Ja du… har en tant som kan vara ganska fräsig mot gubbarna. Aldrig emot den minsta katten. Hon är väldigt mammig av sig och ska pyssla med sin bäbis och den minsta kattgumman. Men hon kan vara busig som få också. Den andra kattgumman är ganska pratig och tjejig. Gubbarna är mest lata och ligger och sover. 😂

Kattungen (hona) jag har nu har ett jäkla humör och det hade min förra honkatt också, i jämförelse med hankatten som är väldigt mild i temperamentet. Men å andra sidan så är det tvärtom hos min kompis, så det kanske inte har med könet att göra, dock något jag reflekterat över.

Jag tror att det ofta är så att honkatter är mer aktiva, bossiga och energiska än hankatter. Hankatter är å andra sidan ofta mer keliga och matglada. 

Både Saga och Sindra är väldigt energiska och lekfulla, de lägger sig i och vill övervaka allt som sker men kräver inte gos om det inte är något de vill ha i utbyte. När de ska väcka mig eller vill ha mat, då går de fram och buffar med huvudet och spinner högt och lägger sig nära.😍 De är ALLTID intresserade av att leka och leker intensivt med allt som rör sig!😃 Både Saga och Sindra går gärna långa promenader i koppel ute, och verkar självsäkra och nyfikna och hälsar gärna på människor vi möter.🙂

Simon är den som oftast tar det lugnt, och han är den som tröttnar snabbast när katterna leker jaga - jagas. När jag leker med katterna ligger han helst på rygg och hugger mot leksaken, eller tar en tygråtta och kastar omkring och biter på den.😂 Han följer mig var jag än går, dygnet runt är han max fem meter ifrån mig, och han lägger sig ofta och rullar vid mina fötter, petar på mig med tassen och jamar, eller lägger sig helt enkelt på mitt bröst och kräver gos! Ibland för att det är matdags (han är extremt punktlig) och ibland bara för att han vill gosa!😍 Simon tycker världen utanför porten är läskig men spännande, och ibland repar han mod och går riktigt långt, men oftast nöjer han sig med att titta ut och dofta åt alla håll.🙂

Jag upplever att honkatter är lugna, snälla och tillmötesgående. Hankatter tycker jag är mer hårdhänta och har temperament.

Här är det hanen som vill leka mest och lätt blir uttråkad. Han är också den som aldrig använder klorna mot människor.  Honan däremot kan använda klorna tex när hon badas och försöker klättra upp längst armen på en.

Hanen pratar mycket. Honan låter som hon kraxar ibland.

Det jag har märkt och tycker skillnaden är, är att honkatter är mer själständiga medan hankatter tycker jag är mer sociala. Jag tycker även att hankater har lite mer personlighet. Men ja det är min uppfattning och det jag har märkt mellan de katter vi har haft. Så själv tycker jag bättre om hankatter, tycker att de är mysigare och trevligare.

Jag har fem katter, tre honor och två hanar. Största skillnaden är nog att honorna putsar varandra och hanarna. Hanarna är något lugnare men inte mycket. Sen är de väldigt olika varandra till sättet alla fem. Har en unge på fem månader som är fullständigt galen. Har aldrig stött på en unge som är lika full av energi som hon innan och envis som synden är hon också. Äldsta hanen är lite jävlig och slåss ibland när man går förbi. Oftast för att han är hungrig men ibland bara för att jävlas. Andra hanen är det full fräs på, busig och ska vara med överallt och helst av allt under mina kläder. Äldsta honan var ungefär som ungen när hon var liten. Men har lugnat sig även om hon trots sina 11 år fortfarande kan bli helt galen emellanåt. Andra honan är lugnare och sjukt gosig. Hon blir så till sig i sitt gosande att hon kan kärleksnaggas lite. De fem är så väldigt olika varandra att det är svårt att generalisera.

Tack alla.

Roligt att läsa om era erfarenheter.

Jag har en hona och en hane.

Honan har mer humör. Hon är mer matglad. Hon är social och nyfiken och vill vara med och "hjälpa till" när man gör något. Hon är däremot inte särskilt gosig och kommer nästan aldrig och kelar självmant. Tar man henne och kelar så accepterar hon det, men är inte särskilt glad. Hon leker gärna, men är ganska lat och vill helst inte behöva springa så mycket efter leksakerna. Favoritleken är när matte viftar med ett spö medan hon ligger ner och leker. Hon gillar att utforska nya saker och platser. Hon jamar sällan och när hon gör det så är det väldigt lågt och hest. Hon är modig (eller dum kanske man ska kalla det istället) och hade varit en fara för sig själv om hon var utekatt. Är inte rädd för bilar, stora hundar mm.

Hankatten är mer mild i humöret. Han gillar mat, men är inte ett lika stort matvrak som honan. Han kommer ofta och gosar självmant, stryker sig på benen, hoppar upp i knäet och spinner. Han pratar väldigt mycket och kan jama riktigt högt och klart om han vill något. Han leker gärna och springer och hoppar upp i luften tills han är helt slut. Han är försiktig och rädd för allt nytt. Nya platser och människor gillar han inte. Han är inte lika självständig som honan utan är väldigt beroende av mig. Går jag in på toaletten så står han utanför och jamar.

Medicinsk tänkte jag, Både hokatter och hankatter kan drabbats av FLUTD, som kan kan ge urinstopp. Men en honkatt får inte totalstopp som en hankatt. Det är ju tyvärr en vanlig sjukdom. Men en medicinsk skillnad mellan könen ☺

Jag har haft många katter (med tanke på min barndom) och min erfarenhet har varit, utan undantag, att hanarna har varit mer behagliga och lugna. Honorna har varit oförutsägbara, "bitchiga" och helt enkelt mer oberäkneliga. De har också haft en tendens att vara mera "orena" då det gäller kissandet.

Jag är uppväxt med kastrerade hanar men skaffade honor (huskatt och siames) själv som vuxen. Världens gosigaste, busigaste, snälla med andra katter (introducerats med både ungar och vuxna utan problem). Jag har funderat lite på hankatt som sällskap åt min hona som förlorade sin kompis men jag är så rädd att han ska bli lat som vuxen kastrat och inte vara så intresserad av bus och äventyr.. det är en lekkamrat min sociala och aktiva tjej behöver. Kanske helt enkelt ska sikta på en hona för att det ska vara "värt"? Å andra sidan var kastraterna jag växte upp med busiga när det var dåligt väder och de inte ville gå ut. Mina katter är ju redan innekatter, så det kanske löser sig med lekandet ändå.. hu, vad svårt det känns.

Jag har haft 8 katter sammanlagt, 4 hanar och 4 honor. Av dem är det nog en hona och två hanar som har varit riktigt sociala och sällskapliga, lite mer hundlika. Min nuvarande hona är väldigt bestämd och visar vad hon vill och inte vill. T ex anar hon direkt om man tänker lyfta upp henne för kloklippning eller om man ska stoppa in henne i buren, då gömmer hon sig nästan innan man hunnit tänka tanken. Medans om hon har bestämt att nu är det keldags, då kommer hon och puttar undan det man har i knät och lägger sig där. Min hane är ganska olik henne då han tycks ha åsikten att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. Så han är väldigt lätthanterlig, bara att plocka upp honom hur som helst. Men å andra sidan lyssnar han inte på tillsägelser heller, om han tycker det är kul att hoppa upp och sno potatisskal medan jag skalar potatis så gör han det 7 gånger, det spelar ingen roll att jag slänger ner honom brutalt 7 gånger för han tycker bara det är kul. Medans Lillan hoppar ner från bordet om man viftar med pekfingret. Båda är aktiva och nyfikna men på olika sätt, Lillan uppfattar jag som lite mera känslig, hon kan bli trygg med en ny person på nolltid och krypa ner i knät, men hon kan också vara envis med att något är läskigt. Medan Bobo är rentav dumdristigt modig och nyfiken. Av alla katter jag känt är det INGEN som varit "bitchig" vad man nu menar med det, INGEN har nånsin gjort något aggressivt mot människor, t ex fräst, klöst, bitit eller morrat. Därför blir jag alltid förvånad när jag hör att katter kan göra så mot människor. Däremot har det hänt att katterna har sagt ifrån mot varandra, men där har jag inte sett någon skillnad mellan könen.

Min högst personliga och begränsade åsikt är att hanar(då kastrerade, ingen aning om okastrerade) är mer sällskapliga och trevliga. De hon katter jag känner väl och alla jag träffat har ofta varit väldigt ointresserade av människor, håller sig för sig själva och verkar likgiltiga vid beröring.  Ganska självständiga. Vet dessutom flera som har honkatter som är förbannade på andra katter, både på hanar och honor. Vet inte så många som har hankatter som bråkat med varandra, inte någon irl iallafall.

Finns såklart undantag, har träffat iallafall en honkatt som är väldigt kelig och trevlig.

Högst begränsad och personlig åsikt. Handlar om kanske max 25 katter som jag träffat. Men nu är det något jag fått för mig och det har stannat kvar.

Jag har bara hankatter och överväger tyvärr inte ens att skaffa honkatt.

#14 du skulle träffa min hona. Hon vill konstant kela med vem som helst bara personen röt sig eller tittar på henne.

Blir för mycket när man ligger i soffan och ser film och hon ställer sig framför ansiktet och gnider sig och spinner. Fungerar inte det provar hon gnida sig mot armar och ben. Fungerar inte det gör ett av sina mjau som låter som en kråka kraxar.

#15 
Låter härligt. Självklart är alla katter individuella. Jag har också alltid antagit att honkatter är mer gosa mot sina egna människor, men kanske inte lika mycket till främlingar.  Brukar hon vara så gosig mot nya/andra människor också?

Ja därför skrev jag vem som helst. Hon gör fram till alla som sätter sig i soffan :)

#15 Våra honkatter är som Heras beskrivning. Och våra gosar också med vem som än vill gosa. :) Även våra två gamla honkatter vi hade förut var ännu gosigare och enormt sociala.

#17 Hade en hankatt som var likadan. En gång kom det en stackars försäljare och ville sälja "dörrögon". Hade katten i famnen för att han inte skulle smita ut. Först ville katten kela med försäljaren. När han gjort det och försäljaren gav mig dörrögat för att kolla närmare på det så började katten bita i det. Han undrade såklart om det var något godis och ville testa, men jag kan lova att försäljaren ryckte åt sig dörrögat fortare än kvickt. Det blev ingen affär där inte. 🙂