Okej, nu berättar jag en hel historia bara för att ni ska ha en liten förståelse för denna lilla dam. Det är en lång text, så läs allt eller inget ;)

Jag är nu inne på mitt andra år med min fina prinsessa som är omkring 3 år gammal. Hon är en katt som blivit behandlad illa med sparkar och slag, och sedan dumpad efter att hon "slutade vara söt". Kattakuten tog in henne, hon var extremt smal och omusklad. Det var osäkert hur utgången för denna vackra varelse skulle se ut, för hon var verkligen i dåligt skick, samtidigt som hon var väldigt skygg och rädd för allt. Då det var svårt att hitta ett passande hem åt henne snabbt nog, så riskerade hon avlivning. Jag blev blixtförälskad i denna 1 åriga lilla dam och ringde på en gång och berättade allt jag har att erbjuda. Hon behövde mycket tid och tålamod, vilket jag kunde erbjuda då jag förlorat min katt som jag haft sedan 4 års ålder för något år sedan. Det var så tomt utan en katt i hemmet.

Jag åkte till slut och hämtade hem henne, och hon var verkligen skräckslagen heeela tiden. Hon ville inte röra sig ur fläcken de första dagarna på grund av våra två hundar, som såklart var lite nyfikna på henne.

Men hon blev modigare dag efter dag. Jag lät henne bara vara. Visade vart mat, vatten och kattlåda fanns. Till slut sökte hon sig till mig. Jag plockade inte upp henne, jag rörde inte ens i henne annat än när jag skulle känna igenom henne för att se om hon gick upp i vikt eller inte.

Vi började forma ett band, hon och jag. Jag uppmuntrade henne till lek på alla möjliga sätt, men hon förstod inte. Hon titta på mig som om jag vore dum. Hon visste inte hur hon skulle leka, hur hemskt är inte det?

Jag gav givetvis inte upp. Jag fortsatte att bjuda in till lek varje kväll. Det tog tid, men till slut så puttade hon rent instinktivt på den lilla fjäderbollen hon skymtade bakom hörnet. Hennes personlighet kom fram allt mer, och till slut röjde hon omkring i hela huset, hela dagarna. Hon sprang omkring, jagade hundarnas svansar, hon hoppade upp och klättrade på dörrkarmarna. Hon hade ingen kontroll på sin kropp, så allt hon gjorde såg helt galet ut. Men det blev bättre, och hon började använda sin svans allt mer. Det blev inte många timmars sömn de första veckorna, kan jag lova.

Än idag är Nessa som frälst i mig. Hon gillar inte andra människor, men hon accepterar min familj som är här ofta. Kommer det främmande så springer hon och gömmer sig. Det är jättemysigt att ha en katt som henne, hon har full koll på mig, hela tiden. Hon har en kattkompis sedan 1 år tillbaka, som hon leker och har det roligt med, för jag ansåg att hon behövde det då hon är så himla social av sig, och jag kan ju inte alltid vara hemma med henne.

Grejen är den, när jag går någonstans, så skriker Nessa av förtvivlan. Hur jag än gör, så skriker hon. Varje gång jag går ut med hundarna så skriker hon så det bara dånar. Jag har provat att smyga iväg när hon sover, då vaknar hon bara och ställer sig och skriker. Jag har provat servera blötmat innan jag går, men så fort jag går så slutar hon att äta, och skriker. Jag har faktiskt till och med provat stänga ut henne på balkongen där hon brukar vara under varma dagar och kolla ut, men hon skriker även där. När mamma är kvar här medan jag går någonstans så skriker hon ändå. Vad mamma än säger eller gör. Hon baaara vrålar. Men om jag är kvar i lägenheten, och mamma går ut med hundarna så är hon knäpptyst.

Och ja, hon är innekatt. Hon har varit utekatt innan jag flyttade till egen lägenhet (en rymlig 2a) men hon längtar inte ut. Visst, hon gillar att sitta på balkongen och spana, men hon var såhär även när hon fick vara ute. 

Om hon var ute på morgonen när jag skulle till skolan, så sprang hon efter mig till bussen, och jamade. Hon vågade dock aldrig gå ut på vägen eftersom hon var livrädd för bilar, vilket jag åtminstone kan vara lite glad för. Men hon kan verkligen inte hantera att jag försvinner.

Finns det någon som har erfarenhet av något liknande, med en katt? Det är jättesvårt. Jag vill inte att hon ska må dåligt så fort jag lämnar hennes synfält, dessutom stör det ju antagligen grannarna när hon skriker på det viset. 

Tips mottages väldigt tacksamt. Jag är villig att prova det mesta, så länge det inte innebär någon skada för min lilla tös. Jag älskar ju henne över allt annat, och vill bara hjälpa henne.

Filmen är på Nessa när hon bott hos oss i en månad. Här kan man fortfarande se hur mager och omusklad hon var, även om det var många gånger bättre än när hon väl flyttade in.