Jag antar att båda är kastrerade då det kommer från ett katthem. Det är alltid lite svårare att para ihop 2 vuxna katter än om säg ena katten skulle ha varit en kattunge. Men det går naturligtvis, ha tålamod! Det är alltid fräs, bråk, påhopp osv i början och det kan ta ett tag innan det ger med sig.  Att din första katt är "värst" är för att det är hans hem, här bestämmer jag tycker han, och vill då visa vem det är som bestämmer. Det är helt naturligt. Vad du kan göra för att katterna ska komma närmare varandra lite fortare är att leka med dom tillsammans, lek med ett snöre exempelvis som båda är med på att jaga. Ge dom mat tillsammans, låt dom stå bred varandra och äta om det är möjligt, annars får du börja långsamt, för att steg för steg fösa dom närmare varandra med exempelvis maten, leken m.m.  Av egen erfarenhet så hjälpte det att leka med katterna tillsammans, när jag började med det så blev dom sams ganska snart.

#1 Tack för tipsen! Ja, både vår katt och alla katter han träffat har varit kastrerade. Jag har testat det där med han leker tillsammans med andra katter och även att dom äter tillsammans. Det har funkat jättebra i flera månader, inga klagomål varken från vår kisse eller från någon av de andra katterna han träffat. Men ändå blir han så där att han ger sig på dom titt som tätt, när de uppenbart signalerar att de vill vara ifred.. Vi leker aktivt med honom ca 1,5 timme per dag, fördelat  på två-tre tillfällen, så jag tycker inte det borde vara att han är understimulerad eller uttråkad heller..

Det är ju svårt att säga hur det kommer att gå, det beror ju på individerna/katterna. 

Vi har en 8-årig hona som flyttade hem till oss för några år sen. Inte skygg, men inte heller nån som tyr sej till främlingar. 
För 1,5 år sen flyttade vår nu 11-åriga hane hem. Och jag måste säga, att det går framåt, men i sniiiigelfart! Dom kommer kanske aldrig att bli vänner, men jag hoppas att dom kommer till acceptans på riktigt. Men fortfarande är honan lite rädd för hanen men hon har dom sista månaderna förstått att hon faktiskt är den som bestämmer. Han har däremot inte fattat just det….

Hanen vill ta över, men framför allt vill han "leka". Hans mamma dog när han bara var några få veckor, så han har inte fått en regelrätt kattuppfostran som liten, han är dessutom en stadskatt ursprungligen. Så honan, som är en riktig "lantis" och "primitiv" katt, förstår inte hans språk och vice versa. Ännu….

Jag har gott hopp, men förstår att det kommer att gå i sakta mak, framåt.  Och det var jag beredd på när hanen flyttade hit. Dom funkar okej i samma hus, men jag är säker på att honan skulle önskat att han inte bodde här.
Han däremot, är kaxig nog att tro att det kommer att funka! ;)

Det är ju inte idylliskt, som dom har det nu, våra katter. Men vi har inte haft något alternativ som hade varit bättre. Och jag är fast övertygad om att det kommer att funka ganska bra även i förlängningen! Det märks ändå på dom.

Båda våra katter går ut och in som dom vill, vilket också betyder att det tar ännu längre tid…..

#3 Intressant att höra er historia! Jag är så sugen på att försöka, men är bara rädd att det ska ge den nya kissen trauman om hon blir attackerad, hon som redan är lite skygg och osäker av sig.. Man vågar inte lämna vår katt ensam i samma hus som en annan katt. Jag har någon gång varit på övervåningen och katterna på nedre (när vi varit kattvakt eller liknande) och plötsligt hör man ett slagsmål och skrikande katter, kommer ner och golvet är fullt av pälstofsar..

#4 Personligen tror jag att jag skulle ha lyssnat till dom signalerna… Den katt ni har nu verkar behöva ha ett eget revir och vara Kung där. En kung som inte har nån drottning utan bara sina undersåtar (människofamiljen). 

Jag hade en skyggis förut, övergiven och misshandlad katt som flyttade hem till oss. Jag fick många förfrågningar om jag skulle kunna ta hand om andra katter som behövde hem (folk här omkring visste att katter och andra djur trivs här), men jag sa nej varje gång. Jag sa nej, för jag visste att det inte skulle göra något somhelst gott åt vår Skyggis som vi hade då. 
Även fast det enda jag önskade var att få hjälpa och ta hand om dom katterna som behövde ett nytt hem…… Det var svårt, men också ett självklart beslut jag fick ta varje gång!

#5 Ja du kanske har rätt.. Både jag och sambon har alltid tänkt att det skulle vara så roligt för honom att få sällskap och få nån att busa med (inte slåss…), men som du säger kanske han faktiskt trivs bättre ensam. Tråkigt för oss som gärna vill ha fler katter, men det får vi bara acceptera i såna fall! Kattunge skulle inte fungera heller kanske, med en sån katt? Han har aldrig träffat en kattunge, så jag vet inte hur han skulle reagera då.

Det går ju som sagt aldrig att säga hur det skulle funka, eller inte…. Det vet man inte förrän man har provat.

Men provar man, att ta hem en ny katt, så måste man vara beredd på att vidta dom bästa åtgärderna om det inte funkar. 
Funkar det så är det däremot toppen.

Jag, personligen, skulle ändå inte tänka på att provocera en stressad katt (för det är vad han är, eftersom han måste försvara sitt revir och vara kung på ett såpass "aggressivt" sätt) ännu mer genom att ta hem en "inkräktare" i hans liv och revir. Han har redan visat att han behöver få vara Herre i sitt eget hus. Då tror jag att risken ändå är ganska stor att det inte spelar nån större roll om det är en liten kattunge eller en vuxen katt….

Men som sagt, man vet aldrig…. Så det gäller att fundera på vad man är beredd att testa och utsätta sin katt för….