Idag har det gått exakt ett år sedan jag började skriva här (under ett annat namn), och ett år sedan min Isis dog, jag kan fortfarande inte lita på veterinärer utan känner mig ärrad för livet i min misstro för veterinärers kunskap.

Jag vet att det inte var någons mening att min lilla tös på ynka åtta månader skulle dö, men jag minns fortfarande hopplösheten inför att inte bli tagen på allvar av dom som påstådde att dom ville hjälpa henne, och tårarna av förtvivlan när hon krampade och tjöt det där hemska skriket som jag aldrig hört en annan katt yttra, och sömnlösheten när jag insåg att hon inte kunde sova för att om hon inte höll upp huvudet så täpptes hennes luftgångar igen.

Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta vara bitter, jag hoppas att jag kommer det, för jag har två andra kattliv att ta hand om som en dag kanske behöver akut vård, men nu, ett år senare, så känns det fortfarande svårt…

Jag saknar våran Isis något så ofantligt, och dom 5 månaderna jag fick ha med henne lämnade så många fantastiska minnen, och jag önskar att bitterheten inte färgade dessa minen, och en dag kanske dom inte gör det längre, men just nu så känns det ännu väldigt, väldigt svårt