När det gäller ragdoll har jag bara haft hanar, men jag kan inte tänka mig att könet innebär någon större skillnad (så länge det handlar om kastrerade katter). Förutom att en hane förmodligen blir både större och tyngre än en hona förstås.

Rent generellt sett till de olika raser jag upplevt har honorna varit något mer lömska, listiga och självständiga medan hanarna varit lite mer människokära och "dumsnälla", som hos oss människor ungefär. 😃

Det är dock som du skriver väldigt individuellt. Rasmässigt har jag upplevt ragdollen lik birmorna gällande könsrelaterat beteende, där honorna är ganska märkbart mer självständiga. Men då jag bara umgåtts med vänners ragdolls och inte haft någon själv går mina upplevelser naturligtvis ifrågasätta.

Okej jag tänkte just det också 😜 han/hon ska ju kastreras och vara innekatt, men det tåls att tänka på. Tack för svaren!

Min hona är divig medans hanen är en klumpig filbunke ;)

#4 Så otroligt passande beskrivning! Såna är mina också trots att honan är birma och hanen bengal.

#3 Ring gärna runt till några uppfödare/ägare och fråga om ni får hälsa på. Träffar ni vuxna katter av båda könen får ni snart en bra bild av vad som skiljer sig.

Annars är jag övertygad om att när man väl sett ut en ras som passar kommer man få en underbar liten katt oavsett om det är herr- eller dammodell. 🙂

Min hane var nog just en såndär dumsnäll klant medan min första hona är listig och ser ut att fundera mera innan hon gör något.

Min ragdollhane är en stor klumpeduns, nyfiken, lite dumsnäll, lat, mysig & busig. Har generellt bättre erfarenhet av hanar än honor, men det beror nog helt på individen.

#7 Hehe, ja "en stor klumpeduns, nyfiken, lite dumsnäll, lat, mysig & busig" stämmer bra in på min Oberon också.

Det är intressant det där med eventuella könsskillnader när det gäller temperamentet. Kanske är det så att honor av naturen är lite vassare än hanar eftersom de är skapta för att ansvara för och fostra nya generationer. När det gäller liv eller död kan man inte lalla omkring hursomhelst…

När det gäller den rent sociala omsorgsbiten (tvätt, lek och gos) brukar dock mina hankastrater vara de som är mest pigga på att ta hand om yngre kompisar som flyttat hit som kattungar.

#8 "Kanske är det så att honor av naturen är lite vassare än hanar eftersom de är skapta för att ansvara för och fostra nya generationer."

Jag tror stenhårt på det!

Det är möjligt att hanarnas lite mer efterhängsna sätt kommer av att deras viktigaste uppgift i det vilda är att uppvakta honorna. Jag upplever att min hankatt är mer "uppvaktande" mot både människor och honkatten medan hon är fostrande både mot människor, hankatten och hunden. Dessa beteendemönster verkar stämma hyfsat även när det gäller andra raser.

#7 Den beskrivningen passar perfekt in på min ragdollHONA med ;) har tyvärr inga pojkar att jämföra med. #TS Tror absolut det handlar mer om personlighet än kön. Och även hur mycket uppfödaren har jobbat med deras socialisering. Åk och hälsa på kattungarna hos olika uppfödare och du kommer veta direkt när ni hittat ER katt :)

Förlåt för dubbelt inlägg, Admin får gärna plocka bort det här :)

#10 Ja, naturligtvis finns det individuella skillnader och kattens ålder och kattgruppens sammansättning påverkar också kattens roll och status vilket i sin tur påverkar beteendet mycket.

Jag såg t.ex. på din hemsida att din hona bara är 1 år och lever ihop med en äldre honkatt. Det ger henne en helt annan roll än om hon vore 5-6 år gammal och äldst i gruppen. Om och när hon får sin första kull kommer hon med all sannolikhet stiga i graderna och mogna relativt snabbt, även om det rastypiska grundtemperamentet förstås kan vara detsamma.

#12 Håller helt med dig om att gruppsammansättningen spelar väldigt stor roll, men om man bara ska tänka på det sättet så är det ju rätt så menlöst att försöka jämföra honor och hanar och allt annat över huvud taget eftersom ingen katt lever exakt som en annan gör. Ville mest flika in att honor inte är så dumma heller efter att alla pratat gott om sina hanar ;)

Min hane 9 månader är stor, kraftig och majestätiskt utseende. han ta lite "cool" attityd ibland som tonåring kille
Om jag gör något dum, fnissar han… 
Men han är nyfiken, mysig, gosig(framför allt på morgonen. Han "masserar" mitt ansikte till axlar…jätte skönt!!) och jätte snäll kille.
Honan 5månader är sött, liten, mjuk, nyfiken, jätte pratig och jätte gosig!! Hon vet hur hon kör människor Hon är liten "femme fatale"! tycker jag.

Men de är ju ännu kattunge, så vet jag inte om de försätter så…(båda är kastrerad)

Min f.d. tjej var självständigare och modigare än dem tycker jag, men ville alltid nära! Hon var en bra kompis eller äldre syster för mig något sätt.   

Personligt tycker jag att som kattunge, hankatt läker lite mer "brutal" än som honkatt läker, men det beror kanske på individen!

#12 #13 Precis som ni båda skriver är gruppdynamiken mellan katterna enormt viktig. Även andra yttre förutsättningar såsom antalet människor i hushållet, andra djur, storlek på boende med mera inverkar också starkt på katterna. Även grundbeteendet kan skilja sig åt en hel del, det har jag inte minst upplevt med med birma som flyttat från lägenhet till slut, bott ensam med mig, med mina föräldrar, haft en birmakompis och nu en bengalkompis.

Hon har genomgått så många förändringar även om personligheten som sådan må vara densamma är hon inte samma katt idag som för 5-6 år sedan trots att hon teoretiskt sett var lika utvecklad mentalt då som hon är nu.

#13 Ja, jag vill absolut inte att folk ska tolka det som att hanar är "bäst". Jag har inte haft någon ragdollhona, men både min nuvarande skogishona och mina tidigare honor (birmor, norsk skogkatt och huskatt) ligger mig minst lika varmt om hjärtat som mina hanar och jag har och har haft en väldigt nära relation till var och en av dem.

#15 Så sant! Och visst är det spännande att se hur olika sidor av kattens personlighet kan visa sig och utvecklas genom åren p.g.a. yttre omständigheter och erfarenheter!

Har en liten ragdolltjej på snart 5 månader. Det är något av det bästa jag gjort och hon fyller mina dagar med mycket glädje :) Hon är nyfiken och ska vara med överallt, pratar mycket, lugn, otroligt mjuk och låter sig handskas av vem som helst. Rasen brukar beskrivas som hundliknande och det stämmer verkligen, hon påminner mycket om familjens hund. Nu kan jag tyvärr inte jämföra med hankatt men hennes kullbror verkade som en väldigt lugn och cool kille. Vill skaffa mig en till i framtiden då jag är helt kär i rasen och funderar då på en hane :) Men jag tror som några tidigare nämnt att det är viktigt att se till individen

#18 Ja att ha båda sorterna rekommenderar jag verkligen. Det är väldigt roligt och tillför något i kattens personlighet när man jämför tycker jag.

#17 Spännande men samtidigt skrämmande då min birma mått väldigt dåligt i perioder på grund av död och sjukdom.

Det påminner mig om något jag vill tillägga till diskussionen om skillnader mellan könen;

Jag upplever att honor har lättare till depression samt att de är mer lättpåverkade av negativa händelser i deras liv. Min hona samt flera bekantas, däribland ett par ragdolltjejer, har blivit sjuka antingen fysiskt eller mentalt efter yttre händelser som flytt och dylikt.

Är detta något ni andra också upplevt?

#13 Menade inte att honor är dumma! :) som jag skrev beror det nog på individen & dess förutsättningar. När vi köper en katt till i vår så kan det mycket väl bli en hona. Allt beror på vilken vi faller för.

#21 Tolkade det absolut inte som att du, eller någon annan, tycker det ;)

Tror jag är lite partisk i könsfrågan också. Den enda hanen jag haft var en liten illbatting som attackerade fötter när man sov när jag var liten ;) Ser mer än gärna fram emot att kunna ha en pojke också när vi flyttat lite större i framtiden.

#22 Min birmahona är en fotbitare, det är alltså inte bara gossarna som har denna mer eller mindre charmiga ovana. Min Madonna väckte min i stort sett varje natt hennes första 5-6 månader med sitt tåbitande. 😃

Nu är hon 9 år och tuggar fortfarande på en fot då och då, numera bara på dagtid som tur är.

Haha. Min enzo ÄLSKAR fötter, gnider sig mot dem, slickar på sem, gnager … Gulligt ;)

#20 Ja, när händelser, erfarenheter och förändringar i livssituationen påverkar katten så mycket att den mår dåligt av det är det förstås varken roligt eller spännande medan det pågår.

Är man som ägare uppmärksam på kattens signaler och beteenden och upptäcker en förändring är det viktigt att man försöker hitta en orsak till beteendet och därefter värdera om det är en naturlig fas och/eller om det är något katten faktiskt behöver hjälp med för att komma över.

Två av alla mina katter genom åren har visat tecken på onormal psykisk påfrestning vid ett par tillfällen och båda har faktiskt varit honor. Den ena (Doris) tuggade ständigt av spetsen på sin svansplym när hon var ung och bodde i ett hem som innebar för lite stimulans för henne. Min förra birmahona slickade så frenetiskt på mage/ben att pälsen försvann och det blev stora sår, först i samband med att hennes nästan jämngamla kattkompis dog och sedan när hon fick en betydligt yngre kattkompis (Moltas) som var alldeles för ungdomligt busig för hennes smak. Stressbeteendena upphörde helt när Doris bytte hem (dvs flyttade till mig och mina katter) och jag skaffade en yngre kattkompis till Moltas så att birmahonan fick vara ifred, samtidigt som hon fick det sällskap hon behövde.

Allt som katter går igenom och hur de reagerar på olika saker ger dock en liten pusselbit till deras personlighet, som gör att man kommer dem ännu lite närmare tycker jag. Varje ny erfarenhet bidrar också till kattens egen personlighetsutveckling och mognad. För att undvika kriser i samband med förändringar tror jag att det är viktigt att faktiskt utsätta katten för lite förändringar och ovanliga upplevelser då och då (i lagom doser). Särskilt när det gäller innekatter.

#23 och #24 Mina värsta tåbitare är/var Oberon (ragdollhane) och Miranda (birmahona)… Övriga katter gjorde det bara som kattungar.

#26 Den mycket intressanta, övergripande diskussionen i den här tråden har gett mig ytterligare bekräftelse på att kattens personlighet följer individen och formas av fostran och levnadsmiljö. Även om könet kan bidra till en viss grundpersonlighet är den påverkan kanske i det närmsta försumbar.

Tåbitningen är för övrigt otroligt charmigt! Min nioåriga dam som är så fin av sig i vanliga fall biter numera i stort sett bara i svärfars och min fars tår, väldigt sällan i någon annans. Förklara det om ni kan! 😃

#4 Ja jag brukar säga att min hon är prissy (lilla prinsessan) medan killarna är lugnare och hanterar det mesta. Så det är lite samma här hemma