Du har besvarat din egen fråga tycker jag. Skaffa inte en katt till. Han vill uppenbart inte ha någon kompis. Dessutom är det svårare att få vuxna katter att acceptera kattungar än andra vuxna. Ungarna blir alldeles för efterhängsna och är för stökiga för de vuxna. Speciellt om det är en reserverad katt med integritet, vilket är vad du beskriver din katt som.

En såpass gammal katt längtar sällan efter en kompis. Och han har ju sagt ifrån. Inga andra fyr-tassar på hans revor och hos hans tvåbeningar!

#1 Jag skulle vilja säga att det är tvärtom, det är mycket lättare att en vuxen katt accepterar en kattunge än en vuxen katt! Jag har bara god erfarenhet av att para ihop vuxna katter med kattungar. Däremot går det inte lika bra att para ihop en vuxen med en vuxen. Det blir cat fight direkt!

#0 Jag tror din kastrerade hankatt inte gillade att det kom en annan vuxen katt hem till dig, det är ju hans revir. Han blev helt förståeligt arg och visade det genom att protestera och kissa på golvet. Jag tror din katt hade reagerat helt annorlunda om det kom en kattunge. Din katt hade märkt att det är en kattunge och behandlat kattungen som en. Jag har en kastrerad hankatt hemma och tog hem en kattunge på 14 veckor. Min hankatt behandlade kattungen som en mamma gör, han uppfostrade honom  medans min äldsta honkatt, då 16år inte alls visade något intresse för att uppfostra kattungen, hon hade gjort sitt tyckte hon. Jag blev så förvånad över hur "mammig" min hankatt blev mot kattungen.

Men visst, i början var det lite fräs och hankatten var lite reserverad, men han följde efter kattungen varje steg han tog, och han tog han i nackskinnet då och då för att uppfostra honom. Så det hela gick otroligt bra!

Kan tillägga att jag då hade 2st kastrerade hankatter hemma, och det gick bra med båda 2.

Jag tror att din hankatt kanske skulle bli glad över att få en kompis hem till sig? Och kattungar funkar bäst när det gäller att man redan har vuxna katter hemma sedan tidigare. Det är min erfarenhet.

Du skriver att din katt är reserverad, är han jätte skygg? Jag hade en skygg reserverad katthona, tyvärr fick hon cancer och lever inte idag, men då, eftersom hon var så skygg så gillade hon inte dom andra katterna, och fick hon bestämma så skulle hon helst velat vara en ensamkatt.  Mina andra katter är hur sociala som helst så det gick ju toppenbra med en kattunge! Gick ju bra även för min skygga hona också, men hon brydde sig inte om kattungen, hon ville bara vara ifred så hon fräste så fort kattungen ville gå fram till henne. Hon slogs aldrig med kattungen, men sa lixom till att hon ville vara i fred. Kattungen höll sig då med dom andra katterna istället:=) Så du får fundera lite, fundera på hur din katt är. För det är det allt handlar om. Oj va långt mitt inlägg blev:=)

Intressant läsning. Jag förstår att det kan bli på annat sätt när nya katten är en unge.

Tack för era tänkvärda svar! Jag ska fundera över dom! Återkommer

Honor är mycket sällan intresserade av kattungar som inte är deras, även om det finns undantag. En 6-årig katt som visar tecken på stor integritet tror jag fortfarande inte skulle uppskatta en ungdom som kommer att hänga honom i hasorna. 

Eftersom jag jobbar mycket med skygga katter funderar jag över kattan som #3 skriver om. Skyggisar brukar föredra att umgås med andra katter framför människor. De är vana att leva i större eller mindre kolonier och kattsociala. Kan det varit så att kattan faktiskt var sjuk redan från början? De är ju mästare på att dölja sjukdom som ett sätt att inte bli utstötta ur en grupp.

#6 Min skygga katt var tyvärr både skygg för katterna och oss människor, det var bara sån hon var. Jag tog hand om henne när hon var 14 veckor för 17 år sedan för hon var den sista katten i en kull som ingen ville ha. Hon var en huskatt vars ägare varit oansvarig och låtit gå ute fritt okastrerad.  Jag gick ju på kontroller med jämna mellanrum så hon var ju friskt ända till 2015. 

Hade det varit så att hon plötsligt drog sig undan eller vek från de vanliga rutinerna så kunde det ju vara så att hon inte mådde bra, men som sagt, hon var skygg från början och jag gick på årliga kontroller. Och så hade ju jag noterat om hon ändrat beteende. Men inget sånt.

- Jag funderar lite på det här med skygga katter i kolonier, kan det vara så att ute i naturen håller dom ihop på ett annat sätt än katter inne i en lägenhet? Ute är ju nåt helt annat, där måste dom hålla ihop för överlevnad. Här i en lägenhet blir dom serverade mat på tallrik, här finns inga rovdjur att skydda sig mot. Det måste ju bli en annan sak tänker jag. Dom håller inte i hop på samma sätt som ute i naturen.

#7 I viss mån kan det vara så att de håller ihop mer ute, men de håller inte ihop öht om det inte finns god tillgång till mat och skydd. Det är ffa honorna som håller ihop och bildar kolonier dit hanarna söker sig när lusten faller på.

Inne kan det bli litet av mobbning om det kommer en försiktig (lågt stående) individ in i en grupp med starkare individer som har stort behov av att hävda sitt revir. Ute märker man det inte eftersom den svagare individen drivs bort och vi ser dem inte med övriga katter.

Det finns förstås inga klara regler om hur katter socialiseras. Jag tog hand om en skygg vuxen katt för många år sedan. Hon var arg, fräste och visade klor. Hon blev sist i rangen av 3 katter. Efter en tid och mycket dramatik hade hon klättrat till nr 1, styrde och ställde. Hon fick olika namn allteftersom hon bytte plats och karaktär. Från piga till drottning till piga igen. Hon spann så det dånade i huset. Orsaken till hennes vilsenhet fanns i att hon bott hos än den ena, än den andra. Alla hennes tidigare familjer visade stort intresse för hennes fortsatta utveckling. Ingen hade behandlat henne illa, och hon hade en liten fan-club här i området. Inte minst hos barnen. Hon kallades "spoky" när hon kom it. Kasja när hon somnade in i min famn.

Katter är inget flockdjur. Som de andra redan har nämt är det bäst att anpassa sig till sin nuvarande katt :) fråga dig själv; skaffar vi kattunge för vår/min eller kattens skull?