För ungefär två månader sedan flyttade min katt ifrån mig. Det är det jobbigaste som hänt mig och jag sörjer fortfarande. Jag har tidigare sett ner på folk som omplacerar sina djur, tyckt att de var oansvariga och elaka. Nu när jag själv tvingats ta det beslutet och vet att det var det bästa för henne så tänker jag aldrig vara fördomsfull mot sånt igen. 
Jag räddade Skrållan från avlivning när hon var elva veckor. Eller en annan person, "A", räddade henne från sin granne som behandlar kattungar som luft.  A fick sedan kontakt med mig och direkt när jag fick höra om Skrållan kände jag något, när jag såg en bild på henne var det klart. Jag kunde inget annat än att öppna mitt hem för henne. Det är det bästa jag har gjort för jag har aldrig upplevt sådan kärlek förut. Jag har aldrig haft någon som älskat mig så mycket och jag älskade henne ännu mer tillbaka. Hon var alltid väldigt speciell och känslig, på grund av hennes traggliga start och min förståelse för detta gjorde oss ännu tightare. 

Sen blev jag deprimerad. Jag åkte för två år sedan till Namibia i två veckor som volontär med djur och fastnade för detta. Jag ville åka igen, så jag åkte igen i våras i tre månader och tänkte att det skulle vara sista gången. Men jag kände snabbt att jag inte längre kunde blunda för att jag i Sverige mår skit och i Namibia är världens lyckligaste. I Sverige är allt meningslöst, i Namibia har allt mening. Skrållan mådde givetvis inte bra av mitt flängande och nu när jag kom hem senast började jag dessutom jobba heltid för första gången sen jag skaffade henne. Innan när jag pluggade var jag hemma hela tiden, nu var jag borta minst åtta timmar om dagen. Jag märkte för varje dag som gick att hon inte mådde bra, mest för att jag hade åkt iväg så länge men också för att jag hade mindre tid för henne än någonsin och jag hade såklart konstant dåligt samvete.  Jag kom i kontakt med en person "I" som verkade helt fantastisk, hon hade samma kärleksfulla synsätt till djur som jag har, hon fick även samma gripande känsla som jag fick första gången jag hörde om Skrållan och hade dessutom  möjlighet att ge Skrållan det jag inte kan ge.  - Stabilitet och ännu mer uppmärksamhet. Det var med en känsla av både trygghet och smärta som jag lämnade över Skrållan till "I".  Det här inlägget skulle egentligen inte handla om varför men i rädsla för att ni ska skälla på mig för det jag gjort så ville jag ändå förklara lite snabbt. Ni får skälla på mig om ni vill, jag hade kanske också gjort det innan allt det här. Men jag vill att ni innan ni gör det ska veta att det här är något jag kommer ha dåligt samvete över hela livet. Jag känner ånger varje dag, trots att jag vet att de var rätt.

I mitt sorgarbete skrev jag ett brev till Skrållan och la på lådan, utan frimärke, utan adress. Jag tänkte dela med mig av detta. Kanske som ännu en del av sörjandet eller bara för att ge en bild av hur det känns.

"Skrållan,

_Jag vet att jag svikit dig. Inte en gång utan två. När jag åkte i januari så var det första gången. När jag kom tillbaka så såg du inte mig på samma sätt, jag märkte det. Jag var inte lika viktig för dig längre och detta gjorde såklart väldigt ont i mig men jag kan nog inte ens föreställa mig hur ont det måste gjort i dig. Förlåt för det, hade jag vetat så hade jag nog aldrig klarat av att åka. Men jag åkte. Jag blev kär. I Namibia . Det kommer aldrig betyda att jag älskar Namibia mer än dig, det kommer jag aldrig göra. Det blev däremot väldigt uppenbart för mig när jag kom hem att våra liv inte matchade längre. Jag hade inte samma tid för dig längre, du tappade din tillit till mig och du trivdes inte med att jag dessutom plötsligt jobbade heltid. Vi kom ifrån varandra ännu mer och istället för att erkänna det så försökte jag hålla det på avstånd. Jag vet att när jag kom hem så gav jag inte dig samma uppmärksamhet som jag tidigare gjort, jag vet inte riktigt varför, kanske för att jag mådde dåligt, kanske för att jag märkte hur mycket vi glidit ifrån varandra eller kanske för att jag visste att jag kommer lämna dig igen för Namibia. Oavsett så är det oförlåtligt. Du kände dig sviken av mig för att jag hade lämnat dig, sen kommer jag hem, du känner dig uppenbart otrygg men jag ger dig ändå inte samma tid och samma uppmärksamhet som jag gav innan jag åkte. Jag skulle ju i alla fall ha försökt bevisa för dig att jag fortfarande var samma person som innan jag åkte, att jag fortfarande känner lika mycket för dig. Det gör jag. Du är det bästa som har hänt mig, jag har aldrig älskat någon eller något på det sättet och jag skulle göra allt för att du ska få det bra. Det är därför du till slut fick flytta, det var därför jag svek dig igen men jag var inte längre det bästa för dig. Jag kan inte längre ge dig allt det du behöver och förtjänar. Jag förstår att du kanske känner dig övergiven just nu men om du öppnar upp dig för "I" så kommer du få det bättre än någonsin, bättre än vad vi har haft det. Jag ville aldrig det här men jag tror att det var det bästa för dig. Jag vill ändå be om din förlåtelse, förlåt för det senaste halvåret. Förlåt för att jag fick dig att känna dig övergiven och förlåt för att jag inte kunde ge dig det du behövde när jag kom hem. Jag hoppas att när du tänker tillbaka på mig och vår tid tillsammans så tänker du på tiden innan det här, tiden innan det blev svårt. För fan vi var ett dream team. Jag har aldrig matchat så bra med en varelse innan. Du är det finaste jag vet och det kommer du alltid vara. Tack för att du är du och tack för att jag fick vara med dig i två och ett halvt år. Jag försöker se det som att det här var menat, det var menat att "A" skulle rädda dig från avlivningen och hitta mig. Det var meningen att jag skulle ta hand om dig, att vi skulle få en fantastisk tid ihop och tillsammans jobba upp din självkänsla och trygghet. För herregud vilken resa du har gjort, vilken resa vi har gjort tillsammans. Allt detta för att förbereda dig för ditt nuvarande liv. Göra dig redo för lyckan. Göra dig redo det livet du är menad för. Jag föreställer mig att du är mitt barn och nu är du vuxen och redo att flytta hemifrån. Jag vill också prata om hur mycket du förändrat mig, du har lärt mig hur det känns att älska och att bry sig mer om någon annan än sig själv. Att lägga någon annans behov före ens egna. Jag trodde aldrig jag skulle få känna så här mycket för något. Det är vackert. Du har gett mig kärlek.

Jag kommer nog aldrig träffa dig igen och detta är en stor sorg för mig. Jag kommer tänka på dig varje dag, sakna dig varje dag och önska att du har det bra. För du förtjänar inget annat än det bästa. Jag kommer alltid minnas vår tid, hur du låter när du är glad, hur du låter när du vill ha min uppmärksamhet, hur du låter när du spinner, hur du luktar och hur du kändes i min famn. Jag kommer alltid se dig på den vita byrån där du hoppade upp när du ville att jag skulle pussa dig på pannan. Varje gång jag går förbi den så ser jag dig sittandes där och ibland kan jag till och med höra hur du jamar. Jag kommer aldrig glömma hur du alltid sökte min ögonkontakt och hur du blinkade och kisade när mina ögon mötte dina – vilket på kattspråk betyder att man ler. Du kommer alltid vara det finaste jag vet."_