det värsta har hänt, sov gott min lilla katt
igår hände det värsta, det jag fasat för och det jag skjutit ifrån mig. min älskade katt Hera fick somna in. det är så obegripligt och så fel, så fruktansvärt fel. hon blev bara 7 år, min lilla skrutta.
i fredags mådde hon lite dåligt, kräktes några gånger och ville inte riktigt vara med. eftersom hon inte var värre än att hon kräktes men ändå var pigg bestämde vi oss för att avvakta natten. på lördagen var hon mycket bättre, var med mer, ville mysa och sov med vår andra katt. hon ville inte dricka, men mådde förutom det bra. på söndagen var hon pigg, men kräktes en gång, och då bestämde vi oss för att åka in. i vår värld skulle hon in och få vätska, för vi trodde bara att hon var uttorkad. hon blev satt på dropp och sköterskan sa att hon var så pigg så det kunde inte vara något akut, då skuttade hon runt i rummet och undersökte alla vinklar och vrår. vi satt ute i väntrummer medan veterinären gick igenom röntgenbilderna, med dropp på katten och skojade om att vi kanske för en gång skull skulle kunna få komma ifrån veterinären med katten i transportburen, eftersom vi alltid fått lämna ifrån oss djuren på albano när vi har varit inne. när veterinären kom inåg vi dock snabbt att det inte skulle bli så… vår fina lilla katt hade stenar i båda njurarna. i den ena njuren hade en sten satt sig i urinledaren sedan lång tid, och njuren hade sedan lände slutat fungera. nu satt den en sten och stoppade upp även i den andra njuren, som nu sakta fylldes med vätska och började dö. dom ville hålla henne över natten till måndag och ge henne vätska och hoppas att stenen skulle släppa av sig själv, men prognosen såg dålig ut. på måndagen ringde dom och berättade att det inte hade hjälpt och att vi nu hade två val, en stor komplicerad bypass-operation, där man med slangar ledde om urinen runt stoppet, eller att låta henne få somna in. vi var helt överens om att vi inte ville utsätta henne för stora operationer. hon skulle få somna in.
vi åkte in och möttes av en pigg katt, man kunde inte tro att hon var så sjuk. hon ville absolut inte sitta i knäet, hon ville absolut undersöka rummet. det var det vidrigaste jag varit med om i hela mitt liv, att se hur hon tappade medvetandet och somnade… jag vet att jag gjorde rätt… även om operationen skulle lyckas, skulle det bli många turer till veterinären för kontroll, det skulle vara med en njure som knappt funkade efter skadorna hon fått av stoppet. Hera var inte en katt som kunde leva på halvfart, det var allt eller inget och skulle vi välja att operera skulle det enbart vara för oss, inte för henne, hon skulle för alltid vara en svårt njursjuk katt.
idag är lägenheten ödsligt tom, det är som om hela hennes väsen fyllde rummen när hon levde, så mycket var hon. idag känns det som det ekar mellan väggarna. det känns som om någon plockat bort alla kanter ur vårt livspussel, tagit bort ramen och lämnat oss halvfärdiga i mitten. hon var en katt som tog alla med storm, som alla älskade, som alltid tittade en i ögonen och pratade med en. hon var så mycket liv och så mycket kärlek, och nu har hon vandrat vidare.
vi hoppas att hon vet hur mycket vi älskade henne, att vi längtar efter att få träffa henne igen och att hon förändrat oss i grunden.
ta hand om mormor och farmor där uppe i himmelen, och vet att vi älskar dig av hela våra väsen.
![[peter54]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Kan man inte spränga njursten med stötvågsbehandling på katter som man gör på människor?
Så sorgligt - jag beklagar verkligen sorgen… :(
😭 🤗
ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.
Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .
Medis på Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
Beklagar🌷aldrig lätt att förlora en nära vän, det fina är som du själv skriver att ni tänkte på det bästa för katten. Kram
||My Love For Animals Is Immortal||
#1, tyvärr inte, det är ingen behandling som funkar på katter. hade det varit en människa hade det varit läge för en nefrostomi för att akut avlasta njuren innan den blivit för skadad och därefter eventuellt få bort hindret. på katter är en bypass det enda alternativet som kunde ges, och det verkar vara en ganska ny metod, det är bara en veterinär här uppe som genomför operationen. vi gissar att man inte kan spränga den på grund av att katters urinvägar är så otroligt små, och stenarna ännu mindre…
#2, tack! det är otroligt vad djuren tar sig in under skinnet på en och blir en så stor del av livet…
tack snälla nu #3 och #4… det känns så viktigt att bara få prata om henne, berätta om henne och förklara vad som hänt. jag tror att det varje gång jag säger det på något sätt landar mer och mer. man måste liksom intala en del av hjärnan som bara väntar på att hon ska komma promenerande runt hörnet och kolla vad vi håller på med att hon faktiskt aldrig kommer göra så igen. ju mer jag säger att hon är borta desto mer inser jag att det faktiskt är så.
sedan känns det alltid bättre att få berätta för andra med djur. jag tror iinte att dom som inte har djur alla gånger kan förstå vilken otrolig sorg det är att förlora dem…
jag har alltid varit så rädd att jag skulle bli en djurägare som försökte och försökte och försökte utan att inse när det räcker… nu hade vi ett alternativ att försöka, men jag valde ändå att låta bli. jag är stolt över det beslutet, jag är glad att jag valde att inte kämpa för mig när det handlade om henne.
ISIS anhängare anser sig inte heller vara sektmedlemmar.
Värd på Amstaff, BARF , Beroenden samt Multikulturellt .
Medis på Border Collie samt Cancer, Choklad, Kennel o Psykologi.
#6 Oh-la Först nu ser jag din tråd. Känner med er som du förstår. Tårarna bara forsar igen när jag läser. Jag hade bestämt mig när Trassel var liten för att mina känslor aldrig skulle få vara det viktigaste när/om han skulle bli sjuk eller ha ont utan möjlighet till återvändo. Men jo… det känns som att man har mördat sin bästa vän. Det är så oerhört svårt att känna att jag har gjort något fint och rätt. Men det är nog så ändå. Det är mycket enklare för mig att se att du ska vara stolt över att ni gjorde det svåra valet för Heras bästa. Återupplever sista besöket och insomnandet hos veterinären om och om igen. Nej det går inte att förbereda sig på denna smärtan inombords. Hör honom i mitt huvud och väntar på att han ska komma tassande sugen på att snacka, hitta på något eller mysa. Håller med dig att det hjälper att skriva och berätta för att hjärnan ska inse att det inte kommer att hända. När den inser det om igen så känns det dock som jag slits mitt itu på nytt. Tror att de fortfarande uppfattar vår kärlek och vet att de är efterlängtade. De har det bra nu. Log när du skrev att ni skämtade om att ni hade ingen soffa men en katt. Jag hade en period ingen säng… men en madrass med två katter i :). De älskade madrassen så de fick en egen tillslut. Blev så trångt. De fick egna huvudkuddar med. Jag köpte även mattor till Trassel :). Men han gick inte på dom utan han gick under dom. Du vet väl om att det är ni som bor i kattens lgh/hus ;) stor kram
#8, ::Vera::, tack snälla för ditt inlägg, jag läser det, tänker på min lilla katt och gråter, och skrattar och gråter igen. nu är det snart två veckor sedan hon fick somna… två obegripliga veckor… två tomma veckor… jag ser henne fortfarande i allt, jag ser henne som ett yrväder i sängen när vi bäddar, jag ser hennes öron längst upp i klösmöbeln, jag ser henne i soliga sommarkvällar på balkongen, oj vad hon älskade sol och värme. även om hela mitt förnuft säger att jag gjorde rätt, att jag inte kunde gjort något annat finns det en liten röst som jag inte kan få tyst på, som säger att jag svek henne, att jag klappade och smekte henne på huvudet hennes sista andetag och sa att allt skulle bli bra. det skulle aldrig bli bra! hon skulle dö, och jag sa att det skulle bli bra. jag känner mig hemsk.
jag gör som du, jag återupplever det, återupplever allt som hände och jag slits som du itu varje gång. det gör så ont.
åh vad jag skrattar åt bilden av dina katter och madrassen, mitt i allt gråt! vi har gett plats åt våra två i sängen, dom har mer plats än oss! när Hera var liten bestämde hon sig för att vår dokumentkorg var hennes plats, på husses databord. tillslut fick hon husses kudde att sova på. hos husse kunde hon alltid få sin vilja igenom, det visste hon. hon var på alla vis husses katt, eller han var snarare hennes. det är som du säger, katten som bestämmer. hon var verkligen prinsessan här hemma, och husses älskling.
jag hoppas att hon och Trassel tittar ner på oss och vet hur mycket dom betyder för oss. en riktigt stor kram till dig också!
Ännu en katt som nu fått frid och förgyller Katthimlen…. Jag beklagar er förlust! Sorgen behöver få sin tid och utrymme, tills den så småningom vänds till positiva minnen, dom som redan finns i bevarade i hjärtat!
Tänk vad mycket spännande man kan lära sig, när man inser att man inte är så smart som man har trott! / Catta-Y
Meeow!
Starta ny diskussion