Ta inte ut det i förtid.

Du har ju redan en tidigare tråd om exakt samma ämne/problem. Skulle rekommendera dig att läsa dom svaren igen. Med tanke på att du verkar så osäker så kanske det är dags att försöka hitta ett nytt hem till dom så fort som möjlighet så du har tid på dig att hitta rätt personer (även om det är väldigt kort tid kvar) istället för att det blir någonting huxflux om/när problem uppstår när barnet väl har kommit. Hoppas det löser sig :)

http://katter.ifokus.se/discussions/56705729ce12c45d6b0010c5-bitande-katt-med-barn

Jag vet, men jag får inte ro i kroppen. Känns som vi bara skjuter fram det hela och är handlingsförlamade :S

Vad gör sambon som inte du eller besökarna gör iom att hon aldrig biter honom? Är din sambo mer lugn i temperamentet medan du blir rädd och tänker "tänk om hon biter mig eller mitt kommande barn". En katt märker sånt och agerar därefter.

Siamesen jag hade hos mig blev en helt annan katt som ensamkatt och min mamma får göra vad som helst med henne utan att bita. Det kunde man inte tro då mamma blev biten genom hela handen innan katten "flyttade" in (Läs att vi fick inte tag på henne då jag skulle åka hem så hon blev kvar)..  

Det kan finnas andra saker som gör att katten bits. i mitt fall kan hennes beteende berott även på smärta då de visade sig att hon hade ett navelbråck som växt, dvs man såg inte det på besiktningen man kände bara en liten "plupp" som en utåtnavel men kändes tydligt då hon stod avslappnad på alla 4 (en mjuk minipåse vid naveln).

#4 Han är van katter och är kattmänniska. Jag är en hundperson. Hon verkar bara ha "valt ut" honom och avgudar honom. Hon går efter honom var han än är och de kan stå och "prata" med varandra hur länge som helst. Hon är dominant av sig och verkar tro att hon bestämmer och kanske ser min sambo som någon slags kompanjon. Ingen aning. Jag har ju inte alltid varit gravid och har aldrig brytt mig om hennes bitande egentligen, inte förrän hon bet hål på pappa.

Jag har en katt som naffsar och är överdrivet kelig men den biten oroar mig inte med bebisen. Hon var livrädd för honom i början och höll sig lååångt ifrån. Han rör sig mycket i sömnen så några få gånger har hon smugit upp och lagt sig på hans kudde (och helst nuddar hon honom så lite som möjligt ändå) när han åkt ner från den. Jag är inte orolig för att hon ska lägga sig på hans ansikte (snarare på hans kropp men de få gånger det hänt har vi varit tydliga med att säga ifrån). Han är nu snart 5 månader och än så länge har ju allt gått bra :P Hon biter när hon gosar, men han gosar inte med henne alltså naffsas hon inte. Den andre däremot som brukar vara fegast var den som var mest nyfiken när vi kom hem med bebisen. Han ligger inte gärna och gosar med honom men kan komma fram och vilja bli klappad när man har bebisen i knäet.
Det jag i så fall oroat mig mest för med katterna och bebisen är när de kör sina race och gör långa hopp men även det har gått bra.
Den första av mina katter som jag skrev om är rätt lik din, hon är extremt förtjust i min sambo och pratar gärna ;P Naffsandet sker dock bara vid gos för att hon helt enkelt tycker det är så mysigt.

Med detta vill jag säga att ni borde ge katterna en chans.

När min pappa var liten lade sig katten (som också var siames) i spjälsängen bredvid honom, sedan låg hon där och spann. Han brukade hålla i hennes svans och snusa i den har farmor berättat, och han sov alltid så gott när katten sov hos honom! Jag förstår att du känner mycket oro, jag ska ha tvillingar i maj och jag har också funderat på hur katterna ska reagera. Jag har mest varit orolig för att vi inte ska kunna ha lika mycket tid för katterna som innan, det blir ju en stor inställning med två spädbarn. Katterna älskar att sova hos oss i sängen och det vill jag gärna att de fortsätter med. Den ena katten gillar att ligga på bröstet och hon är rätt så tung, så jag vill inte att hon hoppar ner i spjälsängen till de små. Jag funderar på att be min händige pappa att göra en slags "barngrind" som man kan ha över spjälsängen när barnen och jag sover. Då behöver jag inte oroa mig för att katterna ska hoppa ner där och sen när barnen blir lite äldre kan man ta bort den så att de får snusa i katternas svansar:-) jag menar absolut inte att jag ska låsa in barnen men med en barngrind med några spjälor så slipper man oroa sig för detta! Tänk sen hur roligt det kommer bli för barnen att växa upp med katter, jag ska lära dom att respektera katternas viljor och inte hålla på att dra i kissarna om de inte vill (vissa föräldrar säger ju inte till sina barn att respektera djur tråkigt nog). Det måste ju vara bra ur allergi-synpunkt också att ha katter och barn! Kram

Har för mig att de tog upp detta i ett av de tre programmen om katter, som visades på TV för några veckor sedan. Kattägaren, som även var en av kattexperterna i programmet, var höggravid och hon hade börjat vänja katterna vid olika inspelade babyljud så att de skulle vara vana vid dem när babyn väl var född. Det kan ju vara värt att testa i alla fall.

Sedan kanske ni även kan göra så att sambon introducerar katterna för babyn, eftersom det är han som är "kattmänniskan" i familjen, och är den som katterna tyr sig till.