.ex serien världens bästa veterinär, HAN som gör allt i sin makt att djuret ska bli frisk igen! Och en eloge till veterinärer som vill djurs bästa!