Hon är en kattunge!

Min katt som nu är 2 år brukade som kattunge komma och attackera mina fötter och när jag lekte med honom (än idag) blir det lek bitandes på händerna, visst, de har vassa tänder även som vuxna så det gör ont även om det är lek. Jag får avbryta rätt mkt.

Även ibland när jag sover och han är hemma o busig, ser mina fötter under täcket kan han gå till bus attack, haha!

Men aj, det känns.

Kattungar har tonvis mer energi än en vuxen katt. Ha tålamod är allt jag kan säga.

Min katt är busig och protestig mot mig men när vi får besök är han värsta kelgrisen med mina vänner o familj.

Jag gissar på att det är för jag är den som fyar och är den som ger reglerna i huset.
Men han börjar bli mer o mer kelen med mig med tiden =)

Lek, busa och underhåll katten är väl allt jag kan ge som råd, samt tålamod.

Du har missförstått hennes beteende och syn på dig. Du är ju en rolig lekkamrat, kattungar mopsar sig gärna mot varandra.
För att skydda dina lemmar, så lek med en vippa istället. Eller skaffa en kattunge till så de kan tugga på varandra istället. 
Ett tips är också att aldrig tvinga dig på en katt, låt henne komma till dig för att kelas. Och katter är otrogna jävlar, ger enbart du henne mat/extra gott godis så kommer hennes hjärta att lämna din pojkvän och tillhöra dig. 😎

#1 Jag brukar försöka leka en hel del med henne, för att få ut hennes energi. Jag är egentligen mer hundmänniska, men tänkte att det kanske funkar på katter också, att pumpa ut deras energi med mental och fysisk aktivering. Men hur lyckas du avbryta hans bitande? Lumi fortsätter hur mycket jag än fyar åt henne eller lyfter ner henne på golvet eller försöker "putta bort" henne från mig. Jo, Lumi attackerar våra fötter under täcket också, men det är ganska okej för min del eftersom hon då bara attackerar med tassarna, av någon okänd anledning. Men ja, tålamod… Inte min starka sida :P Jag kan ha tålamod med hundar och hästar, så jag ska försöka ha tålamod med katter också. Tack för tipsen, ska föröka följa dina råd och hoppa på det bästa :)

#2 Jasså? Okej. Ja, hon är då ingen rolig lekkamrat, haha :P Vi har en hel del leksaker (min sambo gjorde en "boll" av fjädrar igår som vi tar fram då och då, hon älskar den!), bl a en boll som låter, en virkad bläckfisk på ett långt snöre som hon bär runt på ofta, en "mus" som låter med fluffig svans på ett gummiband som sitter fast på väggen etc. Jag brukar ge henne en liten bit skinka eller ost när jag äter frukost (dålig ovana från hundägandet, haha) men det verkar inte påverka henne. Jag försöker inte ens längre kela med henne längre, har kommit till en sån punkt. Så kommer hon för att kela så ignorerar jag henne hälften av gångerna (då har hon oftast bitit mig ordentligt innan) och hälften av gångerna klappar jag henne lite, tills hon börjar "jaga" mina händer. Då lyfter jag ner henne på golvet eller säger åt min sambo att hämta "SIN katt". :/

#3 Jag misstänkte att du var hundmänniska. 🙂Valpar och kattungar ska behandlas på olika sätt, du kan inte korrigera på det sättet att lyfta ner henne på golvet. När hon kommer för att kelas, lyft upp henne i famnen för att visa att "nu kelas vi, nu ska vi inte brottas med mina händer".

Min katt är min första katt och jag har enbart haft hundar innan och nu.

Alltså jag sa nej och tog bort honom eller gick bort från honom.
Köpte en massa leksaker osv.
Men alltså, som kattunge hjälpte inget, de har så enormt med energi.
Gå ut med katten i sele lite nu när vädret börjar bli finare.

Jag gav upp till slut, tänkte ha min katt som inne katt, men efter kastrering när han blev ca 1 år fick han bli ute katt. Men alltså han kommer och går.

Nu 2 år gammal ä han mkt lugnare, sover nästan hela tiden, ibland får han bus attacker men de är så sällsynta nu så det är lite roligt när han blir busig.

Ibland leker jag md honom, men är mest jag som påbörjar leken.
Han tycker det är mer skoj ute.

=)

#4 Hehe, märks det så tydligt att jag föredrar hundar? ;) Jag gillar katter, jag har inget emot katter - så länge de inte terroriserar mig. Hundar vet jag hur jag ska tillrättavisa, men hur korrigerar man en katt?? T ex om jag diskar och hon börjar klättra på mina ben eller försöka klättra på dörrkarmen, vad ska jag göra i en sådan situation? 

#5 Jag och sambon var ute med Lumi för första gången igår. Hon tyckte det var läskigt först, men när nyfikenheten tog över var det roligt att se henne utforska naturen :) Vi ska köpa ett flexikoppel så vi kan ha henne ute nu på sommaren. Just nu är det "inskolning för sele", men planen är att vi ska kunna ha henne med oss under sommaren :P Vi kan tyvärr inte ha utekatt där vi bor, katten kommer ut men den kommer inte in igen. Därför tänkte vi lära henne gå i sele, så att hon får komma ut och busa också. Lumi är inte kastrerad än, men planen är att hon ska kastreras om 1-2 månader. Min sambo ska ringa veterinären och höra med henne/honom vad hon/han har att säga. Så Lumi ska kastreras inom kort :)

#6 När jag lagar mat slänger jag ut katterna från köket, vill inte ha deras "hjälp". Det är enklast så, men jag har ju massor med katter. 

En sak kissar inte gillar är vatten, skulle du se att hon är på väg för att klättra upp för ditt ben så kan du testa att skvätta lite vatten på henne med fingrarna. Vatten gör inte ont. Dock så är det där klättrandet något som hör till barndomen, så de slutar naturligt sedan.

En ensam kattunge är inte särskilt bra. Den behöver en artfrände att utmana, busa med och ha som sällskap.

Min katt var ett helvete som kattunge. Så mycket energi, han hoppade ut från ingenstans och begravde både klor och tänder i benet och gav mig en hjärtattack varje gång. Väckte mig klockan tre på natten i månader haha! Jag mer eller mindre hatade honom i början (jag var svuren hundmänniska och det var inte min idé att skaffa katt). Nu 5 år senare så är han min ögonsten och jag är omvänd tilö kattmänniska x] (Kan tillägga att ifrån typ 3 års ålder blev han lite lugnare, dock är han en väldigt aktiv ras så han kommer alltid ha fart i benen!)

Ja, visst är vi antingen hundmänniskor eller kattmänniskor?! Jag ääälskar katter och har typ deras språk "i blodet". Men nu när jag skilde mig och skaffade egna katter så valde jag att ta hem lite äldre ungar. De var 6 mån resp. 8 mån när de kom till mig. Just för att jag inte kände att jag hade tid och ork till att ställa upp den allra ömtåligaste och lekfullaste tiden. Mina kissar är små änglar, och jag har väl haft turen att få bra temperament för jag känner inte igen några problem som beskrivs här. Plus att jag har lätt för katters språk. Tycker det är lättare att uppfostra katter på katters vis genom att ignorera/uppmuntra, jämfört med hundar som man förväntas hålla på och dominera över hela tiden. Det passar inte mig! Om en kattunge hade börjat klättra på mitt ben när jag står och diskar, så hade jag lyft upp den till diskbänken direkt. Det är ju mysigt att ha sällskap när man diskar, och finns det nåt gulligare än katter som leker med vatten? ?Jag har aldrig heller förstått det positiva med en "lugn"katt. Jag stortrivs med att ha två unga katter som rusar som vildar genom lägenheten, deras glädje sprider sig. När en kattunge bits och rivs brukar det funka att totalt ignorera den. Var stilla, för ju mer du viftar, puttar, lyfter eller på annat sätt rör dig, desto roligare lekkamrat tycker hon du är. När du ignorerar henne betyder det att du inte svarar på hennes lekinviter. Men det är klart, ju yngre katt desto mindre behövs det för att trigga igång dess lekbeteende. Kanske dina rörelser helt enkelt är skojigare än din pojkväns. Hon hatar dig absolut inte! Hoppas att du kan börja trivas med din misse!

Om kattungen klättrar på benen så lyft absolut inte upp den på bänken, för då kommer hon snabbt koppla ihop att det är effektivt att klättra på benen och alltså något hon kommer fortsätta med.

När hon klättrar så säg ifrån ordentligt - en knäpp med fingrarna eller en klapp i händerna kan förstärka allvaret men det kan räcka med ett Nej och en putt.

Det låter verkligen som att livet som ensamkatt inte räcker för er kattunge. Skaffa henne en likasinnad kattkompis (men med mildare temperament) som hon kan härja med, det är det effektivaste sättet att stimulera en kattunge :)

Håller med #11 lyft absolut inte upp. Säg ifrån ordentligt. Och överväg att skaffa en till katt.

Min kattunge brukade också försöka klättra på mina ben, bitas och rivas en del (dock inte på ett aggressivt sätt), jag brukade alltid rycka till och ropa "aaj!!" för att övertydligt visa katten att jag blir skadad och det inte är okej. Jag såg hur min katt själv ryckte till och liksom såg förvånad ut när jag reagerade. Jag uppfattade det som att hon helt enkelt inte förstod hur vassa hennes klor och tänder är och att det inte går att använda dem hur som helst.  Det tog några veckor, kanske en månad. Nu klättrar hon aldrig, bits aldrig, och rivs bara någon enstaka gång mitt i lek eller hanterande. Så det fungerade bra här. 

En annan sak jag tycker har fungerat bra är att försöka förebygga det dåliga beteendet. Var uppmärksam om det är någon speciell situation där beteendet alltid händer och se om du kan ändra så att det inte händer. T ex om hon alltid försöker klättra på dina ben när du diskar, ändra disksituationen. Finns det någon plats högre upp och i närheten som du kan lyfta henne att vara medan du diskar så hon kan se vad som händer? Då kanske hon inte skulle känna att hon behöver försöka klättra på dig. Eller skulle du kunna ha henne i ett annat rum medan du diskar, eller distrahera henne med ngn leksak medan du diskar, osv.

Fast trådstartaren skrev att det inte har hjälpt hur mycket hon än har fyat och puttat bort kattungen. Dessutom skriver hon att katten brukar resa ragg och springa iväg, det ser jag som ett tecken på att katten är nervös eller rädd i mattes närhet. Då bör man undvika en situation där man är på och fyar och skriker. Undvik maktkamp. Trådstartaren är trött på sin katt, då kanske hon behöver bara ha en fin stund tillsammans med den. Om kattungen klättrar på benen för att komma upp och du lyfter upp den direkt, så den inte hinner klättra, så märker den tvärtom att den inte BEHÖVER klättra - det räcker med att komma och säga till. Om kattungen klättrar för att komma upp och inte för att själva klättrandet är kul (vilket är mer troligt egentligen) så kommer den att sluta med det när den är tillräckligt stor för att hoppa direkt upp på bänken.

Fast jag menar ändå att det är stor skillnad på att fya & putta bort, och att rycka till och ropa aj. Det ser jag inte som maktkamp utan ungefär vad en annan katt hade gjort i samma situation: visa att det gör ont. Men ja som sagt, jag har ingen erfarenhet av faktiskt aggressivt beteende så det kanske inte är rätt här!

Nej det är stor skillnad på att skrika och japa och jaga bort katten mot att säga ifrån och putta bort och kanske göra ett skarpt ljud. Två av mina katter lyssnar till exempel väldigt bra på en simpel knäpp i fingrarna.

Ett förslag TS är att du försöker hinna med att reagera direkt när hon kommer men innan hon hinner börja klättra. Godis direkt, eller en simpel klapp (inte massa gos, bara en liten klapp eller två). Jag tror att klickerträning vore väldigt på sin plats! Har du funderat på det?