Jag beklagar din kisses bortgång. Det är så fruktansvärt när man är tvungen att ta bort dem och ännu värre är det ju när de är så unga och aldrig fick leva sitt fulla liv. Hoppas att du får ett svar av obduktionen och får du inte det, så tänk att du gjort allt för din kisse som du kunde och du hjälpte henne så hon inte behövde lida längre.

#1 Vi hann inte in till veterinären, hon dog när vi väntade på att våran skjuts skulle komma! Men samtidigt är det" skönt" att hon självdog än att jag skulle "leka gud" och bestämma om hon skulle få leva eller inte då hade man ju aldrig fått veta om hon kanske hade frisknat till igen, och jag har ingen rätt att bestämma över någon annans liv. Tycker hon hade lika mycket rätt, eller alla djur har den rätten att få kämpa för sitt eget liv precis som vi människor gör när vi insjuknar i någon sjukdom. Tack för beklagandet i alla fall.

Åh jag blir så ledsen för din skull! Jag är i samma situation och vet inte vad jag ska ta mig till. Tog beslutet att låta min lilla snorpa somna in bara ett år gammal för att hon var i sådana plågor och inte skulle överleva en dag till. Tydligen var det FIP. Men jag förstår vad du går igenom. Det känns så svårt att tänka sig att gå vidare och jag känner mig handfallen i hur jag ska försöka gå vidare. Antar att du känner liknande? Det är ju en familjemedlem som går bort och tomrummet blir så stort efteråt. Hoppas att obduktionsrapporten ger lite lindring för frågorna. Ibland känns det bättre att i alla fall veta än att vara ovetande. Den trösten är liten, men det kan hjälpa att man inte känner sig så hjälplös och förvirrad. Nu talar jag också ur eget perspektiv. Kram och stöd till dig!

Jag brukar försöka tänka så här, att djuret jag miste, vill inte att jag ska vara ledsen hela livet, för att djuret själv är borta. Djuret jag miste vill att jag ska ha det bra, och kunna hjälpa andra katter som behöver det, när jag inte längre kan hjälpa just den här lilla varelsen som stod mig så nära. Det är normalt att sörja, och att sörja länge, även när det gäller djur. Tillåt dig att vara ledsen och att gråta. Du kan inte bygga upp samma liv som du hade, men du kan tids nog bygga "ett annat liv" som också kommer att kunna bli bra.  Och när tiden känns "mogen" kommer du att kunna ta dig an en till katt (om du vill det), för att den katten behöver det och för att hedra minnet av den katt som du älskade och inte längre kan göra mer för. Och dessbättre så har hjärtat plats för många. Du älskar inte katten du mist mindre för att du älskar en katt till. Det finns utrymme för fler.  Tänk på att du aldrig ersätter katten du hade, du välkomnar bara ännu en katt in i ditt liv. 

Du ska veta att du inte är ensam.  Vi är många som sörjt och undrat hur vi ska orka vidare i livet. Ge det tid. Det blir bättre, även om det inte känns så just nu. Sorg kan man inte skynda igenom. ❤️

#3 Ja jag vet inte heller hur jag ska kunna gå vidare, jag har haft några dagar nu den senaste veckan när jag har mått bättre o ägnat tid åt min andra kisse, men då får jag skuldkänslor o igår bröt jag ihop totalt. Kändes som jag var tvungen att gråta ikapp alla dagar jag inte har gråtit.. :'( Blir 6 veckor den här veckan som kommer så vi borde få obduktionsrapporten snart. Ska bli skönt att veta men samtidigt är jag rädd! Beklagar din katt. O tack, kram till dej med!

#4 Nej vi funderar ju på att det skulle behövas att vi skaffar en till för våran kisses skull som är kvar i livet. Han är deprimerad nu o skulle behöva en lekkompis, men är inte sugen alls själv, visst klart det är kul o mysigt med en till katt, jag älskar katter men jag får skuldkänslor som att jag försöker bli lycklig på nytt, min kisse som dog kan ju aldrig mer bli lycklig, hon är ju borta för gott så vad gör att jag förtjänar att bli lycklig igen?! :'( Skrev lite konstigt nu när jag läste igenom det, men är ledsen samtidigt, hoppas du fattar.

Vår älskade Esser blev överkörd av en bil, 1.5 år gammal. Det är 8 år sen, men jag tänker på honom ibland fortfarande (speciellt som vi har hans bror).
Men livet går vidare, sörj klart.  Du kan kanske må bättre om du räddar en katt från ett katthem? Det gjorde vi.

#7 Ja jag kollar efter den rätta på mina närmase katthem, men kan heller inte ta en allt för skygg o osäker då min katt jag har nu är väldigt energisk o hårdhänt när han leker med andra katter. Jag hittade en som var passande som har kommit tillbaka till katthemnet 2 ggr dessutom, kände att han skulle vart perfekt men dom vill att han flyttar till landet o blir utekatt tyvärr. Vi bor i en lägenhet med innätad balkong. Men men jag håller utkik, känner mej ju inte redo än ändå så så lika bra. Beklagar din katt, vi avlivade 2 av våra familjekatter när jag var 12 samt 13 år, tänker på dom än idag oxå såklart men det är väldigt stor skillnad mot nu. Min kisse som gick bort nu hade/har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

#6 Ja skuldkänslorna är otrolig jobbiga. Jag var med om något liknande när jag insåg att "hej, vänta lite, jag har inte tänkt på henne på nästan en dag" och då blev det Niagarafallen direkt. Men även om en känner skuldkänslor så är det viktigt att veta att det inte är något vi borde känna skuld inför. Att vi börjar ge plats åt annat än sorg minskar inte kärleken till den bortgångna, även om det kan kännas så. Vi älskar dem ju fortfarande lika mycket. Men till viss del kanske det är en vanesak, jag vet inte, att vänja sig vid att tankarna inte alltid är upptagna av dem 24/7. Det gör ju inte mindre ont för det, men det är normalt att känna så. Även om man helst skulle vilja be sin hjärna att stänga av, så är det väl en del i sorgeprocessen också.