Tråkiga, oväntade besked från vet...
Från att få besked att min älskling kanske hade FORL till att få tillbaks provsvaren som visade att kalk- och njurvärdena låg på gränsen till att slutligen se allt vitt på svart på en ultraljudsskärm att det var värre än någon trott…
Det var ingen som stoppade mig och sa att det ordnar sig när mina tårar sakta började rinna ned för min kind… Det finns inte mycket att göra helt enkelt…
Ultraljudet visade en illa skadad höger njure och en vänster njure i hyfsat skick men ändå en förändring.
I den högra urinledaren hittades en njursten.. stenen som blockerat flertal gånger och för varje gång skadat njuren gång på gång…
Jag vet att katter är väldigt bra på att dölja att dem är sjuka men jag kan inte förstå att han vart helt normal och inte visat sig dålig på något sätt annat än att han tappat i vikt en aning och börjat dricka lite mer. När det borde göra så fruktansvärt ont!
Det är ett besked som ingen kattägare till en 2,5 årig katt vill få, att gå från att tro att man bara var en nojig djurägare som åkte in för en rutinkoll till att få ett besked att det troligen är dags att ta farväl när det här beslutet inte skulle behövas ta förrän han var bra mycket äldre än 2.5….
Det är fruktansvärt orättvist och jag önska att jag kunde vakna upp ur denna mardröm…
Vad finns att göra ?
En komplicerad operation där man opererar bort stenarna ur urinledarna, en operation som kräver väldigt mycket intensivvård efteråt och med en risk att urinledarna brister efteråt i och med att man öppnat upp dem…
Jag är vill inte utsätta honom för onödigt lidande för min egna skull ifall det finns en stor risk att det går åt helvete…
Operationen är inte en permanent lösning utan dessa stenar kan alltid komma tillbaks men kan undvikas med rätt njurfoder.
Operationen har lyckats men inte i alla fall.
En annan lösning är att sätta honom på dropp och smärtstillande och försöka skölja ur stenarna. Men detta pratade veterinären väldigt svagt om och inget som hon verkat tro skulle fungera i hans fall kändes de som även fast hon inte uttryckte de i ord.
annars gör man ingenting… sätter honom bara på njurfoder och jag får själv se på min egna katt när han börjar må sämre och det är dags att låta honom somna. Det kan ta slut imorn, om en vecka, månad, år … Det finns ingen tidsaspekt alls…
Så vad gör man….
Jag tänker aldrig utsätta honom för lidande för min egna skull som sagt men jag vägrar sitta här i framtiden och undra om det inte fanns något mer jag kunde göra.
Därför har min veterinär föreslagit att jag ska skickas vidare till SLU universitetsdjursjukhuset i Uppsala för att utreda saken mer… för att utreda möjligheterna.
Även om det innebär att jag får besked att det inte finns något att göra som inte sätter honom i lidande så har jag iallafall försökt…
Om en operation ska göras så är det där den ska göras. Strömsholm och SLU har lika goda chanser att klara operationen men enligt veterinären så anser hon att SLU har en bättre avdelning för intensivvård. Och intensivvården kommer va en mycket viktig del…
Jag undrar till sist om någon vart med om det här? Det finns en drös med historier om katter med stenar i urinblåsan men ytterst lite om stenar från njuren i urinledarna.
/Elin
Sajtvärd på Ragdoll ifokus
Uppsala är det djursjukhus som har mitt fullständiga förtroende.
Jag har inte njursten, utan gallsten och det är inget liv att leva med dom permanent utan behandling. Kan inte Uppsala ta bort dom, eller om återfallsrisken är hög, så skulle jag av humana skäl ta bort katten, hur ont det än gjorde i mitt hjärta.
Skillnaden mellan din katt och mig är att jag känner när ett anfall är på gång (som i skrivande stund) och kan ta morfinpreparat i tid.
Hur förberedd är du egentligen för krig, arbetslöshet, bränder eller sjukdom? Läs mer på Prepping iFokus
![[bat]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Vad tråkigt, verkligen inget man som djurägare vill höra men som vi alla tyvärr måste uppleva nån gång. :(
Det där med att försöka skölja ur stenarna kanske vore ett alternativ att kolla närmre på? Höra vad någon annan vet har att säga, om det vore smärtfritt?
Men som du säger, det sista man vill är att ens krabat ska lida. Speciellt i onödan när man inte kan göra något annat.
Håller tummar och tassar!
Min katt diagnosticerades med dåliga njurar vid 10 års ålder, ena njuren kraftigt förminskad. Hon levde ett bra liv till 17 års ålder med medicin och njurfoder. Så om det bara hade varit njurar så finns det hopp. Fortekor hette medicinen, egentligen för hundar tror jag. Samt K/D foder.
En liten glad uppdatering!
Min envisa vilja att inte ge upp och lyssna helt och hållet på prognoserna jag först fick lönade sig!
Väl uppe på UDS gjordes ett nytt ultraljud men på detta ultraljud visade det sig att hans friskare njure faktiskt var i bra skick och inte bara i hyfsat skick som de påstod en vecka tidigare hos min veterinär i stan.
Enligt veterinär var den friskare njuren förmodligen mest inflammerad.
Veterinären på UDS förklarade hur läget var, att låta honom leva utan operation på endast specialfoder och låta honom va kvar så länge han mår bra var inget alternativ tyckte hon då hon inte trodde att han hade så värst lång tid kvar utan en operation. Äntligen fick jag ett bättre svar om tidsaspekten!
Hon fortsatte med att i och med att den friskare njuren visade sig va i bättre skick än vad som påståtts tidigare så tyckte hon att vi skulle operera.
och så blev de!
Operationen gick bra och Milton stannade 4 dagar på intensivvårdsavdelningen.
UDS var fantastiska och ringde mig 1-2 gånger per dag och talade om hur Milton mådde, precis vad en orolig matte behöver!
Efter 4 dagar var det äntligen dags att få hämta Milton!
Följande dagar blev jobbiga, han matvägrade och ville inte dricka, sprang på lådan stup i kvarten och tillslut satte han sig och kissade överallt… Milton som är såå noga och pedant att han i vanliga fall inte kan kissa nån annanstans än i en kattlåda.
Vi hade såklart fått höra att han skulle va irriterad i urinblåsan…
I samråd med veterinären fick vi tillslut åka in akut till Strömsholm då de ligger närmare.
De misstänkte komplikationer men det visade sig med lättnad att fallet inte var så utan att han förmodligen hade så ont. Vi hade fått stränga restriktioner att inte ge honom smärtstillande om han inte åt nån mat vilket han inte gjort och vi hade därför inte kunnat ge honom smärtstillande.
Men efter att han fått smärtstillande och en aptitstimulerande tablett dröjde det inte länge förrän Milton började äta igen! Jaa i själva verket hann vi bara komma halvvägs hem innan Milton skrek sådär som han bara gör när han är vrålhungrig.. vi hann inte mer en innanför dörren innan han for in i raketfart och åt upp det som fanns kvar i skålarna, och mer ville han ha!
3 veckor efter operationen mår han bra och börjar bli sig själv igen! Pälsen som såg så risig ut börjar åter bli fin igen!
Det kommer behövas regelbundna ultraljudsundersökningar för att se att stenarna inte kommer tillbaka (han äter foder som förhindrar)
och veterinären förklarade att vi får räkna med att han kanske inte blir den där jättegamla katten.
Men vi har betydligt mycket bättre förutsättningar för att förhoppningsvis få många fina år tillsammans, något som såg helt omöjligt ut för 3 veckor sen och jag kommer va oerhört tacksam för all tid vi får ihop i framtiden!
Vill avsluta med att UDS har vart fantastiska och jag rekommenderar dem starkt!
Jag kände alltid att Milton var i trygga händer!
Bilden är tagen under dem långa väntetiderna uppe på Strömsholm när vi fick åka in akut, han var så fruktansvärt trött på djursjukhus då och ville bara ligga i mattes eller husses knä och sova.
/Elin
Sajtvärd på Ragdoll ifokus
Härligt att Milton mår bra och att framtiden ser ljusare ut!🙂
Sajtvärd Katter iFokus
Väldigt skönt att han mår bättre!
Nelsons fotodagbok ^^
Starta ny diskussion